MÖTE MED RUNRISTNINGAR

Runstenar.

I natt for åskan fram över Listerlandet. Det började redan kl 04. Jag vaknade av Tors hammare vid fem-tiden och gick upp klockan sex. Det var omöjligt att sova.

Solen steg ilsket röd upp ur öster, som i en kamp mot de mullrande krafterna.

Jag satte mig i soffan och läste.

Om Tor och Freja, Oden och Idun och alla de andra fornnordiska gudomligheterna.
Plötsligt släcktes lamporna och elektriciteten var utslagen runt om i kommunerna. Men inget kunde hindra mig från att läsa vidare i mina böcker...

Ser du den röda solen gå opp?

I framtiden kommer ingen att förstå vår kultur. Gulnade fotografier är upplösta, och digitala spår kan vara utslagna av elektriskt haveri och dundrande åska.

Men det som är ristat i sten består.

När vi blickar tillbaka, och ser hällristningar och runor, så förstår vi inte heller den kultur som en gång härskade.
Dock finns det kunniga människor i arkeologi och religionshistoria som kan tyda tecknen.

Det kittlar fantasin!

Och det kittlar mina gener...

Stabila hälsningar. Stenhårda sms...

Följ med till Danmark igen, och en vandring som tog sin start vid Holtug kirke.

Duggregnet hängde i luften men solen tittade fram kraftfullt ett kort ögonblick, bara för att kunna teckna regnbågen åt oss.

Bron mellan himmel och jord.

Fötterna på jorden och hjärtat i himmelen - själen minns dunkelt sitt hemland.

Pilgrimspräst Solveig Ståhl-Nielsen samlade oss kring den gamla kyrkans ena gavelhörn. Kyrkorna i Danmark är lite äldre än våra, och här fick vi se spår av vikingatid.

Det är en inskription från honom som reste kyrkans torn, en hälsning från en man från syd-själland som markerar detta faktum om kyrkan: "rubba den som kan"!
Hans namn var Tirad.

TIRAD RESTE. Eller TIRAD RISTADE.

Runskrift på Holtug kyrka.

Årtalet kan dateras till ca 900-talet e Kr.

Runan var en hemlig skrift, som hörde evigheten till.

Ja, säkert! Det är annat än våra ettor och nollor som dansar runt osynliga i datorerna! De är dags-sländor, utan spår till evigheten.

Det var viktigt att sätta sitt namn på det nya. Med all säkerhet var Tirad en av de många som levde i skiftet mellan asatron och kristendomen, menar jag.

Tänk dig nu följande.
Du hör ihop med din mormors mormors mormor mormors mor... så långt tillbaka som tiden räcker.

I varje människas kropp bor minnena av dem vi är släkt med. Eller hur!
Varje generation sätter spår i nästa generation, på gott och ont.

Gen-minne. Generna minns.

Ära och rikedom kan följa släkten länge. Så även olycka, hat och hämnd.

SLÄKTLED EFTER SLÄKTLED...

Så säger Skriften. Släktled efter släktled.
Bibeln talar noga om släkter, stamtavlor, tillhörighet, utdöende av stammar och räddningsaktioner för att familjen ska leva vidare.
Bibeln är en enastående skildring av levande historia, som hjälpte människor att förstå varifrån de kom och vart de var på väg. Än idag.

Släkthistorier har berättats i alla tider, och ibland också nedtecknats, fram till våra dagar då allt muntligt berättande tycks ha tagit slut...

Minns du vad din mormors mor heter? - - -

Lea, Viola, Helene, Britta, Mimmi...

Dock, vi är alla kända av Gud.

Låt oss ta våra släktled på allvar. Tanken svindlar. Det betyder ju med enkel matematik att vi kommer rakt ned till urtiden... till Eva och Adam.

Det betyder också att i din kropp finns erfarenheter ifrån 1800-talet, 1700-talet, 1200-talet, vikingatiden, järnåldern, urtiden...
… eftersom du inte är född i ett tomrum, utan sammanlänkande genom seklerna.

Vi är alla resultatet av anmödrars och förfäders samlag, där nytt liv har blivit till. Det är fantastiskt!!

Detta betyder också att vi kan finna en dold och ogripbar förklaring till varför vi känner så starkt för något, eller avskyr något, eller känner oss hotade, eller hemma... som om vi har varit där förut.
Och då talar jag handfast biologi - inte hittepå-reinkarnation!

Hemma hos heliga Birgitta i Vadstena.

Vår brutala och hetsiga samtid uppmuntrar varken till reflektion inåt, eller bakåt.
Likväl är vi några som fortfarande har kontakten kvar, om än i dimma.

Det danska landskapet söker mig. Det gör Frankrike också. Språket ligger rätt i min mun.
Klosterlivet är en del av min själ, liksom den starka samhörigheten med naturen och läkeväxterna.
Runskriften och vikingatiden finns också märkbart levande djupt där inom mig.

När jag står vid altaret och sjunger den heliga liturgin, då känner jag ekot från forntidens kvinnor, som ansvarade för kontakten med gudsmakterna.

SÄND DITT LJUS OCH DIN SANNING
MÅ DE LEDA MIG,

MÅ DE FÖRA MIG TILL DITT HELIGA BERG
OCH TILL DITT DINA BONINGAR
SÅ ATT JAG FÅR GÅ IN TILL GUDS ALTARE

TILL GUD SOM ÄR MIN GLÄDJE OCH FRÖJD.
Psaltaren 43:3.

Fantastiska St Nicolai kyrka, Sölvesborg.

Vår svenska pilgrimspräst Hans-Erik Lindström talar om sju ledord som fördjupar pilgrimens nyckelord. De är:
- Uppbrott (som jag skrev om här om dagen, den 23/8), Vandring, Möte, Rastplats, Bön, Måltid och Målet - som är himlen.

Om MÖTE sa han:

- Ett möte är en händelse där vi blir berörda av varandra. Det handlar om hjärtat, inte huvudet. Att färdas de trettio centimetrarna från tanke till känsla.
Det är de friska, goda mötena som ger mening åt livet. Det svåra är när möten inte sker... när kontakten uteblir.

- Möten som berör är livsnödvändiga för oss.

   "BYTA ETT ORD ELLER TVÅ
    GJORDE DET LÄTTARE ATT GÅ
    ALLA MÄNNISKORS MÖTEN
    BORDE VARA SÅ". Hjalmar Gullberg.

Möte. Att dela med varandra.

Och nu stod vi där, framför runristningen på Holtug kyrka i syd-själland, och fick ett högst oväntat möte med en kristen vikingaman - Tirad.

Hade han varit med vid vårblotet då häst offrades för att blidka gudarna?
Hade han stått vid helgastenen och sett offerblodet rinna ned i de nio skålgroparna?

Eller ännu värre, hade han upplevt ofärdstider då svält hotade så pass att en av familjens söner hängdes upp i offerträdet, som det yttersta av blot till asagudarna?

Då måste det ha varit en oerhörd befrielse att få hör missionärerna tala om VITE KRIST.

Kristendomen markerar slutet på allt vad offerväsende heter. Jesus Kristus är och förblir det sista offret! Inget blod skall mer rinna!
Gud sonar allt med sig själv. För vår skull.
För kärlekens skull.

Något sådant hade man aldrig tidigare hört talas om. En Gud som lider och ger sig själv. Dör och uppstår. Inte bara i berättelserna utan på riktigt. Nere i Jerusalem ca år 33.

Romantisera inte vikingatiden!

 

I en av kyrkorna vi besökte sjöng jag tyst, nej, allt högre:

O GUDS LAMM, SOM BORTTAGER VÄRLDENS SYND
FRÄLS OSS MILDE HERRE GUD...

Mitt hjärta grät av lycksalig tacksamhet, där alla tidslager for genom kroppen och blev ett.

Vi kan aldrig förstå vilken mäktig befrielse kristendomen var för asatrons folk, att de slapp offra, att de slapp blidka gudarna, ja, att de nu möttes av den levande skaparguden som kommit dem mänskligt nära.

För mig är det viktigt att hålla ihop världarna. Vi lever i Norden. Tor och Oden, Freja och Idun har varit våra förfäders gudar. Via vikingarnas handelsutbyte med Storbritannien och Ryssland har kristna tankegångar kommit hit, innan missionärerna var här officiellt.

Runstenarnas ornamentering finns bland kelterna både i västlig och östlig riktning.
Ett alternativ till blotandet kom sakta via de första kristna på de brittiska öarna. Kyrkofadern Tertullianus sade nämligen mycket förvånat år 210 e Kr:

- Har Kristus redan varit här?

Den officiella kyrkan är alltid ett steg efter.

Före eller efter?

Vi kan ta Tors hammare som exempel.
Hos oss är den ju en manlighetssymbol för styrka och macho-ideal. Vem minns inte Ulf Lundells uppknäppta skjortbröst med en Tors hammare blänkande där?

Det är bara det att denna hammare bars först av vikingakvinnorna. Man har nämligen hittat i gravar från 900-talet rikt smyckade och uppburna kvinnor som även burit Tors hammare!
Jag citerar ur "Odens öga" sid 210:

"Det kan tyckas naturligt att det i första hand handlade om att man demonstrerade sin reaktion mot den nya tron, men det antyder också en efterlikning.

Korset och hammaren är formmässigt relativt lika och bars båda runt halsen. Nästan alla religiösa symboler - både hedniska och kristna - hamnade i kvinnogravar.
Kvinnornas roll inom den förkristna kulten och deras roll som förmedlare av den nya religionen framträder därmed markant."

Odens öga - en utställning.

Och jag brukar säga till dem jag möter med Tors hammare runt halsen:

- Varför nöjer du dig med en fjärdedel av kraften?
- - -  ???
- Korset har fyra armar, hammaren bara en. Tor kan inte mäta sig med Gud Fader själv, eller Guds son och hans Helige Ande, hur mycket han än dundrar och åskar på himmelen!

Kvinnlig religionssymbol.

Jag vet inte om man kan finna den här figuren på runstenar, men det "keltiska korset" vilket man har hittat i Birkagraven, antyder att det funnits en missionsrörelse från Storbritannien.

De engelska missionärernas aktivitet är också känd från skriftliga källor, och vi skall inte bagatellisera detta, även om man inte så ofta talar om det.

"Det passade inte in i Adam av Bremens rapport om kyrkans aktivitet i Norden". (Odens öga, sid 206). Nej just det, den officiella kyrkan hänger inte med. Vittnesbörden mun mot mun går alltid snabbast.

Tidigt keltiskt Kristus-kors.

Möten som berör. Urtid, forntid, vikingatid och nutid.

Och här hemma i vår egen kyrka i Sölvesborg, St Nikolai kyrka, står en runsten alldeles innanför dörren i vapenhuset.
Vi går bara förbi utan att förstå vilken enastående hälsning det är. Stentoften-stenen har den längsta text på urnordiskt språk som över huvud taget är känd, och innehåller 124 runtecken!

Varje tid behöver bearbeta sina existentiella villkor och se sammanhang som gör livet meningsfullt.
Våra fornnordiska myter bär på en verklighetsuppfattning som vill skapa balans mellan människor och naturkrafternas gudar.

Ebbe Schön skriver i boken "Asa-Tors hammare"- om gudar och jättar - sid 10:

"Något som kanske överraskar är bristen på diktatoriska inslag i asatron. Ingen gud sätter sig över en annan, inte ens Allfader Oden, och viktiga beslut fattas i rådslag.

En hög grad av jämlikhet råder mellan kvinnliga och manliga gudomligheter, något som torde avspegla vikingasamhällets förhållanden; att kvinnan hade en starkare ställning i Norden än vad som var vanligt i övriga Europa."

Matriarkatet skymtar fram.

Det är ännu levande på min fars sida av vår släkt - idel starka kvinnor, som männen samarbetade med.

Möten som berör.

Tirad reste kyrktornet i Holtug, kanske för att hålla sig väl med kungen och de nya godsägarna?
Eller var det han som var godsägaren?

Hur som helst, tack du forne inskriftsbloggare för ditt inlägg i den historiska debatten!
Det som är hugget i sten, det håller.
Så är det även med Tio Guds bud... på stentavlor.

Vår vandringsledare, den lokala pilgrimsprästen Solveig Ståhl-Nielsen, hade många intressanta saker att berätta! Tack!

Vi lär av vår historia.

Att lyssna inåt och bakåt kräver kanske att strömmen slås ut då och då. Ett och annat åskväder kan ge den stillhet vi saknar. Vi behöver tystnad.
Vi behöver gå ut i naturen, lyssna till skogens sus, havets vågor och känna markens värme efter åskregnen.

Det är viktigt att möta varandra.
Men det är precis lika viktigt att möta oss själva, inåt, och bakåt. Jag lyssnar till genernas minne. Allt finns kvar, i djupet av mina DNA-spiraler.

Jag bävar och förundras.

Kyrkklockornas klang manar frid över oroliga sinnen och oroskrafter. Malmens vibrationer rör vid gångna tider inuti mig.

En video som kommer att vara borta i framtiden...

Urgamla hälsningar från Helene Sture Runfelt,

- som får bildsätta detta inlägg är elektriciteten återgått till sina banor,
- vilket det har nu, kl 23 på kvällen.

God natt!