Sidor

UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

måndag 3 februari 2020

UR PRÄSTALMANACKAN Tona ned

Vissna träd eller fina hus?


Är detta självplågeri, egenterapi eller ett tafatt försök att vilja berätta bakom kulisserna?
Förmodligen alltihop.

Det är väl inte många som längre tror att prästen bara arbetar på söndagar? Men att en arbetsvecka kan vara så extremt full, det vet inte alla...
Det handlar yttre omständigheter som vi inte kan påverka, utan som vi måste förhålla oss till, och åtgärda.

Igår började jag berätta.

Här kommer en fortsättning. Tid, plats och personer är avidentifierade. Nästan jag själv också... Bilderna hör inte ihop med texten.

Vart tog jag vägen?


Rubriken skulle kunna vara TONA NED DET RELIGIÖSA.

Måndag, ledig dag. Då skall hemmet skötas, sopor slängas och ny mat inhandlas. Men jag skulle ju vila! Göra ingenting. Ladda batterierna.
Tyvärr.

Tisdag. Ny arbetsvecka. Redan.
Nu kommer de första vigselsamtalen. Det är fint att få träffa människor som har valt att ta varandra på allvar, och ge löften om stabilitet och ömsesidig kärlek.
Vi träffades i kyrkan för att gå igenom vigselakten. Men jag kom helt av mig när paret öppnade med kommentaren:

- Vi är inte troende... så kan du tona ned det religiösa?
- Men... ni har valt att vara i kyrkan?
- Jo, det är ju så fin akustik här, men...

Jag vill dela glädje och sorg med dig, så länge det går. Nej, så står det inte. Det var mycket att reda upp. Tålamod.

Så länge vi har lust.


Onsdag. Morgonbön, personalmöte och ledningsgrupp. Mitt ansvar är stort. Snabblunch. Begravning kl 13. Därefter ännu ett brudpar på eftermiddagen. Det gäller att ha "rätt ansikte" på sig när man träffas.

- Vi hade tänkt att min pappa skulle leda mig fram till altaret...
- Jaha... Vi har ju kämpat för kvinnors jämställdhet i hundra år.
- .. och då står han där framme och väntar...

Den blivande brudgummen såg besvärad ut. Bruden hade redan räknat ut allt.
Ingen lyssnade på prästen. Min erfarenhet och kunnande var inget värt. Jag var bara en statist i deras kärleksteater.

På natten drömde jag mardrömmar om hur kyrkan invaderades av pajaser, clowner och narrar medan jag stod i pyjamas framför altaret... och mammor som ledde sina pojkar fram till altaret. Jag vaknade kallsvettig.

Ska vi knäfalla på stubben?!


Torsdag. Tid för reflektion, predikoskrivande och två vigseltal. Men att bli förnekad på detta vis - tona ned det religiösa - gjorde att orden ville inte komma.
Tänk om man gick in på bageriet och sa samma sak till bagaren:

- Kan du tona ned det här med att baka? Bullar är inte min grej förstår du.
- Har du inte kommit till fel plats då??

Sedan ringde jag kantorn och samrådde kring helgens alla psalmer och musikförslag. Det blir väl mest Evert Taube och Svensktoppen. Psalmerna är snart i botten. Utom för oss.


Fredag. Tog sovmorgon. Begravning kl 13. Dopsamtal på eftermiddagen. Bytte ut svart, svettig prästskjorta mot en fräschare ljus, med ledig kavaj.
Den unga familjen tog in barnvagnen i kyrkan och jag visade dem var de skulle sitta och stå vid dopet.
- Men det blir inte för mycket Jesus, va? Vi är inte så religiösa...
- Jag är inte heller religiös, jag är kristen, svarade jag och började berätta om Jesus.
Just då vaknade bebisen och de började gulla med den. De hade slutat lyssna.

Det blev inget "fredagsmys" där hemma. Min identitet som kristen i kyrkan var ifrågasatt - av församlingsmedlemmarna. Mellan chipspåsarna låg en dålig självkänsla, med en stark oro över att något är mycket fel.

Är det jag?

Något är fel.


Lördag. Nu måste familjen få tid tillsammans! Vi behöver sova ut, äta långsam frukost, hinna med varandra och vårt hem.
Men det var ju två vigslar inbokade - kl 14 och 16. Det går att "klä ut sig till präst", men det går inte att dölja en själ som är trött eller uppgiven.

Kantorn gjorde ett strålande jobb, liksom vaktmästaren. Akustiken var underbar. Solosångerna fick alla att gråta välbehövligt, över kärleken den vackra.
Men ingen tog emot välsignelsen.

Bagaren kanske ska sluta baka bullar?

Söndag. Dubblering av två gudstjänster. Dopet var mitt emellan. De ville inte ha dopet i gudstjänsten för det blir för långt. Jag förstår dem, jag har också haft små barn.
Men upplevelsen att man döps in i församlingens gemenskap blir mindre. Och min arbetsdag blir längre, men det är sekundärt.

Eller?

Anar jag ljuset?


På söndagskvällen unnade vi oss ett glas vin. Det är ju vår "lördagskväll", vi skall inte upp dagen efter!
Trodde jag.

Måndagen kom. Kyrkoherden ringde, genomförkyld. Ett sjukbesök hos en döende kunde inte vänta.
- Du får ta det.
Jag var tyst. Tröttheten dånade i hela kroppen. Svarade efter några sekunder.
- Javisst.

Prästskjorta på. Cykeln fram, mot äldreboendet. Grät osynligt i motvinden. Jag orkar inte! Jag är själv själsligt döende.

På Sparven, avd 2, längst ned i korridoren, låg en fågelunge-dam, flämtande och tandlös. Hon var ännu varm av livet. Anhöriga var inte där. Jag tog hennes hand.
Vädringsfönstret var redan öppet.
Tog fram psalmboken, bad tyst och välkomnade Jesus in i rummet - tog ned en påskkärring som hängde och dinglade och hindrade processen - och sjöng försiktigt. Då tog hon handen mot örat.

Aj då.

Jag måste nog tona ned det religiösa.

Inte ens i dödens närhet...
När jag skulle gå kom de anhöriga. De var mycket tacksamma.

Dagen efter var deras gamla mor död.

Hur länge lever man?



Det Levande Livet bjuder ständigt på Den Långsamma Döden.
Cyklade hemåt i hög fart. Är det inte dans någonstans ikväll? Lindyhop, bugg, vadsomhelst! Dansa med mig! Skratta och kittla mig! Få mig att leva.

Och tona upp det religiösa på högsta volym så jag hör Dig, Herre!

Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör...

Detta var andra utdraget ur Prästens Dagbok.
Plågsamt var det. Terapeutiskt också. Men jag vet inte om det gav dig någon större förståelse.

GUDS FRID till er alla, med anonyma böner över alla brudpar, dopfamiljer och sjuka. Och varma hälsningar till alla kollegor som kämpar.

Helene Sture Urfelt,

- som snubblar runt i skogen bland stubbar och döda trädstammar.

Kluven.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar