Sturellas Fotoblogg: BLÅSIPPOR och VILDSVIN Vandring Omberg

Marialeden, Omberg.

Kan man pilgrimsvandra Corona-säkert? Ja, visst kan man det. Då går man i mindre grupper, med gott avstånd.

Det skulle visa sig vara en fungerande modell, men som också ledde till att vi tappade bort varandra på granskogsstigarna, och gick fel bland de vildsvinsuppbökade vandringslederna.

Men vi tar det från början.

Från Vadstena körde i många bilar till Borgholm, där vandringslederna börjar upp på Omberg.

De stora stenbrotten ligger i öppen dager, fin vit sten. Mäktigt.

Stenbrottet i Borghamn.

En kort presentation med förnamn och tidigare vandringserfarenheter är viktigt att höra, sedan förhållningsregler med avstånd, tystnad och ett gott öga för varandras behov. Terrängen är ju kuperad och kommer bitvis vara krävande.

Marialeden låg väntande på oss.

Vår utgångspunkt för reflektionerna var Magnus Malms bok - att söka Gud i en kaotisk tid.

Dagens kapitel handlade om Korset - på ett mycket vackert sätt. I små portioner skulle tankarna få komma.

Nära Ommas borg.

Vi stod i en blåsippsbacke och såg de försiktiga vårblommorna ta allt mer plats. Vinterns nöd övergår i vårens nåd.

Just orden "nöd" och "nåd" kopplades nu till erfarenheten av korset.

I tanken förflyttade vi oss till det franska klostret i Tazié, som samlar tusentals unga människor varje vecka. Fredagens kvällsbön är runt korset - ett stort liggande proccesionskors på golvet. Det är timslånga köer med sjungande, stilla tillbedjande människor som väntar på sin tur att få knäfalla där.

Var och en bär fram sin nöd, sin bön, sin ångest och oro till Jesus. Det är smärtsamt tydligt att Gud själv bär vår smärta i sin egen kropp.

Det saliga bytet sker. Lättad reser sig en efter en, med nåden i sitt hjärta.

Två strömmar möts. Den omätliga nöden blir till den omätliga nåden.

Blåsippsbacke på Omberg.

En farbror från bygden stannade till och hälsade på oss. Han berättade glatt om historiska tider och Ombergs alla märkliga blomster - gulsippor och dubblar blåsippor...

Jag hade redan sett dem. Mitt spanaröga är alltid vaksamt. Inte nog med det han sa, jag såg även rosa blåsippor OCH vita...! Inte vitsippor med gula ståndare och pistiller, utan vita blåsippor med vita pistiller och de hjärtformade bladen.

Vilken sensation!

Rosa blåsippor!!

En bild till.

Även djuren har sin nöd. BBC visade på "Planet Earth" hur tusentals utmärglade djur hade vandrat i dagar och nätter genom uttorkade trakter till den plats där vattnet rinner upp. Hur hittade de dit?

Kollektivt följde de sin inre kompass - och kom rätt!

Sida vid sida stod gasellerna och drack sig otörstiga. De bytte sin omätliga nöd mot vattnets omätliga nåd.

VISA MIG, HERRE, DIN VÄG

OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.

Uppför.

Genast började vår prövning på vandringen - en brant stigning uppför på hård asfaltsväg.

Efter en kort stund var alla idéer kring smågrupper och sammanhållning borta. Vi splittrades och de med lugnare tempo i kroppen kom efter, och kämpade med ork och humör.

Det är inte roligt!

Jag gick allra sist och åtgärdade detta så fort det var möjligt.

Modellen är att den som är långsammast skall gå precis bakom stigfinnaren och hålla takten åt gruppen, i lugnt tempo.

De snabba ska gå längst bak och vara motor och skjuta på bakifrån... då hålls gruppen samman och gemenskapen blir bra.

Men det skulle visa sig gång på gång att detta var svårt...

De första skola bliva de sista och de sista skola bliva först.

Och detta kan man inte veta förrän man har vandrat en stund, eller hur!

Uppbökat.

Naturen var oändligt vacker, med grön mossa och blåvioletta prickar överallt. Men vildsvinen hade bökat upp både mark och stigar på ett omfattande brutalt sätt. Detta var inte bra. Eller?

Deras grova trynen med betar luckrar ju faktiskt upp jorden, som en fyrbent plog. Det kan också ha sina fördelar i skogen, bara de låter trädgårdar och odlingslandskap vara ifred. Fast det bryr de sig inte om. Svinen.

Pilgrimen lär sig ju se det yttre landskapet som en bild för vårt inre landskap.

- Kan du se dina blåsippsbackar i ditt liv? Kan du se allt som är vackert inuti, trots allt?

Eller är din själ härjad av vildsvin, som du kan säga namnet på...? Har andra människor "bökat runt" med dig så att du blivit alldeles sönderbruten inuti?

Detta tycks vara livets villkor - olika delar av blåsippor och uppbökad mark. Må Gud läka vara och en.

Blåsippor, lilasippor, rosasippor...

Nästa paus med reflektion var en fortsättning av "korset", men den viktiga frågan:

- Vad är synd?

Magnus Malm gör nu en mycket väsentlig åtskillnad:

"SYND är inte okunskap. Det handlar inte om att bli frälst från okunskap och likt grekerna söka insikter och likt österlandet söka upplysning.

Synd är inte heller svaghet eller brist. Om vi blandar ihop synd med svaghet då hindrar det oss från att ta ansvar för våra handlingar!"

"Synd är konflikt. Vi vet när vi gör fel. Innerst inne säger samvetet att det inte är rätt det vi gör. Synd är uppror. Synd är skilsmässa från Gud".

Det är detta som behöver bli synligt, bekännas och förlåtas - och därefter kommer omvändelsen.

Synd - ett sund att ta sig över.

I kyrkans gudstjänstordningar kan vi ibland se formuleringar som leder fel. Det är inte meningen att vi skall bekänna vår svaghet, våra brister eller vår okunskap! Nej, vi skall bekänna vår konflikt med Gud, vårt medvetna uppror mot Guds vilja.

"Här behövs en tydlig gränslinje mellan synden och syndaren" påpekar Magnus Malm, och fortsätter:

"Synden är inte jag. Synden är en ockupant! När jag inser det, har jag självkänsla nog att ta ansvar för min skuld. Och då kan jag bli FRI.

Men hur skall vi orka ta på oss och bekänna det vi gör fel, utan att misströsta?

Genom att se att Gud är kärlek.

Gud älskar syndaren, men inte synden.

Tillsammans med Gud får vi hata synden. Och älska syndaren, för det gör Gud. Vi ska inte släta över, inte bortförklara, utan erkänna, med kärleken som grund.

Aprilgrått.

Jag såg mig omkring. Den småvuxna lövskogen var grå och trist. Det var fult där vi stod. Fallna träd och risigt och ogenomträngligt.

Tja, en sann sinnebild för hur synden är. Ful, ogenomtränglig och trist.

Tills någon kommer och röjer. Och visar vägen igenom.

VISA MIG, HERRE, DIN VÄG

OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.

Ledning i det grå.

I dessa corona-tider är ovanligt många människor ute i naturen. Ja, det var faktiskt bitvis "trafik" av vandrare på de smala stigarna, och vid rastplatserna finns det knappt någon yta ledig att sitta ned och vila vid. Särskilt inte om avstånd skulle hållas.

Att möta "mountain-bikes" är inte heller roligt. Skogen är liksom inte gjord för det. De är stressande. De tar plats. Och stör vandringslunken.

Äntligen planade stigen ut. Det började gå nedför igen. Vi närmade oss Västra Väggar.

Jag tappade andan när jag såg utsikten...

Mot Västra Väggar.

En viktig detalj på vandringen är att veta var det finns utedass någonstans. På riktigt bra kartor kan det stå markerat, eller så har stigfinnaren tagit reda på det. Alternativet är ju skogens många buskar, men helst inte...

Döm om vår besvikelse när vi kom till den bästa plasten för att avlägga sina utgifter...

Två stora små stugor var omkullvräkta, där endast den svarta tunnan var synlig. Vad är det för mening med att sabotera ett utedass??

Vi blev inte glada.

Vi blev arga!

Omkullvälta utedass.

Så onödigt!

Vi var nödiga.

Hur skulle vi bli onödiga nu? - - -

Berget störtade rakt ned i Vättern, med en fallhöjd på 172 m. Hu, vilken svindel jag fick.

Det hjälpte inte att fina räcken var uppsatta till säkerhet och trygghet, det svindlade ordentligt i alla fall.

Omberg. Västra Väggar.

Vid denna vidunderliga utsikt är det lätt att förstå att ett och annat kärlekspar gett varandra varma kärleksord.

Men jag blir illa till mods då jag ser alla lås i staketnätet... Är dessa "kärlekslås" steget före förlovning? Eller ersätter låsen förlovningsringarna? Och vem har nyckeln?

Som "bevis" på sin kärlek ger Gud oss sin helige Ande, tänkte jag, och blickade ut över till andra sidan av Vättern.

Herren har inga lås på oss.

I sin kärlek ger Gud oss full fri vilja att säga Ja till honom, varje dag, och så följa honom på livets väg.

Inlåst kärlek.

Det var skönt att våra två grupper var samlade igen. Hela dagsetappen är 11 km. Några valde att korta ned vandringen och vände tillbaka.

Tredje reflektionen utifrån Magnus Malms bok handlade om försoningen. Det var passande att så vid den djupa Vättern, där det största uppmätta djupet är mer än 120 meter...

Denna djupa gravsänka mellan Östergötland - Västergötland - Närke och Småland kan även påminna oss om att Korset är som en spricka i jordskorpan där Guds godhet rinner upp i dagen.

"Hur sker försoningen? Det är ett djup som vi inte kan loda, ett mysterium.

Försoningen rymmer tre ord:

- Uthärda. Förlåta. Välkomna.

Vi ska inte förringa skulden. Inte heller bagatellisera den skuld vi har orsakat. Men däremot får vi medvetet och frivilligt avstå från rätten att anklaga den andre... för att istället ta vårt eget ansvar."

Det var skönt att få gå i tystnad efter dessa stora ord.

VISA MIG, HERRE, DIN VÄG

OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.

Vi vek av från den stora leden och gick in i skogen igen, med riktning mot Heliga Hjärtas Kloster.

En konstig buske drog till sig vår uppmärksamhet. Vad är detta? Vår Skapare skojar med oss?

På taniga buskar växte små rosa blommor direkt på kvisten, och i toppen satt en grön bladrosett.

Men... det skall vara tvärtom!

Vi drog in lukten - åh, vilken vällukt - utan att veta att växten var mycket giftig.

Tibast.

Bakochfram. Tibast.

Skogen tätnade med mörkgröna granar och ljusgrön mossa. Blåsipporna följde oss hela tiden. Med jämna mellanrum stannade vi och förundrades... hur är det möjligt med all denna färgprakt - i mossan?!

På flera ställen såg jag även rosa blåsippor - med vita ståndare och pistiller och hjärtformade blad - ja, till och med några vita blåsippor!

Samma inuti, fast olika utanpå. Precis som vi människor.

Kan du ana skönheten?

Vi kom fram vid Ombergslidens skidanläggning, där en nybyggd sportstuga inbjöd oss till fikapaus.

Något vitt skymtade där bakom. Det var snö...

En barnvisa började sjunga sig inuti mig.

Mor i stugan hon säger så: Blåsippor aldrig snuva får.

Än får ni gå med strumpor och skor.

Än är det vinter kvar, säger mor".

Sluttningen var brant.

Man kan inte bromsa sig uppför en uppförsbacke, säger Sally. Men pilgrimen tänker att det är nog bra att ha i bromsen i nedförsbacken.

Ombergsliden. Tåkern skymtas långt bort.

Ett säkert tecken på att vi var på rätt väg var att vi mötte en nunna i skogen. En av Mariadöttrarna från klostret var ute och promenerade i skogen. Vi hälsade på varann och bytte några uppmuntrande ord.

Nere vid Heliga Hjärtas Kloster sammanstrålade våra grupper igen.

På toppen av klostrets kyrktorn var ett kors. Följande tankar delade jag med min grupp:

- Hur blir det om vi låter Korset möta pilgrimens sju nyckelord?

Kan korset vara Frihet? Kan korset vara Enkelhet? Är korset Tystnad?

Kan korset vara Bekymmerslöshet? Talar korset om Långsamhet? Är korset Andlighet? Kan korset vara Delande?

Frid, syster!

Nu bytte vi Stigfinnare och ändrade om i gruppordningen. Sista tredjedelen gick längs grusvägar, men en plötslig ingivelse gjorde att en genväg skulle prövas...

Och en prövning blev det, på alla sätt!

Grupperna splittrades, det blev anarki i vandrandet och genvägen var inte riktigt den hon tänkt sig. Dessutom hade vildsvinen bökat upp nåt våldsamt just här.

Vi fick ha "ö-råd".

Vandringsledaren talade allvar:

- Vi har tappat omsorgen om varandra. De snabba drar iväg och lämnar de långsammare bakom sig. Så får det inte vara! Grupperna måste hålla ihop! Det handlar både om säkerhet och omtanke.

Lugnet infann sig.

VISA MIG, HERRE, DIN VÄG

OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.

Villig eller ovillig?

Sista sträckan var längs Ombergs fot, i en John Bauer-skog, så tät och magisk. Ljuset strilade genom grenarna och det blålila mosstäcket var vackrare än någonsin.

Skaparen lät oss ana sin skönhet.

En sista reflektion utifrån Magnus Malms bok.

"Makt är ett viktigt ord för att förstå korset. Guds makt är annorlunda gentemot vår.

Dansen kring guldkalven synliggjorde tre tidlösa makter som ställer till det för oss:

- Synligheten. Pengarna. Brådskan."

Tvånget att allt skall vara synligt för att finnas och vara bra, är en makt som får oss att missa allt det som är icke fysiskt.

Tvånget att allt skall vara ekonomiskt lönsamt är en makt som drar oss djupt ned i kollektiv synd.

Tvånget att allt är så bråttom, orsakar en stress som inte har med effektivitet att göra. Tvärtom blir vi sjuka och detta är också en maktfaktor som hör ihop med synden.

"När Gud reduceras till en "inre känsla" eller privat tolkning, då kan andra makter ta över i vårt liv. När inte Gud själv får vara makten i vårt liv, vilka makter styr oss då?

Det är först när vi inser vår vanmakt inför en övermakt som denna makt kan besegras av en större makt än vår egen.

Det är nämligen så med makter att de kan i grunden bara besegras av en större makt. Inte med våra tankar, idéer eller värderingar - hur goda de än är!

Här kan vi lära oss av den framgångsrika 12-stegsrörelsen.

På korset var det genom att avstå makten som Jesus besegrade makterna."

Reducera inte Gud.

Så mötte vi farbrorn igen... Han ville försäkra sig att vi sett alla märkliga blomster - gulsipporna och vätterosen också?

- Vätterosen är en klorofyllfattig snyltväxt, som parasiterar på hasselbuskens rötter...

Hm, varje växt har en mänsklig motsvarighet, tänkte jag tyst för mig själv.

Några gick ned till Borghamns vandrarhem, några stannade kvar och lyssnade, och kröp i lövhögarna i jakt efter denna rara parasit.

Vätteros.

Kl var 17 och vi var mycket nöjda och tacksamma för denna pilgrimsvandring.

Det är inga lätta saker att ge sig ut så här - både kroppsliga och själsliga påfrestningar är oundvikliga, och det gäller att vara uppmärksam och rädda om varandra.

Många upplevelser rikare sammanfattade vår huvudledare med orden:

- Korset, synden, försoningen... i denna underbara natur... Det är Jesus som gör detta för oss. Inte vi. Vi får vila vid det Gud gör!

Amen!

Och så fotograferade vi alla ryggsäckarna, på coronasäkert avstånd.

Min gröna ryggsäck är ledsen.