Pappa och jag.
Att drabbas av sorg är det vi fruktar mest. Döden är inte välkommen!
Vi skjuter upp tanken på att livet ska ta slut. Det kanske livet gör, för andra, men inte för oss!
Evigheten inom oss protesterar.
Slut? Nej! Död? Icke!
Det bor en evighet inom oss som säger något annat.
GUD HAR LAGT EVIGHETEN I MÄNNISKORS HJÄRTAN,
DOCK SÅ ATT DE TILL FULLO INTE KAN FATTA DET VERK SOM GUD HAR GJORT.
Predikaren 3:11.
Ändå är det så hela naturen predikar för oss.
Spira, knoppas, hoppas, blomstra, sätta frö och sedan vissna och dö.
Jag försöker att ta orden till mig, och det går en stund när känslorna vilar, men sedan tar sorgen över igen.
Sätter frön.
LÄR MIG DU SKOG ATT VISSNA GLAD
EN GÅNG SOM HÖSTENS GULA BLAD
EN BÄTTRE VÅR SNART BLOMMAR
DÅ HÄRLIGT GRÖNT MITT TRÄD SKALL STÅ
OCH SINA DJUPA RÖTTER SLÅ I EVIGHETENS
SOMMAR.
Sv Ps 304 vers 1.
Vem kan "vissna glad"??
Vem kan med glädje se rynkorna äta upp ansiktet och skinnet hänga löst runt överarmarna?
Vem kan acceptera att tappa sina sinnen, ett efter ett, likt löv på hösten?
Där försvann hörseln... Nu blev ögonen skumma... Oj, knäna fungerar visst inte längre.
Minnet, vad är det?
Motvilligt erkänner jag att kyrkans tro ändå är ett bättre alternativ till vår tids hysteri att hitta livsförlängningar genom medicinska ingrepp eller artificiell intelligens. Då bearbetas inte dödens faktum alls.
Vattnar för evigheten.
Jag tror och vet att det kommer en dag då varje människa, likt ett träd, kommer att växa i Guds närhet, där på andra sidan.
Sörjer man ett gammalt träd mer än ett ungt?
Är sorgen större när en ung människa dör än när en gammal människa lämnar jordelivet?
- Åh, jag hörde att ni fått sorg i er familj. Jag beklagar! Hur gammal var han?
Det är så fint att få varma hälsningar när saknaden är som värst.
Men frågan om åldern gör ont.
- Jasså, var han så gammal, det kunde man inte tro, men då hade han ju upplevt mycket och levt färdigt...
Eller.
- Oj, blev hon inte äldre, det var ju för tidigt...
Och så bestäms sorgens tyngd av åldern.
Då vill jag skrika!!
Sorgens djup hör ihop med relationen.
En nära och viktig relation gör så ont när den bryts.
Jag minns en begravning för många år sedan där en gammal kvinna hade dött. Hon blev 92 år. Systern var 90 år.
Jag gjorde misstaget att antyda något om systerns höga ålder, men då tillrättavisade mig lillasystern:
- Vi har levt hela livet tillsammans! Vi systrar betydde mycket för varann. Och du talar om ålder!
Jag skämdes.
Och sa - Förlåt.
Levt ihop hela livet.
LÄR MIG DU FÅGEL MED DIN FLYKT
ATT BRYTA UPP OCH FÄRDAS TRYGGT
MOT OBEKANTA STRÄNDER.
NÄR ALLT ÄR VINTER HÄR OCH IS
JAG MOT ETT EVIGT PARADIS
MIN BLICK OCH LÄNGAN VÄNDER.
Sv ps 304 vers 2.
När vår Pappa dog var det dessa rader som blev läst över honom i bön.
Det var så tydligt att han hade brutit upp innan kroppen hade gett upp.
Kvällen innan hade jag gått ned till stranden och sett solen gå ned över Kullaberg i Öresund.
Det var som om de väntande gatorna av guld återspeglades på himlen. En pelare av solnedgångsljus stod rakt upp.
Jag tappade andan av denna skönhet.
En formation av fåglar flög en bit ovanför havsytan, som om de ville hälsa att NU...
Jag förstod.
Jag gick hem.
Och snart kallades Pappa hem till det Guds eviga tillvaro.
När kallar Fadern på mig?
LÄR MIG DU FJÄRIL, VINGAD, LÄTT
VAD HERREN OCK ÅT MIG BERETT
DÄR DU MOT HÖJD DIG SVINGAR.
IGÅR DIG PUPPAN INNESLÖT
IDAG DU GLAD DIN FÄNGSEL BRÖT
MIN SJÄL SKALL OCK FÅ VINGAR.
Sv Ps 304 vers 3.
Ord av tröst tar inte bort kärlekssorgen. Fina bilder botar inte saknaden.
Vart tog vår Pappa vägen?? Kärnfrisk och engagerad, en centralfigur i storfamiljen och mitt stöd genom livet.
Själsfrände.
Hur kan ett sjukdomsförlopp gå så fort?? På bara några veckor sedan beskedet kom.
Det går inte att förstå.
Men åter igen har jag inget annat val än att försöka lyssna till vad Gud vill säga genom sin skapelse.
En larv, en puppa, en fjäril.
Barnbarnen på förskolan har redan lärt sig fjärilens förvandlingsnummer.
De vet ännu inte att livet här kanske bara är ett underbart larvigt liv. När dödsprocessen kommer kapslas vi in som i en puppa.
Utanför vår syn och kontroll blir människan sedan en fjäril, och går över tidsgränsen till evigheten.
Vilket liv att leva!
O JESUS KRIST, SOM UR DIN GRAV
STOD UPP MED EVIGT LIV, OCH GAV
DET UT ÅT VÄRLDEN VIDA.
GIV MIG DITT LIV, ATT ÄVEN JAG
MÅ EFTER BITTER LÅNGFREDAG
MIN PÅSKDAGSMORGON BIDA.
Sv Ps 304 vers 4.
Det finns ingen omväg förbi sorgen. Inga piller, inga bedövningsmedel. Känslorna kommer alltid ikapp.
Det är lika bra att erkänna dem, och känna dem till fullo, när de kommer.
Det gäller att omgivningen vet så man slipper förklara varför tårarna rinner "för ingenting"...
Bitterheten är värre än sorgen.
Då gråter jag hellre än klagar och anklagar.
När ett stort träd faller blir braket större. Och tomrummet.
Vila i frid, älskade Pappa!
Mörka moln av sorg.
Helene F Sturefelt,
- som fotograferade favoritblomman just nu - lökväxten Allium.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar