Barnmorskan i East End.
Det finns en mycket god engelsk TV-serie som fångar mitt intresse. Det är Barnmorskan i East End - Call the Midwife - och deras arbete i de fattiga kvarteren i London, i efterkrigstid.
Vi får följa några unga, välutbildade kvinnor som bor på ett kloster, Nonnatus, där även systrarna är utbildade sköterskor och barnmorskor.
Skildringen är mycket ömsint, med djupa dialoger i smutsiga slummiljöer. Bönen och dansen finns mellan raderna, och de livsöden vi får möta griper tag i mig, varje gång.
Barnmorskan Camilla, "Chummy".
Det som gör att jag nu skriver om detta är det sorgliga mötet mellan den kärleksfulla men klumpiga Chummy, Camilla, och hennes fina och fisförnäma mamma, Lady Browne, som inte kan acceptera att hennes dotter bytt ner sig så kapitalt.
Tänka sig att både bli troende, gifta sig i enkelhet med en simpel poliskonstapel, bo i fattigkvarteren och dessutom arbeta med nunnor i slummen, bland födande och blödande kvinnor!
Usch och fy.
Min dotter har begränsat sitt liv.
Hur Chummy än gör, når hon inte sin mammas hjärta.
- Om hon så bara kan tycka om mina gardiner, vore jag glad...
Den dåliga anknytningen mellan mor och dotter bryter Chummy, genom den kärlek som hon och hennes man Peter har till varandra, och den lille sonen Freddie.
Freddie - bah, vilket simpelt namn! utstöter mormodern, namngiven efter en vaktmästare!?
Detta väcker min vrede och mina tårar där jag sitter i TV-soffan.
Vår son kommer att förstå att han är älskad.
Men det är inte nog. Dialogen rullar vidare.
Varför har den fina modern lämnat det varma landet? Ska hon verkligen lägga pengar på att bo på hotell i det fuktiga och smoggiga London?
Och varför har hon inte sin fina diamantklocka runt handleden?
Madeira - molnigt men fritt från smog.
Svaret kommer snabbt och kyligt.
- Jag går skilda vägar.
- Men mamma!
Skilda vägar.
- Jag vill inte längre leva ensam.
- Men pappa då? undrar Chummy.
- Din pappa har många intressen, svarar modern Lady Brown. Men jag var inget av dem.
- - -
Nu får jag ont i magen på riktigt. Modern visar plötsligt upp en sårbar, kvinnlig sida där hon inte längre kan leva i en lögn.
Vi ska inte skilja oss. Äktenskapet är heligt och instiftad av Gud. Löftena är livslånga.
Ändå går det inte alltid.
Det äktenskap som går sönder, går sönder inifrån.
Till slut finns det inget som håller ihop paret. Relationen har dött, i brist på näring.
Lady Browne låter oss ana de motiv hon har:
* Jag vill skilja mig för att slippa leva ensam.
Va?! Det låter ju som en motsägelse. Tills man förstår vidden av det hon säger. Att leva två människor tillsammans men inte få beröring till kropp, själ och ande - ja, då är man mer ensam än om man lever själv!
Trött på att leva ensam.
Chummy hör sin mamma fortsätta berätta:
* Jag vill skilja mig för att slippa bli bortvald.
Lady Browne orkade inte längre höra sina man prata om allt annat han skulle göra, och alla andra han skulle träffa, andra - men inte henne.
Frun blev bortvald.
Varför? Var hon så ointressant? Hade de inget att tala om? Påpekade hon hans fel? Var hon missnöjd?
Uppmuntrade hon inte honom?
Vad hade hänt?
Jag ingår inte i din fars intressen.
* Jag vill skilja mig för att rädda min anständighet.
Lady Browne kunde inte låta mannens ointresse äta upp hennes självkänsla mer.
Hon visste sitt värde, men det visste inte mannen. Att stanna kvar skulle öka föraktet - både för honom och för sig själv.
* Jag vill skilja mig för att inte ätas upp av tomheten. Tänk att vara gift, men han är aldrig hemma.
Alltid något jobb på gång, någon kurs, något styrelsemöte, något annat...
Att dag efter dag se hans kläder över stolen men utan någon kropp i, blir till slut outhärdligt.
Han är där, men ändå inte.
Och i badrumsskåpet torkar hans tandborste in.
Oanvänd tandborste.
* Jag vill skilja mig för att slippa leva i lögnen.
- Men ni har det väl så bra?!
- Ni är ju ett sånt stiligt par!
- Han är ju så hjälpsam och generös, var tacksam för det du!
Men ingen vet hur Lady Browne har det egentligen.
Ingen vet att mannens irritation ständigt går ut över henne, utan att hon förstår varför.
Kommunikationen är slarvig och dålig, för han orkar aldrig prata ordentligt med henne. Hon är så krävande, tycker han, så det är lättare att säga "äh!" och gå ut.
Men nu spräcker Lady Browne fasaden. Hon säljer sin diamantklocka för att få loss pengar. Han tänker nämligen inte ge henne ett öre om hon är så dum och lämnar honom - och generar honom med skilsmässa...
Pappa ger henne inte ett öre.
Sista argumentet, som ligger mellan raderna i detta avsnitt av "Barnmorskan på East End", är:
* Jag skiljer mig för att bli mig själv igen.
Vem kan säga emot det?
Om man tömmer varandra på innehåll så pass att man inte har något kvar, då har man inte vårdat äktenskapet. Eller om ena parten utnyttjar den andre och hon tystnar allt mer, varför skall man stanna kvar i det?
Vill Gud det?
Vad är viktigast - det yttre eller det inre livet?
Gud vet ju i alla fall att hennes äktenskap är dött.
Dags att förnya sig? Eller varandra?
Lady Browne vill skratta igen. Hon vill känna sig levande glad igen. Hon hade inte skrattat på många år...
Hon ville våga lyfta upp sitt barnbarn och gulla med honom och släppa all den förbaskade stoltheten.
Utan att erkänna det, ville hon leva i samma underbara kärlek som sin dotter och hennes man, poliskonstapeln.
Sedan kom hostan, den blodiga hostan...
Hur skall detta gå?
Vågar Lady Browne ta till sig sitt barnbarn?
Jag kan inte döma Lady Browne.
Ett äktenskap är endast levande där sanning och kärlek råder.
Må Herren bevara oss alla.
Men det är ju bara en film...
TV-tittar-hälsningar, Helene Sture Felt
Jo! Det är kärleken vi lever av!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar