VESAN RUNT PÅ CYKEL

Resterna av Vesan?

Rödabella var redo. Hon väntade i cykelstället på att jag skulle bli klar.

Påskens planering var klar, predikan skriven och matlistan färdig. Äntligen skulle vi få komma ut på äventyr!

- Vart vill du cykla? frågade Rödabella.

- Dit du vill styra, svarade jag, och så gav vi oss iväg, ut ur stan.

- Vi går på dofterna!

En gång i tiden låg det en sjö här. Vesan. Det är inte så länge sedan. Nu är den utdikad och förvandlad till den mest bördiga åkermark.

Som rygg ligger Ryssberget med sin ännu sammanhängande bokskog.

Listerlandet, vid Ryssberget.

Listerlandets bönder är i full färd med att gödsla sina marker. Traktorerna kröp som metalskalbaggar över åkermarkerna. Lätta dammoln följde i deras spår och alla mina livsandar (vilket uttryck!) vaknade av att luktsinnet fick vara med.

Öronen var dock inte lika förtjusta. Genom detta landskap skär bilarnas pulsåder i Blekinge - E22'an.

Långtradare och personbilar dånar fram, och det som ser fridfullt ut, är fult för hörsel och syn.

I dikena låg skräp slängt. Så lätt det är att veva ned rutan och kasta ut tomma förpackningar. Vips, borta! Men det är ingen skön syn att cykla längs med.

Jag stannade och började städa.

- Stopp, du kan inte bli Sancta Garbish nu! sa Rödabella. Jag är ingen sopbil!

- Jo, men den här metallburken kan skada djuren...

- Visst, eller så har en liten kopparorm bosatt sig där inne i de söta ölresterna, svarade min cykel realistiskt.

Suck. Det har vi också varit med om.

Sweden Rock till vänster.

Vi pausade vi Ysane kyrka. En bit längre bort ligger platsen där Sweden Rock byggs upp varje år - ett femdagarssamhälle med 33.000 personer. Det är dubbelt så mycket som lilla Sölvesborgs kommun är till vardags.

Det blir ingen festival i Norje i år heller. Pandemin sätter stopp för allt. Fortfarande.

Rödabella svängde av västerut, mot Gammalstorp. Jag hoppade av titt som tätt för att fotografera. Kameralinsen är mitt extraöga.

                                

                                    Brunt. Sen grönt. Sist rött. Vilande jordbuggsland.

- Lussabacken... Vi är på Lucifers område! hojtade jag till min hoj. Här finns det starka krafter i backen!

Det verkar som om djäfvulen har bedrivit sitt spel här, annars hade de väl byggt kyrkan på högsta platsen, som de brukar.

- Nåja, det är inte värre än att det går att odla jordgubbar här, svarade min cykel sarkastiskt.

Vesan runt. Lussabacken.

Rödabella har alltid rätt. 

Men hon är lite vinglig. Om jag lastar cykelkorgen för full, då slår styret över och hela ekipaget välter. Det har hänt så många gånger att cykelkorgen har blivit sned. Tillbucklad av livet. 

Som vi alla blir.  

Men hon gillar fart. Full fart.

- Håll i dig nu, nu ska vi spurta under viadukten!

- Vänta, jag skall bara fotografera lite....

- Är du dum eller?? Har du glömt när du bröt lillfingret på en cykel i Taizé bara för att du skulle plåta i farten, och glömde bromsa...??

 - - - Det fanns ingen broms, svarade jag skamset, ingen fotbroms i alla fall...

Men handbroms fanns, och när jag hittade den, tvärstannade lånecykeln, jag fick styret i magen och kastades av, bröt lillfingret och skar upp kinden på mina glasögon.

För ett fotografis skull.

Som blev suddigt.

Håll i dig.

Livet behöver sina bromsfunktioner i arbetslivet och i de relationer vi lever i. Men vi lär oss hellre att gasa på. Det är det som premieras. Att det går fort.

Effektivt och fort. 

Så när inbromsning krävs, är vi inte så bekanta med den funktionen. Handbroms eller fotbroms?

Kanske båda?

Hjälp!!

Vi kom under E22'an säkert och snabbt.

På andra sidan väntade lärkorna.

Vilande växter.

Öronen vaknade och riktade sin uppmärksamhet uppåt. 

- Jag hör! Där är de!

Ögonen fick syn på de ryttlande små fåglarna högt upp i skyn.

Nu vaknade även själen till liv och plockade fram ett barndomsminne då vi lärde oss sjunga:

ALLA FÅGLAR KOMMIT RE'N, VÅRENS GLADA GÄSTER.

VILKEN FRÖJD I SOLENS SKEN, VILKA SOMMARFESTER!

LÄRKAN DRILLAR HÖGT I SKYN, VÅREN ÄR JU EVIGT NY.

ALLA FÅGLAR KOMMIT RE'N, VÅRENS GLADA GÄSTER.

Jag begrep inte vad "re'n" betydde. Det fanns inga renar där jag bodde och jag visste inget om "indragna bokstäver med apostrof".

- Våren har redan kommit, sa Rödabella, som läser min tankar.

- Ja, jag lärde mig det sen, svarade jag, re'n är en förkortning för "redan". Nu sjunger vi i stämmor! Kan du ta överstämman?

Men min cykel bara gnisslade.

Kontraster.

Det var starkt motljus. Jorden var svart. Solen vit. Inga nyanser. 

Så är det på våren. Först rubriken: "Vinter adjö". Sedan underrubriken: "När kommer våren?" Sedan brödtext och ingress, om temperatur och förutsättningar.

Metreologerna säger att mars månad 2021 har varit en av de varmaste... Redan? Illa!

Klimatförändringarna är svåra att förneka.

Jag fruktar en varm sommar. Då gör jag under jord! Eller ned i källaren och sover i garaget.

Sjön Vesan är utdikad.

Lärkorna fick konkurrens av järnvägsbommarna som gick ned, med sin varningssignal. Tåget kommer!

I vanliga fall brukar tågen vara fulla av resenärer, men nu måste vi undvika samlingar, och då hamnar kollektivtrafiken plötsligt i dålig dagar.

Det är bättre att ni åker en och en.

I era bilar.

- Eller cyklar, sa Rödabella.

Farlig kollektivtrafik...

Gammalstorp följer Ryssbergets fot. Husen är byggda längs med åsen, med vidsträckt utsikt över åkrarna. Flera bäckar rinner ned från åsen och bevattnade Vesan, så pass att Gammalstorp kyrka en gång låg som en ö i en sjö!

Nu är vattnet som sagt bortpumpat.

Jag stannade till vid en av bäckarna. Porlande vatten är ett vackert ljud!

En hobbe med snödroppar kämpade i en lövhög, där bladen fastnat i fjolårslöven. Jag frigjorde den smala gröna bladen.

- Kom nu innan jag blir påkörd! ropade Rödabella som blev rädd över omdömdeslösa bilister som körde i individuell hastighet på den lilla vägen utan vägrenar.

Snödroppar - välkomna upp.

Vägren. Vägkant. Inte en väg med renar. 

Utan med marginaler. 

Marginaler.

Ett liv utan vägkanter är snålt. Allt för effektivt. Vi tar inte mer tid och mark här, nej, kör på bara. 

Utan marginaler går vi sönder. Blir påkörda.

Utbrända. Ingen återhämtning.

Ryssbergsbäck.

Nu var jag på knä i naturen istället, inte i arbetslivets förbannade stress.

- Här växer blå scilla också! Och där borta är vårens första vitsippor!! Åh....

- Kom nu. En bilist till och jag välter.

Rödabella var redo för hemfärd, belastad med en soppåse och några sälgkvistar till Skärtorsdagens dukning.

- Vi har det bra, du och jag!

- Ja, det har vi, medgav min cykel, men nu behöver jag vila. Återhämta mig. Vesan runt, vet du egentligen hur långt det är?

- Hm, 5+2+7 = kanske en halvmil?

- Nej, EN och en halv mil!!

Rödabella är bättre än jag på matte.

Jag vet i alla fall åt vilket håll jag bor...

Vilken underbar cykeltur vi fick! 

Frihet! Uppmärksamhet. Alla sinnen levande.

Detta kan Corona inte ta ifrån oss. Att vara ute och njuta av naturen. Människan är gjord för att vara ute. Inte inne. 

Inte så mycket inne. Det är ute.

Nu ska vi fira påsk med nattvardens instiftelse, korsdöden och den övermäktiga uppståndelsen som förändrat människans villkor.

Det är inte så många som vet det längre.

Men snödropparna vet. De vilande jordgubbsplantorna vet. Och den porlande bäcken sjunger Guds lov.

Vi vet.

Frihetshälsningar från eder bloggcyklist, med lärkor och gödseldamm som sällskap!

Helene Sture Vesanfelt och bästa vännen Rödabella.