FÖLJEBIL PÅ OMBERG

Pilgrimscentrums minibuss.

- Hur skall jag orka bära all packning på den här pilgrimsvandringen?

- Det behöver du inte. Vi har följebil.

Åh, så tacksam man blir att få bli avlastad de värsta kilona!

Jag har pilgrimsvandrat några dagar per år sedan 2002. Tacksamheten mot följebilen har alltid varit där.

Nu vill jag sjunga följebilens lov genom att berätta några episoder.

Följebilen en höstdag.

När vi gick Franciskusleden för ett antal år sedan fick jag kramp i vaderna. Gruppen hade stannat för middagsvila, och jag låg i gräset med benen i luften för att försöka få ordning på smärtan.

- Du har magnesiumbrist sa den vandringsledaren bryskt, du får åka i följebilen istället.

Det ville jag absolut inte. Skulle inte jag kunna vandra? Vad var det för dumheter?

Dumheterna fick jag stå för själv, utarbetad och för dåligt förberedd... Vem vill erkänna det?

Så där satt jag den gången för länge sedan i följebilen med tårar i ögonen och åkte för alla de andra fram till dagens mål.

Pax-vandringen. Kramp i benen.

Denna erfarenhet har satt djupa spår i mig. 

Vad hade hänt om jag inte hade åtlytt uppmaningen?

Jo, då hade jag stapplat fram och hindrat gruppen att gå, tills benen knutit sig totalt och följebilen fått vända och leta upp oss på de små vägarna i ickevänligt bil-landskap.

Likaså har jag upplevt vadkramp på en vandring i Danmark. En äldre kvinna kunde inte gå längre på Möns stigar. Jag kände igen symptomen, lade henne på rygg i gräset och hävde mig över hennes ena fot för att sträcka ut de krampande musklerna. 

Vandringsledaren på Mön hade ingen koll. Gruppen kom ifrån varann och ingen väntade på någon.

Med tårar i ögonen hjälpte jag Jette med det andra benet också. 

Sedan kopplade vi ihop våra vandringsstavar (se förra inlägget) så att det blev som handtag för henne, och så drog jag henne framåt...

Någon följebil fanns inte här.

Vilse på Mön. Mer kramp. Ingen följebil...

Tillbaka till vår vandring nu i juli längs Vätterns stup.

Nu krånglar knän och hälsporrar, så plötsligt hörde jag mig själv säga inför planeringen i april 2024:

- Jag kan köra följebilen!

Sagt och gjort.

Pilgrimscentrum i Vadstena har två fina minibussar som rymmer nio personer.

Vi tankade upp dem med miljövänlig diesel, lastade in all packning och alla vandrare och körde till Ödeshög.

Till vänster om vänster smalnade vägen till en liten grusväg, tills den tog slut. 

Vändplatsen var i en sluttning under grönskande lövträd. I stor respekt för rullgruset vände jag minibussen försiktigt.

Med glädje såg jag pilgrimernas tacksamhet när de endast tog ut sina små ryggsäckar med dagens matsäck. De stora ryggorna låg kvar.

Vår följebil. Foto: Magnus Ekvall.

- När ni nu skall börja er vandring är det viktigt att hålla ihop gruppen, sa jag. Det finns ett knep: 

Du som vet att du går sakta skall gå längst fram med "stigfinnaren". Det är du som ger gruppen ett lugnt vandringstempo.

Du som är snabb skall gå längst bak och vara "motor". Gå en stund och finn er plats. Justera och ändra så att ni hittar er sammanhållning.

Detta är lika viktigt som att ha en vandringsstav!

Pilgrimerna vandrade iväg och jag åt några beska bigarråer från träden.

Vi körde minibussarna till Stocklycke vid Ombergs västra kant, och lastade av deras packning vid vandrarhemmet där.

Följebilen vid jätteboken i Stocklycke.

Men det kan jag säga - att köra en bred minibuss på Ombergs smala asfaltvägar, det är Oerhört Krävande. Vägen slingar sig, ibland är möte möjligt, ibland inte. Vägen går upp och ned med djupa krön utan sikt.

Och nedförslöpet mot Stocklycke hade behövt en varningstriangel med lutningen angivet i %.

Dessutom hade det på andra hållet behövs en tydlig skylt att den vägen var enkelriktad - att man alltså inte kunde köra uppför den.

Det såg jag försent...

Jag bromsade, backade i sväng ned mot en mindre väg, trixade och vände tillbaka.

Med hög puls.

Följebilen på väg till Heliga Hjärtats kloster.

Pilgrimsvandrarna hade lika hög puls, fast av en annan anledning. Branterna på Omberg mot Vättern stupade bitvis rakt ned.

Då var det underbart skönt, berättade de, när de kom ut ur skogen och mötte slätten och värmen vid Heliga Hjärtats Kloster.

Där satt jag och min syster och vilade i följebilen...

Frågan var nu om vi fick komma in i klostrets kyrksal. Skulle Mariadöttrarna kunna öppna för oss?

Fortsättning följer.

Rullande racerhälsningar från Helene F Sturefelt,

- bilgrim över bergskullar och djupa dalar.

Heliga Hjärtats Kloster på Omberg.