ÅLDRANDETS SKÄRPA

Hur gammal är du?

Det är inga ungdomar i kyrkan. Inga barn heller. Varför är det bara äldre som sitter i kyrkbänken?
Det är något fel när medelåldern är så hög i gudstjänsterna och hårfärgen är så grå.

Känner du igen det?

Åldersgnället. Äldreförtrycket. Föraktet för alla nyanser av grått.

Jodå, jag har själv varit en tonårsbrunett en gång, men jag tyckte inte det var så konstigt att de flesta var äldre i kyrkan.
Mina jämnåriga var upptagna med att jaga varandra. De hade ingen som helst mognad för att kunna reflektera över livet.
Tacksam över att det fanns klokare människor sökte jag mig till de vuxna.

Det handlar om att vara väl-lagrad.

Var sitter mognaden?

 

Denna vecka firar vi Kyndelsmässodagen i kyrkoåret. Jag är fortfarande hemma och kämpar med ett virus - svenskt - inte det kinesiska coronaviruset - med hosta och igentäppta huvudingångar. Men det hindrar mig inte, som väl är, att umgås med bibeltexterna.

Hanna och Symeon ska få komma till tals.

En tant och en farbror.

Klokare än vad du och jag är tillsammans.
Till min inspiration har jag läst tidningen Dagen och den utmärkta teologen Åsa Molins reflektion över Lukasevangeliets kapitel 2.

Maria bär fram Jesus.

De hade i många år väntat på Messias. Dag och natt var de i templet i Jerusalem, i bön och tillbedjan.
Plötsligt en dag hände det.
Maria och Josef var på väg in med sitt nyfödda barn.

HELIG ANDE VAR ÖVER HONOM, OCH DEN HELIGA ANDEN HADE UPPENBARAT FÖR HONOM ATT HAN INTE SKULLE SE DÖDEN FÖRRÄN HAN HADE SETT HERRENS MESSIAS.

LEDD AV ANDEN GICK HAN IN I TEMPLET, OCH NÄR FÖRÄLDRARNA KOM IN MED BARNET JESUS FÖR ATT GÖRA MED HONOM SOM DET ÄR SED ENLIGT LAGEN, TOG HAN HONOM I FAMNEN OCH PRISADE GUD OCH SADE:

- HERRE, NU LÅTER DU DIN TJÄNARE GÅ HEM I FRID, SOM DU HAR LOVAT!
Luk 2:25-30.

Hur kunde han veta att Jesusbarnet var Messias?
Hur i all sin dar kunde han vara så säker på att det flera sekler gamla löftet verkligen gick i uppfyllelse den dagen?

En farbror och en tant. Som visste. Väl-lagrade.

Uppenbarelsens ljus.

 

DÄR FANNS OCKSÅ EN KVINNA MED PROFETISK GÅVA, HANNA, FANUELS DOTTER, AV ASHERS STAM.
HON VAR TILL ÅREN KOMMEN; SOM UNG HADE HON VARIT GIFT I SJU ÅR, SEDAN HADE HON LEVT SOM ÄNKA OCH VAR NU ÅTTIOFYRA ÅR.

/…/ JUST I DEN STUNDEN KOM HON FRAM, OCH HON TACKADE OCH PRISADE GUD OCH TALADE OM BARNET FÖR ALLA SOM VÄNTADE PÅ JERUSALEMS BEFRIELSE.
Luk 2:36-38.

Denna tant och farbror har mycket gemensamt. Åren hade inte slitit ned dem - tvärtom!
Även om vår yttre människa bryts ned, och påverkar syn och hörsel, så förnyas den inre människan, allt enligt Skriften.

Uthålligt hade Hanna och Symeon väntat i tro. Tålamod. Ögon och hörsel vänd mot rätt håll.
Det var därför de kunde höra Gud mitt i bruset och se Guds under, mitt i strömmen av folk i templet.

Där andra bara såg en fattig familj, som bara hade råd att offra två duvor, inte något lamm, där såg de Guds framtid!
Men vad ingen kunde uttala då var att Maria och Josef bar i sina armar Guds allra viktigaste offerlamm...

Kyndelsmässodagen.

Bara för att man lever länge innebär inte det automatiskt att man blir mogen och klok.
Men det finns en "Andens patina" som bara långa tider av djup gemenskap med Gud kan skapa, skriver Åsa Molin.

När tron har gått igenom kroppen år efter år, då skapas lager på lager av Gudsnärvaro. Man ser det inte själv. Men andra ser.

Hanna och Symeon kanske bara upplevde sina böner som ett rop i tomheten? Andra märkte deras välfyllda förråd av djupaste erfarenhet.
Rynkor, skumma ögon och dålig hörsel har ingenting med förmågan  att "skåda Gud" att göra.

De behövde inga spektakulära tecken för att se och förstå att Gud är å färde.
Hanna och Symeon hade nått den andliga urskiljning som kan upptäcka Guds rörelser där ingen annan ser det.

Det är stort.

Att veta för att se.

Åsa Molin skriver om "väl-lagrade personer". Hon är just hemkommen från en retreat på Hjälmargården:

- När vi fick vägledning så var det ingen pepp-talk-inspiration eller Guds-information, som predikan så lätt kan förvandlas till.
Nej, vår ledare talade om Guds kärleks röst, och äkta tröst, med ett sådant profetiskt förstoringsglas att det började glöda i rummet där vi satt...


Att vara väl-lagrad. Som en ost, tänker jag. Inte mogen för tidigt. Inte en blek hushållsost. Men inte heller en gammal grönmögelost... Utan en stark präst-ost...!

En kristen människa blir med åren alltmer impregnerad av Guds ord, i bön och lovsång.
Då spelar det ingen roll att de fysiska sinnena avtar allt mer - det kanske rent av är en förutsättning!

Det är hjärtat som hör. Det är hjärtat som ser, känner och smakar.
Huden är rynkig och åldersfläckarna blir allt fler på händer och i ansikte, men inuti blir själen allt slätare.

Ledd av Anden...

Så, gnäll inte på att det är för lite "barn och ungdomar" i kyrkan - de är som urvattnad kokt medvurst - och måste få växa till sig i andra sammanhang, kanske en trappa ned från kyrksalen.
Dit kan gärna tant och farbror gå då och då... men kräv inte förmycket åt andra hållet.

Dessa Gudsfyllda åldringar hade var sin profetisk blick som var skarpare än en nyslipad kniv!
De såg Jesus - och skådade långt in i framtiden.
Se såg långt ut i världshistorien.

Detta barn var Tröstens Barn - inte bara den individuella trösten, utan hela Israels tröst, ja, ännu mer - till och med hedningarnas tröst!

Inte bara individens tröst.

Tant Hanna blev den första predikanten. Det står att hon "talade om barnet" för alla som väntade på Jerusalems befrielse.
Debatten om kvinnliga präster hade ännu inte börjat, liksom.

Här kan du läsa mer om kvinnor i Bibeln.
https://helenesturefelt.blogspot.com/2019/03/kvinnor-i-bibeln.html


Tänk att få dö i frid med Guds löfte uppfyllt inför sina ögon!
Tänk att få gå hädan, utan medicinska åtgärder eller dödshjälp... men med Guds närvaro i sina egna armar. Hur stort kan det bli!
Det är min bön för oss alla.

- HERRE, NU LÅTER DU DIN TJÄNARE GÅ HEM, I FRID, SOM DU HAR LOVAT.

TY MINA ÖGON HAR SKÅDAT FRÄLSNINGEN SOM DU HAR BERETT ÅT ALLA FOLK,
ETT LJUS MED UPPENBARELSE ÅT HEDNINGARNA, OCH HÄRLIGHET ÅT DITT FOLK ISRAEL.
Luk 2:30-32.

Igår fick jag veta att förre prosten och kyrkoherden i Vadstena just somnat in i söndags, på Kyndelsmässodagen, likt den gamle Symeon. Att sluta sina ögon men fortsätta se, och få skåda in i Herrens härlighet.
Vila i frid, Göran Grefbäck!

Gå hädan i frid.

Käre himmelske Fader,

Tack för alla äldre människor, alla gråhåriga pensionärer, alla bönetanter och bönefarbröder.
Hjälp oss att se bortom rynkorna och ta vara på den andliga mognad som kan komma med ett långt liv.
Jesus, kom till varje ung människa och väck en längtan att få lära känna Dig.
Helige Ande,
Gör oss klarsynta, var och en, så att församlingens samlade profetiska blick blir allt skarpare.
För Guds skull!
Amen.

Silvergråhåriga hälsningar,

Helene Sture Gammelfelt,

- som fotograferade i St Nicolai kyrka, Sölvesborg.

Åldrandets skärpa.

P.S. Tyvärr är detta träd nedsågat. Det smulade på cyklarna...

Här kan du läsa mer:
https://helenesturefelt.blogspot.com/2019/02/ga-hadan-do-i-frid.html