MARDRÖM OM KRIG OCH HISSBOLLAR

Mardrömmen drar in.

Natten blev upprörd. Ute föll det efterlängtade regnet. Men det smattrade på rutan så starkt att en mardröm började ta form.
Jag drömde om kulsprutor, aggressiva attacker och förtvivlat försvar.

En kartbok dansade runt.

Sverige var i mitten och vi var det utvalda folket. Våra grannländer avskydde oss, ja, en del till och med hatade oss.

Dansande karta.

Från den högra sidan sköt Finland hissbollar på oss. Östfolket levererade mängder av bollar till norr, där lapplänningarna gjorde allt för att skjuta ned hissbollarna. 

De varnade norrfolket från Troms och sköt ned deras anfall, med hjälp av norrsken, men tromsarna brydde sig inte om deras varningar, utan blev ännu argare.

Från väster kom attacker mot Sverige med snöbollar, fyllda med sten, som iskalla kroppkakor. 

Utan förvarning siktade de på varuhus och skolor för att skada så många civila som möjligt.

Svenskarna höll emot och lyckades oskadliggöra hälften med hjälp av blåa pulkor i luften.

Sverige är omringat.

Från den danska remsan kom de värsta anfallen. Från sina tunnelsystem under Öresund hade de fortsatt gräva sig in i Malmö, där de infiltrerade folket med sin rödvita flagga, nu uppgraderad med grönt och svart.

Maskerade tog sig danskfienderna in på arenan till Eurovision och högg ihjäl så många de kunde. De vill se blod - inte höra smällar - de tänkte att de skadade bäst så. De kallade anfallet för "operation Höláss".

Unga, lovande artister låg döende på arenans golv, och många barn tvingades se på när terrorattacken pågick. Jag satt längst upp på en halmbal och tittade ned på eländet, med gräs i munnen.

Jag kved i drömmen och ösregnet smattrade hårdare på min fönsterruta. Kudden klibbade av svett.

Maran, mardrömmen ansikte.

Mardrömmen fortsatte.

Vi hade ju bett i kyrkan om Guds beskydd över Sverige. Alla våra försvarsstyrkor var redo. Här gällde det att skydda folket! Inte gå till anfall. Det fanns det ingen anledning till.

De svenska soldaterna hade tre bokstäver på sina jackor:

SFI - Sveriges Försvars-Industri.

Samlen eder alla!

Försvarsministern ställde sig på ett torg och ropade:

- Skada inga civila, varken finnar, norrbaggar eller danskdj-lar! Sikta endast mot mål där deras ledare och vapen finns! Må Gud skydda alla oskyldiga, i alla kulörer!

Transjordanien. Transöverstanigen.

Men vi var inte omtyckta ute i Europa. När andra länder skulle rapportera om vad som hände i det blågula landet blev det alltid felvridet, och jag vred mig i täcket... Nu ville jag vakna.

Jag kände lukten av trycksvärta i min näsa, och tre tidningar trycktes över mitt ansikte.

- Svenskarna anfaller Hissbollarna i öst!

- De blågula attackerar snömännen i väst och slaktar deras barn.

- Sverige ger sig på det lilla rems-landet över sundet och saboterar deras tunnlar under vattnet. De siktar på kvinnorna och håller på med folkmord!

Vänner. På riktigt.

Men, men, men... men vi vill bara försvara oss... 

Danskarna vill ju köra ut alla skåningar och driva dem ut i havet så de förintas... för all tid. Och finnarna drivs ju på av ryssbjörnen som tillverkar hissbollar - sluta kasta dem på oss! Norrbaggarna vill äta upp oss, men vi vill leva.

Och ingen av grannländerna skyddade sitt eget folk - tvärtom fick de vara mänskliga sköldar för att ge svenskarna skulden. Mitt lakan var blått med ett gult kors på. Nu hade jag snott in mig så pass att det höll på att kväva mig i sängen.

Vakna!

Jag sov med öppen mun och höll på att svälja tungan. Kröp det baggar i munnen?

- Arrrkkhh... ahh... pfffrrm....

Min morgontidiga granne slog med sin ytterdörr och nu vaknade jag äntligen.

Vad var detta?

En dansande kartbok, bollar, anfall, sanningen som offras där hatet förvränger verkligheten.

Om Sverige inte skulle försvara sig, så skulle detta land försvinna och invaderas av de tre grannländerna.

Om grannländerna lade ned sina vapen - snöbollar med sten och hissbollar - då skulle det bli fred i hela Norden.

Men det här liknar ju...

Ovädret drar förbi.

Om hatet är större mot fienden än kärleken till det egna folket - då har ondskan manifesterat sig på den platsen.

Nu måste jag äta frukost! Kroppkakor. Med sten i. Och en kopp kaffe.

Vilken tur att det bara var en dröm.

Mörka rem(s)hälsningar,

Helene Sture Hissbollefelt, 

- mardrömmare, som bor i ett hisslöst trapphus.

Försvinn!