UR PRÄSTENS DAGBOK Ingen återhämtning

Rädda mig.

Det blev inte så många övertidstimmar denna vecka, skönt.
Måndagens lediga dag tillbringades på ortopeden då grabbens gips skulle tas av. Förra veckan var jag på bårhuset med en familj, så det kändes som en vanlig arbetsdag i alla fall.

Detta är ett utdrag ur Prästens Dagbok för ett antal år sedan.

Här sitter jag ikväll och kämpar fortfarande med hosta och bihåleinflammation. Förkylningen har varit inneboende i huvudet sedan före jul.
Jag måste ha något att göra under den här snoriga sjukskrivningen!

Så jag blickar tillbaka. För att se var jag har varit. Varför det blev som det blev. Och allvaret i att aldrig vända tillbaka till gamla marker.

Nu fortsätter vi.
Alla uppgifter är naturligtvis avpersonifierade och fotona har ingenting med geografin att göra.

Ruggigt.

Tisdagen var en elvatimmarsdag, som det brukar vara. Hembesök, bön i kyrkan, ett sorgehussamtal per telefon och en kopp kaffe i personalrummet.
På eftermiddagen var det konfirmandlektion med temat "död och begravning". Så här andra terminen kan vi gå in på de lite svårare ämnena. Det är en fin grupp. Efteråt var det föräldramöte.

När jag kom hem rensade jag tankarna framför datorn och skrev ett blogginlägg om något helt annat.
Sömnen kom snabbt.

Hela onsdagen var vikt för ledningsgruppsmöte. Vi åkte iväg och kunde arbeta koncentrerat, men jag var mycket trött efteråt.
Två timmars vila, sedan cyklade jag till kyrkan för att ta hand om sinnesromässan. Det är en fin stund.

Men när hinner jag få sinnesro?

Sinnesro. Inget för mig.

Torsdagen var en normal dag sett till antalet timmar, men inte till sitt innehåll.

Innan begravningen kl 13 var det besök av ett sorgehus på förmiddagen, inför nästa veckas begravning. Jag brukar skriva griftetalet direkt efter mötet med familjen, men idag kom så mycket annat emellan. Dessutom krånglade datorn.

Jag tittade ut genom mitt fönster och såg folk strosa genom parken. Var har jag lagt pennan? Jag får skriva griftetalet för hand, så drygt.
Telefonen ringde.
Nytt ärende åtgärdades.

Var var jag nu?

Nu har jag tre begravningar på gång. Det är bara början, jag vet. Laddar mentalt. Ber stilla. Försöker se stunden framför mig.

Försöker se.

Dags att gå. Prästen styrkte sig med en grillad korv vid kiosken.
Med begravningspärmen i väskan och senap runt munnen gick jag till bussen för att ta mig kommunalt till kapellet. Det är en rolig busslinje - currylinjen - med indiska studenter, muslimer och en och annan tant.

Begravningen gick bra.

Jag åkte vit likbil med begravningsentreprenören till själva kyrkogården. Marken var kladdig av vinterns tvekan mellan minusgrader och plus.

- Låt detta bli en plats där liv och död möts, en plats för sorg men också för minnen...

Vi åkte tillbaka till de övriga gästerna på minnesstunden och anslöt oss till de goda smörgåsarna.
Prästens belöning.
Sakta släpper allas spänning. Overkligheten blir verklig.

Men den verkliga belöningen är allas tacksamhet, för närvaro, närhet och personligt tilltal.

Ingen vet hur trött jag var när jag kom hem.

Trött. Tröttare.

 

En ny sång ville ut ur min penna, en ny text till I'm sailing, som ofta sjungs i kapellet:

JAG SKALL SEGLA
  PORTEN REGLA
    MOT DET GAMLA JORDELIV

    SLÄPPA TAGET
     ÄNGLALAGET
      LYSER FÄRDEN FÖR MIN SJÄL.

BÅTEN STÄVAR
   ÅH, JAG SVÄVAR
     ÖVER HAVET MOT GUDS LAND

      STRANDEN VÄNTAR
        OCH JAG LÄNGTAR
         MÖTA ALLA, GUD MIN FAR.

REVAT SEGEL
  HAVETS SPEGEL
    SAKTA STILLNAR, ÅH MIN SJÄL

     GÅ UR TIDEN
       IN I FRIDEN
        TAG EMOT MIG, NU JAG BER.

Jag vill segla, flyga.

På fredag var det religionsmöte, den nystartade religionsdialogen, som är så av nöden viktig. Det gäller att ha kunskapen färsk och kunna beskriva "den andre" med respektfulla ord så att han känner igen sig.
Det är värre på andra hållet.

Efter lunch mötte vi en av konvertiterna som Röda korset räddat från att utvisas till Irak. En timme före avgång till Bagdad gick återresan till Ronneby - otroligt!
- Tack Jesus, Jesus! utropade han gång på gång.

Med arabiskt ökenvarmt solskensleende slog han armarna om mig och bröt alla konventioner och genustraditioner.

Jag gladde mig så enormt åt denna seger, men jag orkar inte med den känslomässiga berg-och-dal-banan. Sorg och glädje, mer sorg och ännu mer glädje.

Och på söndag är det dop i hemmet.

Vem känner mina känslor?

Vem känner mig?

Helst skall dopen vara i kyrkan, men vid vissa särskilda fall händer det att vi åker hem.
Denna dag var en sådan situation.
Jag tankade bilen och körde iväg upp mot skogstrakterna, bort från stan.

Familjen hade gjort sitt hem till en liten kyrka! Så fint! De hade letat fram extrastolar från förr, dukat fint, hittat en skål som fick bli en dopfunt samt riggat upp en kamera.

- Öh... ska det filmas? frågade jag intelligent.
- Javisst, vi har alla släktens dop på viddeeo!

Jag hämtade in alba och stola från bilen och aktade mig noga från att släpa dem i smutsen. Det är verkligen en kladdig årstid ute!
Jag skrudade mig i hallen bakom en gardin, bland leksaker och lådor. Bad stilla för dopgudstjänsten.

Jag visste att några släktingar var pingstvänner, så jag läste orden ur Apostlagärningarna 16:25-34 där det står hur fångvaktaren lät döpa sig "med hela sitt hus" - alltså även små barn...
Det är individen i kollektivet.
Gud handlar med oss innan vi ens kan prestera ett endaste litet "ja"... Evangeliets effekt är att det befriar. Prestationskrampen "att tro" släpper. Det är Jesus som är i fokus.

- Jag döper dig i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Barnet tittade stort. Jag glömde be bönen för vattnet... att det skulle bli en nådens källa... åh nej, jag är för trött!
Barnet började gråta. Storligen. Nästan jag också.

Övriga små barn sprang runt och lekte. Det var mycket familjärt och jag var så kaffesugen.

Vi får inte längre ta betalt för förrättningar som är utanför tjänsten, på annat håll. Det kan jag förstå. Har man betalat sin kyrkoskatt, så har man.
Men det innebär att vi ibland jobbar gratis... Just idag smärtade det mig, eftersom mina egna barn inte fick träffa sin mamma.

Får jag vara ledig nu?

Måste få vila.

Måndag - prästens bästa vän!
Äntligen får man sova ut, gå slarvigt klädd hela dagen, lösa korsord, handla och - byta däck på bilen. Åh nej, bilfirman ligger en mil bort. På med ordentliga kläder i alla fall...

Gick in på macken och köpte en tidning och en apelsin. Bytte några ord.
- Jasså din farfar är död... ja, det var tråkigt... hoppas att...

Ut! Bort! Jag kan inte höra fler dödsberättelser! Byt däcken kvickt!

Jag satte mig på en översnöad bänk vid björkdungen och åt min frukt. Saften droppade på byxorna. Det gjorde snoret också. Eller var det tårar?
Nej, jag svalde gråten.

Någon kom gående. Det var en gammal bekant.
- Hej, så bra att just du är här! Har du tid att prata en stund, prästen?
Det hade jag inte.
- Jo, du kanske har läst i tidningens dödsannonser att vår...

Jag fick en hostattack.
- … och då satte läkarna in en medicin som … och men och emedan men alltså i alla fall så får hon nu vila i frid.

Det vill jag också! Innan jag dör!!

Bilen var klar.

Jag rivstartade tillbaka hem.

Offentlighetens pris är för högt.

Göm mig!

Bara en dags vila? Men jag har ju knappt hunnit ned i varv?! Är det redan tisdag? Men, men...

Kommer till mitt arbetsrum. Gör klart gudstjänstschemat, lämnar det till kyrkoherden för godkännande.
Bön i kyrkan. Lunch. Själavård. Det är en tolvtimmarsdag igår. Två timmars paus innan katekumenatet började på kvällen. Vi samtalade om bönesvar kontra healing. Mycket intressant. Människor växer.

Men det känns som om privatpersonen JAG krymper.

Finns jag?

Onsdag. Morgonbön med personalen. Kaffe och personalmöte efter det. Sedan samlades präster och kantorer för genomgång av gudstjänstschemat.
Arbetslunch, men var och en betalar för sig.
Sorgehus på eftermiddagen.
Bara sju timmar idag.

Hela torsdagen fick jag ostörd ägna mig åt exeges och homiletik. Två olika predikningar blev skrivna. Jag älskar dessa dagar av djupdykning i Guds ord och god teologi! Det är därför jag tjänar...
Kanske kan jag gå en kvällsrunda i skogen ikväll?

Naturen, ta hand om mig!

Fredag, begravningsdag, de vanliga psalmerna men ny smörgåstårta. Citrontårta till kaffet... Läkaren varnar mig för "präst-diabetes". Tårta på tårta.
På eftermiddagen ett nytt sorgehus. Men inget kaffe. Bara sorg.

Får jag klä av min yrkesroll nu? Hålla fredagkväll?


Jag måste få vila!!

Lördag. Kontraktsungdomsdag för alla konfirmander. Där försvann den lediga dagen. Men vad gör man? Ungdomarna är ju lediga på helgen och då ska vi jobba.
Men när ska vi vila??
Full arbetsdag.
Tänk om mina barn inte kommer ihåg mig? Jag har väl ringt kyrkvärdarna om texterna till imorgon?
Är det lönt att sova?

Varning. Enslinje för sjöfart. Och teologer.

Söndag, Herrens dag. Högmässa. Stor högtid, fint och vackert. Predikan nådde fram. Katekumenerna samlades efteråt.
Lite paus på eftermiddagen.
Musikgudstjänst på kvällen.

Tänk om jag kräks?

49 timmar, sex arbetade dagar. Imorgon är det den välsignade måndagen igen, prästens bästa vän. Då ska vi till banken och sätta om lånen...

Hjäälp!

Rädda mig.

Detta är länge sedan, men ingenting har förändrats.

Idag skriver vi 2020-0202.

Prästens vardag är hård. Hur ska vi någonsin få återhämtning när arbetsbördan ser ut så här?
Det gick som det gick. Sjukskriven för utbrändhet. I flera år.
Klassat som arbetsskada.

Jag trodde att Gud var min uppdragsgivare, men döden har tagit över.

Det tog tid att lära sig skratta igen. Ingen lyssnade på behovet av gränssättning. Och vila.

Hälsningar,

Helene Sture Urfelt,

- som var ute och fotograferade denna vackra höstdag.
Hm... Va? Det är väl februari. Inte vet jag. Ur led är tid och almanacka!

Varning.