ATT GÅ PÅ VATTEN - Jesus eller Leviatan

Högvatten. Går på bryggan i Hällevik.

Uppgiften är att gå på vatten och att ta emot bröd i öknen...
Bibeln är hopplöst omöjlig med sina berättelse och alldeles, alldeles… underbar!

För när Gud är i farten, då händer det!

Men om du likt poeten Goethe bara har en inommänsklig förståelse, då kommer du inte åt det som sker. Han lär ha sagt i ett samtal med Eckermann:

- Den här bibelberättelsen hör till de allra vackraste legender, som jag älskar. I den uttryckes den höga läran att människan genom tro och friskt mod skall segra i de svåraste företag, men att hon vid det allra minsta tvivel ligger under.

Goethe utlägger Petrus promenad på vattnet rent existentiellt. Att det var hans fokus på Jesus som fick vattnet att bära, det missar den icke-troende.
Du känner säkert igen argumentet:
- Man kan tro på vad som helst! Bara man tror!

Nej. Så är det inte.

Lågvatten. Då är det enklare.

Men vi tar det från början.

JESUS BEFALLDE SINA LÄRJUNGAR ATT STIGA I BÅTEN OCH FARA I FÖRVÄG TILL ANDRA SIDAN SJÖN, MEDAN HAN SKICKADE HEM FOLKET.

SÅ SNART HAN HADE GJORT DET, GICK HAN UPP PÅ BERGET FÖR ATT VARA FÖR SIG SJÄLV OCH BE. DÄR VAR HAN ENSAM NÄR DET BLEV KVÄLL.
Matteus kap 14:22 ff.

De har just avslutat brödundret och mättat 5000 människor. Klart de är trötta!
Jesus måste få vara ensam och reflektera och hämta kraft. Bön i enskildhet är livsnödvändigt för den som vill leva i gemenskap med Gud.

Kände inte den store poeten till det?

Jesus gör ingenting av sig själv. Han tar emot alla sina gärningar av sin himmelske Fader.
Vi kan inte fatta vad han själv känt efter brödundret; det är nog att vi vet att han gör allt i bön, under bön och efter bön.
Sedan kan han möta sina vänner som kämpar där ute på det stormande vattnet.

Så här såg det ut en lugn sommardag vid Genesarets sjö:

Båt i Genesarets sjö.

Jag är så evigt tacksam att Jesus inte är någon drivande arbetsledare, eller hurtig coach, som manar på alla att Ta iiii ….
Nej, Jesus vet att återhämtning i ensamhet är absolut nödvändig!
Och återhämtning i samtal med vår himmelske Fader är den djupaste vilan, där de stora perspektiven kan visa sig.

Utan detta sätt att leva hade jag aldrig klarat de senaste månadernas stora påfrestningar i arbetslivet.
Jag har bitvis gått igenom havet långt nere på bottnen... bitvis uppe på vågorna... och nästan drunknat i hårda krav och tuffa förhandlingar.
Men hela tiden har Herren försett mig med "manna i öknen".

Hur det går till, vet inte jag, bara att Gud leder.

Titta noga på fotot: i dalgången mellan bergen blåser det ofta upp hårda vindar på kort tid. Det var det som hände den kvällen en gång för länge sedan.

När kommer stormvinden?

BÅTEN VAR DÅ REDAN LÅNGT FRÅN LAND OCH KÄMPADE MOT VÅGORNA, EFTERSOM DET VAR MOTVIND.
STRAX FÖRE GRYNINGEN KOM HAN TILL DEM, GÅENDE PÅ SJÖN.
Matt 14:24.

Allt detta som sker, hänger ihop med Israels historia som hela Gamla Testamentet är fullt av.
När Guds folk släpptes ur sitt månghundraåriga slaveri i Egypten, så flydde de genom Röda havet, där Herren öppnade vattnets vågor.
Sedan ute i öknen på väg mot det förlovade landet, mättade Herren sitt folk med manna.

Brödunder i Galileen och nu storm på Genesarets sjö - hela tiden historiska paralleller.

Dessutom kunde folket Psaltarens psalmer utantill:

GENOM HAVET GICK DIN VÄG,
   DIN STIG GENOM STORA VATTEN,
    OCH DINA FOTSPÅR FANN MAN INTE.
Psaltaren 77:20.

Inga fotspår.

Det är Gud själv som går genom vattnet, och det är den betryckte som tänker på Guds stora gärningar för att få ny kraft att orka vidare.

Dessutom är det Gud själv som har kuvat kaosvattnet i skapelsen:

DET VAR DU SOM DELADE HAVET GENOM DIN MAKT.
DU KROSSADE DRAKARNAS HUVUDEN PÅ VATTNET.

DET VAR DU SOM BRÄCKTE LEVIATANS HUVUDEN OCH GAV HONOM TILL MAT ÅT ÖKNENS SKAROR...
Psaltaren 74.13-14.

Nu börjar det bli otäckt... Lärjungarna trodde nämligen att det var ett spöke de såg komma gående på vattnet. Det tror jag, det! Sådana syner var illavarslande.

NÄR LÄRJUNGARNA FICK SE HONOM GÅ PÅ SJÖN BLEV DE FÖRSKRÄCKTA OCH TRODDE ATT DET VAR EN VÅLNAD, OCH DE SKREK AV RÄDSLA.

Hjälp!

Det berättas om de två rabbinerna Elieser och Josua som var ute på sjön. Den förre sov, men väcktes plötsligt av att den andre ryckte till häftigt. Han sa att han sett ett stort ljus i havet.
Elieser sa då:
- Kanske har du sett Leviatans ögon?

Detta är tankegångar från Jobs bok, där halva kapitel 40 handlar om att försöka dra upp odjuret Leviatan med krok och betvinga hans tunga:

NÄR HAN FNYSER, STRÅLAR DET AV LJUS,
HANS BLICKAR ÄR SOM MORGONRODNADENS ÖGONBRYN...
Job 41:9

Vad händer?

När vi nutida läsare läser detta, förstår vi inte alls vilken kontext lärjungarna befinner sig i.
Visst, vi hade också blivit livrädda om vi sett någon komma gående på vattnet, men de blir ännu mer skräckslagna eftersom de lever med rädslan att själva ondskan bor i havets djup...

Skrift skall med skrift tolkas.
Vi måste ha kunskap för att slippa bada i våra egna åsikter.

De skriker...

På gymnasiet gjorde jag mitt specialarbete inom textilkonsten. Jag ritade, färgsatte och vävde en flamskvävnad där Jesus stillar stormen - visserligen stående i båten - men händelsen är liknande:

Jesus stillar stormen.

MEN GENAST TALADE JESUS TILL DEM OCH SADE:
- LUGN, DET ÄR JAG. VAR INTE RÄDDA.

Här missar det svenska språket den djupa teologiska innebörd som grekiskan ger uttryck åt.

Goethe hade säkert kunnat fått den vardagliga känslan:
- Jasså är det du som är ute och promenerar!

Medan det på grekiska står "ego eimi", vilket betyder "JAG ÄR".

Jesus använder alltså självaste Gudsnamnet! Hm... vad menas? tänker du.
Minns du den brinnande busken där Moses brottas med Gud och vill veta hans namn! Då svarar Herren:

- JAG ÄR.

Eller som det står i vissa översättningar: "Jag är den jag är."

Lärjungarna slits mellan gott och ont, himmel och helvete - en fruktansvärda Leviatan i vattnets djup, och nu självaste Gudsnärvaron - i form av Jesus som går på kaosmakterna, med sina bara fötter...

Det är bara för mycket!

Nu börjar texten djupna riktigt ordentligt.

Djupnar.

I överförd bemärkelse brukar goda predikanter predika om att den lilla bräckliga båten är en förebild till kyrkans skepp. Kyrkbåten avbildades förr på den gamla psalmbokens framsida. Detta är kyrkans vanskliga färd över tidens hav.

Dessutom har ju kyrkorna byggts som "skepp", med för och akter och sidoskepp...!

Livets hav, Tidens hav, är farligt. Kyrkans skepp kan ge räddning. Dock inte om inte Herren är med...

Nåväl. Petrus är den som uppfattar Gudshälsningen i Jesussvaret "Jag Är".
Han är både modig och dumdristig då han prövar kraften i Ordet och säger:

PETRUS SVARADE:
- HERRE, OM DET ÄR DU, SÅ SÄG ÅT MIG ATT KOMMA TILL DIG PÅ VATTNET.

HAN SADE:
- KOM.
OCH PETRUS STEG UR BÅTEN OCH GICK PÅ VATTNET FRAM TIL JESUS.

De yngstas Bibel.

Petrus går på Jesu ords makt.
Han hade varit med om så många under - brödundret tidigare samma dag! - så han hade full tilltro till Jesus. Inte sig själv.

Detta missar Goethe.
Petrus går inte i egen kraft! Detta handlar inte om självförtroende!!

Petrus vet Mycket Väl att Man Inte Går På Vattnet - - - oavsett hur mycket man än "tror på det" eller inte.
Alldeles för många bibelläsare havererar här, om uttrycket tillåts. Det inommänskliga perspektivet reducerar Guds ord till psykologi.
Att "tro på sig själv" kan leda långt. Men inte över havet.

Den här förminskningen accepteras inte. Psykologi frälser ingen. Och ingen går på vattnet i egen kraft.

Det var ju precis det som hände strax efter!

MEN NÄR HAN SÅG HUR DET BLÅSTE BLEV HAN RÄDD.
HAN BÖRJADE SJUNKA OCH ROPADE:
- HERRE, HJÄLP MIG!

Rädslan sänker oss.

Så fort vi släpper blicken från Jesus, sjunker vi. Så fort kyrkan tappar fokus bort från Jesus, förminskas hennes arbete till bara "trevlig verksamhet". Så fort jag lämnar Jesus i bön återstår bara min egen kraft med hårda ord, eller kraftlöshet.
Känner du igen dig?

Är den materialistiska poeten med i resonemanget?

Vad gör Jesus nu?

 Först agerar han. Sedan talar han.

JESUS STRÄCKTE GENAST UT HANDEN OCH GREP TAG I HONOM.

- DU TROSSVAGE, SADE HAN, VARFÖR TVIVLADE DU?

1937 års psalmbok.

Vår lärare i grekiska, Bo Fridh, var från Göteborg och översatte ordet "tros-svag" med:
- Lill-troende. Är ni lill-troende här i klassen?! Och så viftade han med lill-fingret...

Jesus vet att vi har en ynklig tro lika liten som lillfingret. Men han låter oss inte gå under för det! Han drar genast upp oss och vill inte att Leviatan skall få äta oss till kvällsmat...

Men han låter som en arg och orolig förälder:
- Har jag inte sagt till dig att... Hur många gånger måste jag säga att... Kan du aldrig komma ihåg att du inte skall tvivla på MIG?!

Så fort vi tittar på de skyhöga vågorna, stormen i arbetslaget eller den sviktande ekonomin, ja då sjunker vi. Jesus, var är du?! De yttre omständigheterna tar vår kraft - och det måste de - men inte utan bön till vår himmelske Fader!!

OCH DE SOM VAR I BÅTEN  FÖLL NED FÖR HONOM OCH SADE:
- DU MÅSTE VARA GUDS SON.

Troligen en sådan här båt.

Egentligen började allt med att Jesus hade fått en förtvivlad underrättelse.
I Matteus kap 14 vers 13 hade Johannes avrättats och hans lärjungar kom till Jesus och underrättade honom om profetens död.
Mitt i denna katastrof trycker folket på och Jesus fylls av medlidande till dem. Brödundret sker, och därefter går Jesus upp till berget för att få vara ensam.

Stillhet måste sökas, så som Jesus sökte den, särskilt vid svåra besked.

När Herren ser oss kämpa mot vågorna på Livets hav, i största motvind, då kommer han, strax före gryningen, när det är som mörkast.
Det är inte alltid vi känner igen honom. Men det är Han.

Experiment i egen kraft kan sluta illa.
Petrus var ju stöddig och trodde aldrig att han skulle förneka Jesus. Men tuppen gol tre gånger...

Men våga gå i tro på Guds ord!
Skulle du tappa bort Honom med blicken och börja sjunka, då sträcker han genast ut handen och griper tag.
Det vet jag. Jag har själv varit med om det, gång på gång...

Undertecknad vid Genesarets sjö.

Hoppets Gud,

Om förtvivlan sköljer över oss och vi förlorar fotfästet, ge oss då lugn och kraft.
När vi är nära att ge upp, hjälp oss att lita på Dig.
I Jesu namn, amen.

Blöta hälsningar,

Helene F Sturefelt,

- som tackar sina teologiska föregångare, de utmärkta exegeterna Olof Andrén och Tom Wright,
- och som fotograferade samma havsvik i Hällevik i olika tidvattenslägen, samt Genesarets sjö en lugn sommardag.

Närmar sig ovädret?