35-ÅRIG PRÄSTVIGNINGSDAG

Klädd i "elvan"

- Är det roligt att vara präst? frågade den unga högstadieeleven som gjorde ett projekt inom religionsämnet. 

- Nej, det är det inte, svarade jag.

- Va´? Är det inte? Men bröllop måste väl vara underbart att göra?

Det är inte "roligt" att vara präst. Det är snarare djupt ansvarsfullt och fyllt av den största mening.

Perspektivet är inte inommänskligt, det är en tjänst inför Gud, på Guds kallelse.

Min prästvigningsdag i Lund, den 11 juni 1989, var mycket ovanlig. Jag var nybliven mamma och hade inga ordentliga prästkläder. Jag hade nämligen blivit för rund när det var dags att beställa prästskjorta och prästklänning... 

Så jag fick ta en vanlig svart klänning från Domus och sy om kragen.

Det tog, med andra ord, tid att växa in i rollen.

Inom loppet av några veckor var jag mamma, präst och prästgårdsboende långt bort i Blekinges gröna skogar.

Prästvigning i Lunds domkyrka.

Andra yrkesroller som låg i mitt intresse var journalist eller lärare, eller varför inte talpedagog eller musiker?

Jag kämpade med Gud och ifrågasatte varför jag skulle tjäna i kyrkan som präst, ända tills jag upptäckte att jag inte ville berätta om Jesus på ett "statligt neutralt sätt", utan med brinnande hjärta.

Den kallelsen som Gud gav mig, den tackade jag JA till när detta blev klart för mig.

En människa är ett redskap för vad Gud vill utföra. Eller för att tala med Dag Hammarskjöld:

          HUR ÖDMJUKT VERKTYGET

          NÄR DET PRISAS

          FÖR VAD HANDEN UTFÖRT.

Att vara ett redskap i Guds hand.

Att vara präst är inget yrke, det är en kallelse. Det går inte att säga:

- Jobbar du som präst?

- Nej, jag ÄR präst. Alltid. 

Vigd inför Guds altare till tjänst så länge livet varar, oavsett anställning!

Det är sannerligen stort.

Om jag blickar tillbaka på en lång prästgärning kan jag se ett antal svårigheter som jag önskat slippa:

- en präst får aldrig ha en dålig dag på jobbet.

- en präst får inte vara gränslös och tvingas avstå sin återhämtning och ledighet.

- en präst får inte föra fram sina egna åsikter utan skall alltid lyfta fram Guds ord.

Högtid.

EN DÅLIG DAG PÅ JOBBET?

Vi har alla mött präster som har varit för opersonliga, för stela, för trötta och för oengagerade.

Det finns en förklaring till det - att man helt enkelt inte räcker till. 

Prästen måste skydda sig mot för många intryck och för många livsberättelser samma vecka.

Men ingen vill att prästen skall tappa fokus på mitt barnbarns dop, eller min sons bröllop eller min farfars begravning... Ändå är det precis det som händer ibland.

Och man kan inte göra om det.

Att predika och leda gudstjänster är mycket mer förlåtande. Det kommer nya möjligheter varje vecka, där den känslomässiga höjden är inte lika hög som under dessa tre typer av förrättningar.

Höga förväntningar.

EN PRÄST MÅSTE FÅ VILA

Att ständigt vara tillgänglig är farligt oavsett vilket yrke man har.

Svenska kyrkans organisation har inte alltid tillgodosett behovet av två sammanhängande lediga dagar.

Att vara ledig lördag och sedan måndag, med den stora gudstjänstdagen i mitten, gör att man aldrig kommer ned i varv. När detta pågår år ut och år in, kan var och en räkna ut vad som kan hända, och händer.

Sjukskrivningstalet bland präst är alldeles för högt!

Och man tappar bort sig själv.

JESUS SA:

- KOM, LÅT OSS DRA OSS UNDAN LITET DÄR NI VÅR VILA.

Att "samla på tomrum" har varit mitt fokus under varje ledig stund.

Och skriva av mig. Här. Och vara ute i skog och mark. Läsa Kalle Anka och inte teologi...

Slutkörd.

PRÄSTENS EGNA ÅSIKTER.

Jag har alltid haft stor respekt för äldre präster som kunde sin Bibel och predikade utifrån den.

Men i takt med att bibelkunskapen sjunkit, har vi fått präster som inte alltid har de bibliska sammanhangen klart fört sig, inte minst vad gäller bakgrunden i Gamla Testamentet.

Det är ett stor bekymmer. Alldeles för ofta kan jag höra hur man lägger samtidens glasögon på bibeltexterna, utan att ha kommit tillräckligt ned på djupet för att söka vad som en gång menades.

Ett sådant exempel är att "omvändelse" alltför sällan predikas i dagens kyrkor. 

Det är bra som det är. Sådant tankegods kommer från nyandligheten där inget mörker finns. 

Men när själen möter Guds kärlek, väcks syndanöden till liv, och behovet av förlåtelse och nystart.

Herre, jag kommer till dig!

En annan situation som plågat mig i alla år är det som kallas "predikoturer.

På fredagen annonseras alla kyrkors gudstjänster. Det är bra. Men det är betydligt mer intressant att veta ämnet och temat än vem som tjänstgör.

Jag, som är högkänslig (HSP) far väldigt illa av att ständigt vara synliggjord på det sättet.

Det är vad som sägs som är viktigt - inte vem som säger det!!

Detta har bidragit till att antingen upphöja eller sänka prästerna. Det är ett obibliskt sätt att förhålla sig till den som är Guds Ords Tjänare.

Predikoturer.

En del tror att prästen är den mest extroverta person som finns, den som alltid vill synas och prata mest. Sanningen är snarare tvärtom. Många präster är introverta, lyssnande, läsande och reflekterande, utan behov av att stå i rampljuset.

Det är i det sammanhanget som själavården föds. Det är ett stort förtroende att få vara lyssnande och vägledande själavårdare. 

Att öppna upp knutar, ge upprättelse och förmedla Guds försoning är för mig den allra största gåvan i att få tjäna som präst i Guds rike.

Prästkrage.

Tillbaka till intervjun.

- Vad är det för konstiga kläder ni har? frågade högstadieeleven. Vad är det för vita flärpar...?

- Det kallas för "elva" svarade jag, där den ena delen representerar "lagen" och den andra "evangeliet".

Man kan säga att det är samma skillnad som mellan prestation och kärlek. Eller egen rättfärdighet och Guds nåd.

Men det sista var tonåringen för ung för att förstå. Det behövs ett levt liv till det.

Bärare av lag och evangelium.

Att med detta sagt vara förkunnare och själavårdare är "inte roligt", men en enormt stor glädje! Det den djupaste meningen med livet.

Att själv få ösa ur Guds källa och sedan räcka det vidare är för mig en lycka som varat i trettiofem år.

Nu senast på Sweden Rock...

Och många år därtill!

Svartrockshälsningar, Helene F Sturefelt

I tjänst.

P.S. Undrar vad som hände med den intervjuande tonåringen.