TÖRNROSA OCH OSKULDEN

Sagornas sanningar.

En buljongtärning innehåller hela soppan, men den måste spädas ut för att bli drickbar.
Detsamma gäller berättelser, sagor och myter.
De innehåller djupa erfarenheter av livets kamp mellan gott och ont, och måste också "spädas ut" för att blir användbara.

Med enkla penseldrag formas berättelsen, full av symboler och nedkokade sanningar.

Undrar vad som döljer sig i sagan om Törnrosa?

Vad är det kvinnorna säger? Varför sover de så länge? Vem är riddarna och när ska rosenhäcken äntligen öppna sig?
Och kan denna saga säga oss något om kyrkan?

Sanningen om häcken och tornet?

Kommer du ihåg berättelsen? Vi tar det bit för bit.

Det börjar med en kung och en drottning som är barnlösa. En groda blir budbärare att deras önskan om barn skall gå i uppfyllelse.
När deras undersköna dotter föds blir det fest i hela riket. De mest framstående invånarna bjöds till slottet.
Bland dem var landets 13 kloka gummor. I en del varianter står det "feer", men djupast sett kanske det handlar om "faddrar" vid dopet.
Dock har kungen bara 12 guldtallrikar, så den 13:e kan inte bli bjuden.

Det är här hela händelsen tar sin början.

Att inte bjuda in alla... Att inte vilja vara tretton runt bordet...

Det finns ett stort symbolvärde i antalet. Tolv lärjungar, tolv stammar i Israel, tolv kloka kvinnor.
Den trettonde pekar på Judas som förrådde Jesus på Skärtorsdagen.

Vid festens slut förlänade de kloka gummorna den lilla prinsessan olika goda egenskaper:
- En lovade henne skönhet, en annan rikedom, en tredje dygd.

Kanske kan vi ana Andens gåvor:
- Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. (Galaterbrevet 5:22).

Dubbla virvlar.

När den elfte kvinnan hade gett flickan sin utfästelse kommer plötsligt den objudna trettonde "fe'n" in och slår en förbannelse över henne:
- Prinsessan ska i sitt femtonde år sticka sig på en slända och falla död ned.

Vilken grym hämnd!

Men den tolfte "faddern" har inte hunnit lämna sin önskan. Hon kunde inte upphäva förbannelsen, men väl mildra den, så att prinsessan inte skulle dö utan bara sova, men i hundra år.

Kungen blev förtvivlad och lät bränna upp alla sländor som fanns i hela riket. Utom uppe i hans eget slottstorn... Hur kunde han glömma att städa där?!

Bortglömd?

Prinsessan växer upp och alla älskar henne. Så kommer hennes femtonårsdag...
Märkligt nog var hon ensam på slottet, och strosar runt och går uppför en torntrappa. En rostig nyckel sitter i en dörr. Hon öppnar och där inne sitter en gammal kvinna och spinner.

- God dag kära mor, vad gör du? frågade prinsessan.
- Jag kardar lin, svarade den gamla.

Berättelsen driver fram lyssnaren till att höra hur det oundvikliga sker.
Flickan sträcker fram sin hand och sticker sig naturligtvis på en av nålarna, och faller död ned.
Spådomen har gått i uppfyllelse.

Faller död ned.

Här måste jag tänka.

Varför skedde detta just när hon fyllde 15 år?
I vår tradition handlar det om att bli lagligt "lovlig", alltså "byxmyndig" eller könsmogen. En droppe blod sipprar fram... men hon får inte uppleva sin tonårstid. Hennes oskuld är orörd.

Tidens gång bryts och allt stannar av, i hundra år.
Den långa sömnen faller över hela slottet och dess invånare.

Runtom slottet började en rosenhäck växa upp, kämpahög, som det står i visan som vi sjöng som barn.

Sångleken om Törnrosa.

Åren gick och nästa generationer berättade om det tragiska som hänt. Prinsessan började kallas "Törnrosa".
På medeltiden var rosen en mycket speciell symbol.

"Kärlek" betraktades då som en sjukdom eftersom den sinnesrörelsen fick hjärtat att slå onormalt.
Äktenskap handlade om stabilitet, respekt, och var affärsmässigt, där det känslomässiga betraktades med misstänksamhet.

Men i de fall där känslorna flödade så kunde man i konsten avbilda en ROS som ett hemligt tecken på kärleken, den farliga... berörande... känslomässiga... som fick hjärtat att banka.

Vi kan tycka att det är allmänt vackert med en rosenhäck, men då missar vi faktiskt en dold poäng!

Sagans nästa del låter oss förstå det.

Många riddare försökte tränga igenom den täta rosenhäcken, men ingen lyckades.
Många revs till döds av buskarnas vassa taggar.

Jag översätter buljongtärningen, såsom jag uppfattar sagan, och späder ut den lite:

Många män försökte ta sig fram till den sexuellt lovliga unga kvinnan.
Felet de alla gjorde var att de forcerade häcken.

Jag upprepar:
- De forcerade... häcken...
Av rosor... röda, lockande med sina öppna kronblad...

Tvinga dig inte igenom.

 

Vi kan tänka lite till.
Varje saga, dröm och myt pekar alltid på ett problem, skickar en budbärare, visar på resurser samt vädjar till lyssnarens egen förståelse.

Det börjar med barnlöshetens problem, som dock löste sig redan i början. En oväntad budbärare (grodan) ingav hopp.
Förbannelsen är det stora problemet. Vilka hot finns i ditt liv, i mitt liv?

Finns det någon "tolfte klok kvinna" som kan mildra dödshotet?

Går det överhuvudtaget att undvika sitt öde? Är det inte så att Gud låter det onda ske, för att lära oss bedja:
- Utsätt oss inte för prövning... inled oss inte i frestelse... utan rädda oss från det onda...

Det onda måste då tjäna Guds syfte, nämligen att vi skall lyfta blicken mot Honom och förstå att vi är helt beroende av Honom och hans kärlek.

Så växer rosenhäcken upp och döljer hela slottet.
Slottet - det är en sinnebild för Guds rike, i min föreställningsvärld. Nu har det onda hänt och Gud måste skydda sina invånare, särskilt sin könsmogna dotter från att bli bortrövad och "tagen".

Så, var den taggiga häcken ett problem eller ett skydd?

Döljer snart allt.

Mitt svar överraskar mig själv:
- Rosenhäcken är ett skydd!

Därinne ligger jag sovande, med blodigt finger, och kanske mer än så, men slipper alla påträngande "riddare" som vill ta min oskuld!

En flicka som hör denna saga förstår något annan än en pojke, som slåss mot rosentaggarna för att visa hur stark han är... Till ingen nytta.
Vad tänker pojken då, som drömmer om svärd, stora hästar och en vacker prinsessa?

Förstår han vad sagan säger?
Förstår pappan vad han läser, om han läser Törnrosa för sina barn?

Du kan inte forcera kvinnas rosenhäck om inte den rätta tiden är inne!!
Låt henne vara ifred!
Eller som det står i Höga Visan:

OROA INTE KÄRLEKEN, STÖR DEN INTE, FÖRRÄN DEN SJÄLV SÅ VILL.
H V 2:7.

Släpp svärden! Forcera inte rosenhäcken.

Många kärlekskranka unga män låg sönderrivna vid häcken, dödade av sitt oförstånd, sin kåthet och iver att besegra den svaga, starka, lockande, värnlösa kvinnan, modern, flickan...

Nu har sagan tagit oss längst ned till bottnen. Nu kommer vi inte djupare ned i mörkret.
I hundra år pågick denna galenskap. Och pågår delvis fortfarande...

Men meningen kan väl inte vara att prinsessan ska ligga där och sova!? Det är varken god berättarteknik eller bibliskt. Livet har ett högre mål. Berättelsen kan inte sluta här.
Jag läser vidare:

Efter många, många år kom en vacker prins till landet och fick av en gammal man höra sagan om Törnrosa och om hur hela hovet sov inne i slottet.
Den unge prinsen beslöt att försöka tränga in till slottet, trots att alla varnade honom.

Skulle han lyckas?

Jag varnar dig...

Just den dag då hundra år förflutit och prinsessan alltså skulle lösas från förbannelsen, började prinsen tränga igenom rosenhäcken.
Och NU möttes han bara av sköna, doftande rosor! Taggarna var försvunna och de täta buskarna öppnade sig nästan bugade sig för honom.

Han gick förbi den sovande kungen och drottningen, hela det sovande hovet, och fann prinsessan uppe i tornrummet.
Hon var så vacker att han blev alldeles bländad.

Nu kommer sagans skimrande romantiska höjdpunkt:

Prinsen böjde sig sakta ned och kysste henne varligt på munnen - -

Och denna kyss väckte Törnrosa ur hennes hundraåriga sömn.

I samma ögonblick blev det liv i hela slottet. Hästarna började stampa i stallet, hundarna skällde och flugorna surrade. Sedan blev det arbetsamt i köket för nu rustades det till bröllopsfest.

Naturligtvis gifte sig prinsen med prinsessan, och bröllopet firades med galamiddag och stor ståt.

Snipp, snapp slut, nu var sagan slut.

Oskuldsfull.

Vad lär vi oss av denna berättelse?

Här finns många nivåer, många djup. Om vi skulle sätta andra rubriker på denna saga, så skulle jag föreslå:

- Invänta den rätta tiden.
- Att inte tränga sig på.
- Sök de förmildrande omständigheterna.
- Förbanna inte.
- Var rädd om din oskuld.
- Kärleken är förutsättningen för sexualiteten.

Särskilt den sista rubriken är extremt viktig i vår postmoderna, normlösa tid där allt är gjort oheligt och tillgängligt. Särskilt ni behöver läsa Törnrosa - men ta då inte bort "kämpahäcken"!
Och låt inte riddarna vinna hur som helst...

Kärlek först, humla sedan.

Jag tänker på Jesus som ofta sa:
- Min tid är ännu inte inne.

Gud lägger det stora livspusslet med oss alla. Du är en pusselbit för mig, och jag kan vara en pusselbit i ditt liv. Men då måste den rätta tiden vara inne. Tålamod.
Tålamod med sjukdomar, motgångar, hosta och ett evigt sovande i hundra år...

… för att Herren besparar oss prövningar och håller på att förbereda ny mark. Se hur Gud skyddar dig mot de våldsbenägna "riddarna" som vill tvinga sig på dig!

Kan det vara så att Gud även runt kyrkan låter en skyddsmur växa ogenomtränglig?
De som vill ta sig in på felaktiga grunder är inte klädda i riddarrustning - de är giriga kavajmän och maktlystna knytbluskvinnor som vill utnyttja Guds rike för sina egna syften, och har gjort sig själva till Kristi brud. Men det kan vi fundera mer på en annan gång.

Vems brud är du?

Hur gick det för den gamla kvinnan med spinnrocken?

Hon var ju den utlösande faktorn till hela eländet. Vilken skuld hade hon? Var hon oskyldig?
Tänk om det är hon som är den trettonde "kloka gumman"?

Hon bara satt där, bortglömd av kungen, och flickan kunde inte låta bli att pilla på det hon inte fick, spinnrockens slända.
Möttes de igen, prinsessan och den gamla?

Var hon en del av henne själv? Två åldrar som anakronistiskt stod sida vid sida, såsom det bara är möjligt i sagorna?

Det oundvikliga ödet?

En del säger att varje saga är som en god predikan av självaste den Heliga Skrift. Det tror jag!

Även Bibeln slutar ju med ett bröllop, har du tänkt på det?
Då skall människa och Gud bli ett, och försoningen raderar ut alla syndfulla taggar. Kärleken blir fullkomlig och församlingen är den brud som Kristus hämtar hem till sig.

Sätt på den stora soppkastrullen och laga den mest himmelska måltid! Vilken fest Det skall bli.

Men brudgummen kommer inte att ha en krona på huvudet. Kristus kommer fortfarande att ha sin törne-krona... Vad betyder det?!
Är det HAN som är prinsen som kommer när Rätta Tiden är Inne?

Och ger mig sin kyss...?!

Rosenrött.

Nu avslutar vi med att be den bön jag formulerat vid varje symbolpedagogträff:

I BEGYNNELSEN VAR ORDET. ORDET FANNS HOS GUD, OCH ORDET VAR GUD.

Vi lever i en splittrad värld. Hjälp oss Gud att hitta tillbaka till helheten.
Säger ditt "varde ljus" igen.

* Låt berättelsen ge ramar till den gränslöse.
* Låt berättelsen ge struktur till den osäkra.
* Låt berättelsen skaka om den som fastnat.

Gud, vi vill hitta tillbaka till heligheten. Förlåt oss när vi fragmenterar livet.
Säg ditt "varde ljus" igen.

* Låt berättelsen kittla djupt vår fantasi.
* Låt berättelsen provocera den självsäkre.
* Låt berättelsen öppna upp till nya insikter.

Tack för sagorna, legenderna och myterna. Tack för dikterna, prosan och bibelordet.
Säg ditt "varde ljus" igen.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.


Berättarglada hälsningar från

Helene Sture Törnfelt,

- som var en duktig rosenodlare i Gullberna Park. Hemligheten är lera runt rötterna...

Sångleken.