Men allvaret måste också lyftas fram och det handlar om dialogen mellan kristen tro och islam.
Jag tar dock min början i en annan ände.
Åsikter och kunskap är inte samma sak. Det ena är tyckande och det andra är fakta.
Ofta blandar vi ihop detta, och i brist på kunskap tycker vi till, i alla fall, särskilt om det är ett problem vi inte vet hur vi skall åtgärda.
Några futtiga exempel på retorik där man egentligen menar något annat:
* Vi måste släppa på strandskyddet så att det blir attraktivt att bo på landet.
= Vi vill bygga våra hus nära stranden för att få ha sjön för oss själva.
* Vi legaliserar knarket för det är en bra avslappning med medicinska effekter.
= Vi vet inte hur vi skall hinna få fatt alla kriminella innan de förstört varandra och våra söner och döttrar...
* Vi jämställer kristendom och islam och accepterar Muhammed som profet, så slipper vi konflikter.
= Kyrkan ger upp sin identitet och riskerar att övergå från budskapet om "frälsning" till "underkastelse"...
Just nu pågår fastemånaden ramadan, för att den troende muslimen skall söka Gud mer intensivt, visa förmåga att avstå och ge mer till de fattiga, i fyra veckors allmosa "Zakat". Vid solens nedgång får de äta, det har Muhammed gett som föreskrift.
Det skapar en stor gemenskap och stark sammanhållning i kollektivet.
Där har den sekulariserade svensken en hel del att lära!
Men detta har kyrkan gjort under sina tusen år... Kristendomen har byggt vårt land med kollekt till omsorg om de fattiga hela året runt, i form av sjukvård och tidig socialhjälp (fattighusen). Vi lärde oss läsa med hjälp av Katekesen under 1800-talet, med etik och moral.
Det sista är mycket otidsenligt i vår tid då normlöshet är den nya normen.
Vi kastar ut vår egen tro för att inspireras av en annan, som är sprunget ur ett annat sammanhang, med ett annat syfte. Kunskap saknas, på alla håll.
Jag har skrivit om detta förr, och lyfter fram några tankar i korthet om likheter och skillnader mellan islam och kristen tro - och varför vi inte kan vara "snälla" och acceptera Muhammed som profet.
Det är oerhört viktigt att beskriva "den andre" så att han/hon känner igen sig. Jag gör nu några påstående som jag fått av en lärd man, f d polis i Bosnien, som studerat Koranen i London, men blivit kristen då han även läst Bibeln och samtalat med många kristna.
Utan känslomässiga värderingar ser olikheterna ut på följande sätt:
1) Syfte: underkastelse i makt, kontra befrielse från synd till ett liv i försoning.
2) Koranen är helig, given av Gud själv. Kontra Jesus är helig, Guds son, given av Gud själv.
3) Muhammed är hans profet som förmedlade Koranen. Kontra Maria är den som "förmedlade"/ födde Jesus till världen.
4) Allah (Gud) älskade Jesus så mycket att han upptogs direkt till himlen - det var Simon från Kyrene som korsfästes, inte Jesus. Vi är kvar i våra synder, och måste med egna goda gärningar försöka blidka Gud. Kontra Jesus dog på korset för våra synders skull och genom det gav försoning och besegrade döden.
5) Målet: Paradiset där det finns 72 jungfrur till glädje. Kontra alla människors frälsning där livet är gott för alla, där Jesus möter alla, till glädje.
6) Det är tillåtet att döda de otrogna. Kontra det är aldrig tillåtet att döda, tvärtom: "be för dina fiender".
7) Det finns ingen personlig gemenskap med Gud. Kontra genom Jesus Kristus kommer vi Gud nära.
8) Muhammed hade blod på sina händer från sina strider. Kontra Jesus gav sitt liv, och blödde för vår skull.
9) Muhammed var gift med fyra fruar. Kontra Jesus var aldrig i äktenskapet - det var inte hans syfte.
10) Jesus är bara en profet. Kontra Jesus är Guds son, som gav sitt liv och uppstod igen på tredje dagen.
Detta är några av de stora skillnaderna mellan islam och kristen tro, som vi måste förhålla oss till.
* Likheterna handlar om Gud som Skapare - där kan vi föra goda samtal om miljö och klimatfrågan.
* Omsorgen om medmänniskan - men där vi utmanar att den ska gälla alla, även de "otrogna"...
* Både Koranen och Bibeln talar om att det är Jesus som skall komma tillbaka och döma alla på domens dag - inte Muhammed... där är vi överens.
En kristen har genom helig Ande visshet om frälsningen och gemenskapen med Gud.
En muslim vet aldrig vad Gud (Allah) i sin nyckfullhet kan reagera. Det finns ingen visshet om syndaförlåtelse.
Låt oss hjälpas åt att söka kunskap - utan värderingar eller upprörda känslor.
Låt oss våga se olikheterna och resonera kring dem, vilka konsekvenser de får för vår människosyn och Gudssyn.
Låt oss be för varandra - men hur då?
Ja, ingen bön om underkastelse, tack!
Och jag vill inte bli frälst, kanske muslimer säger.
Men jag glömmer aldrig mannen från Irak som konverterade och blev kristen:
- Jag har funnit helig Ande! Jag är förlåten! Jag har funnit Fadern! Jag har äntligen funnit FRID!
Dessa ord får avsluta detta inlägg, som jag faktiskt inte bildsätter.
De bästa hälsningar i den teologiska återvändsgränden...
Helene F Sturefelt, religionshistoriker. V.D.M.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar