FJÄDRAR, LÖK, VIOL och Rödabella.

Cykelutfärd.

Frukosten uppäten.

Men min själ blev inte mätt.

La en patiense.

Det hjälpte.

Inte!

Jag tröttnar aldrig på naturen.

Men jag kan bli mycket trött på människor.

Även på mig själv.

Mycket.

Rödabella ropar på mig.

- Kom nu, då! Sitt inte där och tyck synd om dig själv. Lägg undan haiku-blocket, kortleken och diska tekannan, nu ska vi ut på cykeläventyr! Och sjung din morgonpsalm noga innan vi ger oss iväg.

VAR MITT LJUS PÅ LIIVETS BAAANA...

Livets bana.

Det är fortfarande kallt i vinden men solen värmer allt mer. Listerlandets bördiga åkermark och Ryssbergets skogsbeklädda ås är min plats i geografin.

Tyvärr skär E22 sönder landskapet med trafik i hög hastighet. Intill går den gamla vägen, parallellt, till småbyarna. 

Det bullrar, men ser vackert ut.

- Jag står inte ut, sa Rödabella. Vi svänger av här.

Björklunda. En liten väg rakt ut mellan åkrarna. Den tar vi.

VAR MITT LJUUS I DÖÖDENS DAAAL!

Sjön Vesan vill återta sin plats vid Ryssberget.

Följ med på vår spontana pilgrimsfärd, med nyfiket sinne och seende blick.

Måsarna hade tappat fjädrar i vinden, i jakt efter frömat, och de låg och blänkte i dikeskanterna.

En fjäder.

I hatten? Som påminnelse om ett annat sätt att färdas? Om himmelen som väntar?

Tappad fart.

Som pilgrim har jag lärt mig av min mentor att betrakta det yttre landskapet som en sinnebild av vårt inre landskap.

Jag fick en oväntad insikt.

Till vänster låg en stor åker, varken harvad eller plöjd, inte heller färdigskördad. Vad är det som ligger på marken? Gula prickar överallt. Potatis? 

Nej, en potatisåker är färdigskördad i oktober. Men vad är det då?

Rödabella stannade och lät mig gå av. 

Jag såg mig om innan jag tog stegen ut i åkern. Hm.... Lök! Ett fält fullt av lökar!

Jag tog upp några och klämde på dem. Mjuka... av vinterns köld och fukt. Undrar om man kan äta dem?

- Kom nu! ropade Rödabella. Stå inte där som en fattig mat-tjuv!

- Men jag är nyfiken, jag vill veta. Två stycken stoppade jag ned i fickan, som blev full av grus, också.

Varför har bonden inte tagit hand om sin skörd av lök? Där låg säkert hundratals kilo, utspritt på en stor yta.

Vi cyklade sakta vidare. 

Att glömma sin skörd... 

Att arbeta och slita, och så glömma resultatet?

Kan det vara så i Guds rike också? Att vi glömmer fråga varandra om det betydde något det vi sa, det vi bad för, det vi skrev?

Tänk om det ligger fullt av oplockade predikolökar, bönelökar och blogginläggslökar där ute... i väntan på att ord-bonden skall komma och ta hand om dem?

Inlagda blogglökar...

Ficklökar...

Lökficka.

- Sluta nu! Hoppa av! Ner på knä.

Rödabella var steget före mig.

Nu skulle luktsinnet få sitt.

- Åh! Violer! Knallvioletta doftvioler! Så underbart.

Bestämt rotade i stenmuren växter flera "hobbar" av doftvioler. Lila mot det grå. Ögat njöt och fick sitt färggodis. Näsan drog in doften av solvarm blomsterlukt.

Ett stråk av gödsel letade sig förbi också - det ingår när man cyklar på Listerlandet - men det gav bara mer känsla av grundläggande, kryddig "umma" till upplevelsen.

Den minsta blomman doftar mest.

Det till synes oansenliga rymmer den största upplevelsen.

Doftvioler!

Pilgrimen stod still och funderade.

Vad kan detta yttre landskap säga om mitt inre?

Det är svårt att se sig själv. Det kan ingen. Det är därför vi behöver varandra.

Berätta vad du ser hos den som står framför dig!

Vad är så oansenligt i mig att jag nästan missar det?

Vad är det som kräver stillhet och att jag går ned på knä, lämnar färdvägen och böjer mig ned, för att jag skall få fatt i den goda doften?

LÅT I TROOO MIG FÅ FÖRNIMMA ATT BLOTT DU KAN FRIIHEEET GEE...

Gärna på knä för din skull.

En svensk flagga vinkade vid den röda stugans knut.

På riktigt.

Inte ett vykort.

De flesta lever ju sitt liv inomhus och ser sällan att det är verkligheten "därute" som liksom är på riktigt.

- Titta på stubben där, sa Rödabellan som stod lutad mot staketet. Det har varit en jättebjörk. Varför tog de bort den?

- Den skymde säkert sikten och gav allt för mycket skugga på huset. Då måste den dumma människan ta bort det dumma trädet, förstår du.

Svenskt. Skällsord?

Lite längre bort hängde en stor skylt i ett träd: "Besvärliga träd? Ring 0x7z39#666 - - -

Just det. De övade säkert på alla träd som en gång stått i den lilla byn.

- Så ljus och fint och kallt och blåsigt och odränerat fuktigt det är här, visslade Rödabella. Så obesvärligt, liksom.

- Nu skall du vara snäll.

- Ja, men det det du som är trött på folk.

LÅT MIG FRI FRÅÅÅN SYNDEENS VANAAA....

Idyll!

Cykelvägen från Mjällby slöt an. Det är livsfarligt att korsa bilvägen från stan ned till Hällevik. Precis vid överfarten böjer sig vägen i en kurva, och trafikanterna kör i hundranittio på 80-vägen och kommer alldeles för fort. 

En enda felbedömning...

- Jag hinner nog...

... är livsfarlig. Dödsfarlig. Alltså står vi still och väntar. Ganska länge.

Kan en enkel pilgrim lära sig även något utav det?

Ja, att fasväxlingar är svåra. När det långsamma livet möter det snabba, då kommer ofta felbedömningarna. Det som är rätt för bilisten, är fel för cyklisten.

Och det som är rätt för cyklisten uppfattar inte bilisten ens.

Se upp!

Lärkorna drillade högt i skyn och jag önskade att jag fått vara ensam med deras fågelsång.

Vägar, buller, vägar, buller...

Bilisterna såg varken lökar, fjädrar violer eller - tussilago.

Rödabella tvärbromsade igen.

- Titta! 

- Var?

- Nere i det vissna fjolårsgräset.

- Vad?

- Tussilago!

Tussilago. Dikessolar.

Där stod min barndoms solar och sträckte sig mot ljuset. Jag kommer alltid ha kontakt med lilla Helene i mitt hjärta. Hon är den levande, den riktiga och äkta människan i mig. Allt annat är vuxen påbyggnad, mer eller mindre bra.

Om jag hade fått stanna där i dikeskanten... och fått umgås med mina barndomskamrater... Jag tittade, luktade och kände, klämde. Små fina solar!

Vad är deras perspektiv?

Att växa så djupt nere i marken, med så kort stjälk, gör att det bli mycket himmel att titta på.

Så här:

Himmelshöjd.

Men en nedtrampad tussilago låg böjd intill. Hon kunde inte så någon himmel. Livet - en fot - hade varit ovarsam mot henne. Osedd och osynlig hade hon blivit nedtrampad i marken... Nej, det var inte hennes val! Hon bliv utsatt för ett brott...

Vad gör man när man inte orkar resa sig upp själv?

Är man dömd till ett liv i grus när inga krafter finns till förändring?

Försiktigt plockade jag med mig några tussilago. Den böjda först...

Nåd. Räddning.

LÅT MIG MER OCH MER DET LANDET NALKAS 

DÄR ALLT MÖÖÖRKER SKINGRAAT ÄÄR...

Älskade vän!

Rödabella, detta var en underbar cykeltur! Tack!

- Tacka inte mig. Det var du som tog dig själv på allvar. Fortsätt med det. Nu vill jag ha ny luft i däcken.

Visst. Det skall bli.

Ny luft i däcken.

En fjäder i hatten. Med lök i fickan. Och näsan full av blomsterdoft.

Fjäderlätt.

Frukosten uppäten.

Själen blev mätt i naturen.

Tog en cykeltur.

Det hjälpte.

Absolut.

Jag tröttnar aldrig på naturen.

Men jag kan bli mycket trött på människor.

Även på mig själv.

Men inte när jag är ute som en del av naturen.

Är det likadant för dig?

Här är min morgonpsalm Sv Ps 215 vers 3 i sin helhet:

VAR MITT LJUS PÅ LIVETS BANA

VAR MITT LJUS I DÖDENS DAL.

LÅT MIG, FRI FRÅN SYNDENS VANA, 

LAGENS HOT OCH ÅNGERNS KVAL,

MER OCH MER DET LANDET NALKAS

DÄR ALLT MÖRKER SKINGRAT ÄR,

TY DU SJÄLV ÄR SOLEN DÄR.

Svensk folkmelodi 1694.

Text: Johan Åström 1816, teologie doktor och kyrkoherde i Simtuna i Uppland, samt språkligt reviderad av Olle Nivenius 1983.

Bästa vän.

Rullande hälsningar från Helene Sture Lökfelt,

- cyklande pilgrim på knä, med tack till min föregångare Hans-Erik Lindström, Vadstena/ Solna,

- och tack till min trofasta cykel, Rödabella,

- och till vår himmelske Fader.