KARUSELLERNA PÅ KILLEBOM

Karusellerna snurrar.

De snurrar och snurrar. Hjulen roterar och det svänger och kränger. 

Man köar för att få hoppa på karusellerna.

Men livets ekorrhjul vill man hoppa av.

Killebom, Sölvesborgs stadsfestival, är mycket uppskattad. Många goda krafter samarbetar och bjuder på fyras dagars glädje.

Men nu vill jag tala om karusellerna.

Virvelvinden virvlar.

Måndag, tisdag, onsdag, gå upp, gå till jobbet och gå hem. Veckan runt, månad efter månad, år efter år. 

Livets hjul snurrar. Tunga inomhusjobb kan lätt få livet att kännas meningslöst när man själv inte hinner andas frisk luft förrän till helgen.

Som tur är har vi maskiner som diskar och tvättar åt oss, med snurrande mekanik.

Men veckolivet får inte snurra på samma sätt! Kan man inte blir klar någon gång med allt arbete?

Måste det gå runt, är det inte linjärt?

Det skrattar i magen sedan vill man kräkas.

Samhället snurrar allt fortare, som virvelvinden på Killebom där personalen ger ännu mer snurr så att alla skriker i högan sky. För att man vill. För att skriket måste få komma ut på ett anständigt sätt.

Det är skriket över alla dåliga relationer, alla misslyckade planer och den allmänna vilsenheten.

Vi måste få skrika för att kunna leva.

När virvelvinden stannar raglar folket av. En del skrattar, några är bleka och flera mår illa. Men roligt var det, säger man.

Väggen roterar.

Längre bort den snurrande väggen. Den roterar likt en klocka.

Denna karusell passar mycket bra för dem som är på väg att gå in i väggen, eller som redan har passerat utmattningens gräns.

I regnpölarna speglas denna galenskap.

Karusellerna avspeglar samtiden. 

Det gör även de skaror av människor som strosar längs nöjesstråken. Längtande, blonda högstadietjejer. Mörkhåriga, SFI-trötta invandrarkillar. Muslimska mammor med många barn.

Och i öltälten sitter lönnfeta svennar och dricker lokalbryggt öl med skränande halsar.

De möts inte.

Så uppåt väggen.

Ännu längre bort, på väg mot silon, är Klon. Och den attraktion som med lång arm når högt upp i skyn, med roterande säten så att man sitter upp och ned längst upp.

Så skönt. Så sant.

Precis så är det. Världen är upp och ned. Rätt är fel och fel är rätt. 

Men när man hänger där uppe så känns det liksom bättre. Världen får sitt rätta perspektiv och himlen är gjord av asfalt.

När häv-armen har svängt tillräckligt många gånger är magsäcken på väg att byta plats med ryggraden. 

Det är då man vill gå av och inte äta mer sockervadd.

Det går inte att fokusera.

Jesus säger i Bergspredikan:

- Vad hjälper det om du vinner hela världen med förlorar din själ?

Vad svarar vi?

Vi har redan vunnit hela världen och all materiell standard.

Och vi har redan förlorat vår själ.

Det är därför vi åker så mycket karusell.

För att återställa oss?

Eller få mod att hoppa av livets stora karusell, som bara jagar prestation, timmar och profit?

AI hjälper mig att reflektera och säger:

- Att vinna hela världen är en stor bedrift. Är det värt att vinna allt om det inte ger oss verklig lycka och inre frid?

Jag blir imponerad.

Man mår illa.

Jag fortsätter läsa i Matteus evangelium, om vädret och att tyda tidens tecken:

PÅ KVÄLLEN SÄGER NI:

- DET BLIR VACKERT VÄDER, HIMLEN ÄR RÖD. 

OCH PÅ MORGONEN:

IDAG BLIR DET OVÄDER, HIMLEN ÄR RÖD OCH DYSTER.

HIMMELENS UTSEENDE KAN NI TYDA MEN INTE TECKNEN FÖR TIDERNA.

DETTA ONDA OCH TROLÖSA SLÄKTE BEGÄR TECKEN, MEN DE SKALL INTE FÅ NÅGOT ANNAT ÄN JONA-TECKNET.

SEDAN LÄMNADE HAN DEM.

Matteus 16:1-4.

Ovädret kommer. Även mentalt?

På stadsfestivalen kom regnskurarna och gick. Hantverksförsäljarna hade det svårt och ukuleleorkestern fick huka sig. Men en innerlig bön gav sol precis lagom till konserten.

Sista dagen låg dock åskan i luften så pass att det kändes som om karusellerna var självlysande...

JA, VAD HJÄLPER DET EN MÄNNISKA OM HON VINNER HELA VÄRLDEN MEN MÅSTE BETALA MED SITT LIV?

MED VAD SKALL HON KÖPA TILLBAKA SITT LIV?

Matteus 16:26.

Vi behöver få roa oss för att koppla av från livets möda.

Men är det inte så att vi många gånger fokuserar på fel saker? Eller tvingas arbeta utöver vår förmåga?

Ofta tänker jag tillbaka på farmor och farfar som brukade jorden och skogen i det tempo som årstiderna gav. Det var lika mycket hårt arbete som långa vinterdagar av vila. Det fanns en början och ett slut.

Lantbruket gick inte bara runt, runt. 

Livet har en början och ett slut.

Så är det med livet också.

Det har en början och ett slut. Tack och lov!

Det är bara i det österländska tänkandet som allt upprepar i evighet i oändliga cirklar.

Den livsåskådningen har jag hoppat av för länge sedan!

Nu kör Axels Tivoli hem.

Och jag fortsätter min linjära livsvandring med Jesus i hand, och ber om nåden att få bli bevarad från alla falska vinster.

Det gäller att vinna... sin själ.

Raka hälsningar, 

Helene Sture Karusellfelt,

- Killebomfirare och bibelläsare.