PILGRIMSSTAVENS STYRKA

Pilgrimsstavar.

Man trodde att man klarade sig själv. Man tyckte att det verkade klumpigt och onödigt. Den där staven.

Ska det vara så märkvärdigt att pilgrimsvandra att man måste hålla en stav i handen?

Så tänkte jag när jag första gången gick på detta sätt.

Välkommen att följa med på en pilgrimsvandring längs Vätterns branta klippavsatser, från Ödeshög via Rogslösa till Vadstena. Jag körde följebilen denna gång, men var med vid start och mål.

Pilgrimscentrums minibuss.

15 starka och modiga vuxna hade anmält sig till denna vandring, som krävde att man var "i god kondition". Det där är ju inte lätt att bedöma, särskilt inte när man bara rör sig ute på någorlunda plan mark.

- Ni får gärna välja en stav att hålla i handen, sa vandringsledaren. Prova gärna!

Många såg skeptiska ut. Vad skulle det vara bra för? Jag kände igen känslan. Det är ju mycket smidigare med de smala metallstavarna man använder vid stavgång, inte dessa grovhuggna "trägrenar..."

Men det skulle visa sig att dessa pilgrimsstavar gick en avgörande betydelse för vandringen.

"Vandringskäppar."

Minns du orden i Psaltaren 23? Herren är min herde:

   ... OM JAG ÄN VANDRAR I DÖDSSKUGGANS DAL

      FRUKTAR JAG INGET ONT

      TY DU ÄR MED MIG

      DIN KÄPP OCH STAV DE TRÖSTAR MIG.

      Ps 23:4.

Vandrarna är redo med sina stavar.

Det var ganska enkelt i början. Då blev staven en del av fötternas rytm. 

Men när stigningen kom uppför Ombergs sluttningar, då behövdes staven som stöd för att få kraft att ta sig uppför.

Sedan visade det sig att den var mycket bra att flytta bort grenar med, som låg tvärs över stigen.

Men allvaret kom när vandringsleden gick nedför. Till vänster stupade bergsklipporna rätt ned i Vätterns djupa vatten. Den annars så goda balansen började svikta. En smygande svindel störde stegen.

Nu var pilgrimsstaven plötsligt en vän i nöden, då det på allvar började kännas som "döds-fruktans dal och höjder"...

Vätterns branter.

För egen del minns jag en mycket krävande vandring på Dag Hammarskjölds led i Norrland där stegen till slut blev så tunga att en av vandrarna knappt klarade av att fortsätta. Då räckte jag bak min stav och hon fram sin till mig, så att det blev som två handtag där jag kunde dra henne framåt.

Din käpp och stav de tröstar mig...

Bibelordet blir så otroligt levande när man utsätter sig för naturens krafter!

Och människan blir äntligen ödmjuk, på riktigt...

Stocklycke inger respekt.

När man väl klarat av en strapatsrik vandring är man mer än tacksam. Stupen tränger sig på även när man ligger och vilar... 

- Om jag hade vetat detta skulle jag aldrig ha anmält mig!

- Samma här!

- Men nu klarade vi ju faktiskt av det.

- Tillsammans!

Svårigheter riskerar att splittra gruppen. Men i detta fall stärkte det gruppen och de kom fram ännu mer sammansvetsade än när det började. Och ännu lerigare...

Med glädje välkomnade jag dem vi kyrkporten.

Nu skulle vi fira pilgrimsmässa och tacka Gud tillsammans.

Halka inte i!

Men det berättar jag om i nästa inlägg.

   DU BEREDER FÖR MIG ETT BORD

   I MINA FIENDERS ÅSYN,

   DU SMÖRJER MITT HUVUD MED OLJA

   OCH LÅTER MIN BÄGARE FLÖDA ÖVER...

   Ps 23:5

Tack, älskade Fader i himlen, för Ditt beskydd denna dag!

Tack för sammanhållning och hjälpsamhet.

Tack för upptäckten att det är DU som är staven på livets vandring.

Amen.

Stavande hälsningar,

Helene F Sturefelt, bilgrim.

Vems är den röda byxan och glittersandalen?