LEDAREN BÄR SITT FOLK

Som stenen bär sin mossa.

Varje ledare är satt att bära sin grupp.
Föräldrarna skall skydda sina barn, rektorn skall ansvara för skolan, kyrkoledaren för kyrkan inför Gud, officeren för sina trupper och statsministern skall bära sitt land framåt.

Ledarskap handlar inte att "komma upp sig" och få högre lön, vilket många menar är ändamålet med att vara chef. Individualisten missar ofta hela poängen med det kollektiva ansvaret.

Det handlar om att bära folket på sina axlar.

Detta inlägg är en fortsättning på föregående genomgång av profeten Mika och hans ansvar, inför Herren. Läs gärna det.
Jag har varit ute i skogen en stund och hämtat en nypa frisk luft. Vi får hoppas att bokskogen står kvar nästa år - Sölvesborgs kommun vill skövla här och bygga bostäder - dumheter! Vad är det för ledarskap? Vem bär ni?

Bokskog i vila.

Profeten är förkrossad av folkets moraliska fördärv.
Jag läser Mika kapitel 7 och får en känsla av att det lika gärna kunde handla om vår tid. Inget nytt under solen, heter det ju.

- De fromma är försvunna ur landet och ingen redlig man finns bland människorna, skriver profeten.
Alla ligger de på lur efter blod, var och en vill fånga den andre i sitt nät. Deras händer redo att främja det onda:

- Fursten begär gåvor, domaren står efter vinning, den mäktige kräver öppet vad han har lust till - så bedriver de vrånghet. Lita inte på någon förtrogen.

Så sitter profeten där, kanske på min mossiga sten, och är förtvivlad över förfallet. Girighetens makt är större än längtan efter att leva efter Guds vilja.
I detta läge är Mika satt att företräda folket, inför Herren.

Hur ska han orka det?

Han har de flesta emot sig.

Profetstubbe?

Men så lyfter han blicken från det mänskliga perspektivet:

MEN JAG VILL SKÅDA EFTER HERREN,
JAG VILL HOPPAS PÅ MIN FRÄLSNINGS GUD.
MIN GUD SKALL HÖRA MIG. Mika 7:7.

Eller som det står översatt i Bibel 2000:

JAG SPANAR EFTER HERREN,
JAG VÄNTAR PÅ GUD, MIN RÄDDARE,
MIN GUD SKALL HÖRA MIG.

Att spana... hålla blicken öppen... att vilja skåda.
Jag sitter tyst i skogen på min mossiga sten, och lyssnar. Visserligen hör jag inte så bra just nu p g a en öroninflammation, men hörseln i detta fall sitter i hjärtat. Det gör alla våra sinnen.

Vad vill Gud?
Vad vill Herren, med vårt liv som ledare i kyrkan, med församlingarna som vi är satta att tjäna? Var och en kan lägga in sitt ansvarsområde.

Avskalad stubbe.

Motståndet måste erkännas och analyseras. Det går inte att "tänka positivt" innan det negativa ens är klarlagt! Vad är problemet? Vems vilja söker vi? Vad styr våra beslut?

Profeten klagar:

GLÄDS INTE ÖVER MIG, NI MINA FIENDER.
OM JAG ÄN HAR FALLIT, SKALL JAG DOCK STÅ UPP IGEN.

OM JAG ÄN SITTER I MÖRKRET, ÄR DOCK HERREN MITT LJUS. Mika 7:8.

Var och en har sina erfarenheter av att hamna i mörker, på olika sätt. Det kan vara sjukdom, arbetslöshet, skilsmässa, förflyttningar.

2012 föll jag i mörker. Efter att ha arbetat i många år med övertryck, underbemanning och svåra uppgifter utan återhämtning, blev jag sjukskriven för utbrändhet. I fem år. Det tog lång tid för hjärnan att vila.
Men jag minns med glädje alla de gånger då jag stod inför altaret, där ämbetet bär fram hela folket inför Gud. Det är så oerhört stort!

Vila.

Profetens ämbete är samma sak - att bära fram folket inför Herren. Detta andliga ledarskap är bitvis mycket tungt, eftersom man bär allas synder på sina axlar... och vädjar inför Gud... söker försoning, upprättelse, klarhet.
Profeten är en mellanhand. Varför? Jo, de andra lyssnar inte. Profeten har särskilt känsliga öron, som sitter i hjärtat, och som hör Herren tala.

Men det går inte väl för folket.
Det är lätt att känna igen sig i profetens ord och fråga sig:

- Vem är våra fiender? Vem är det som vill fälla oss? Har vi syndat på något sätt?

Livet går upp och ned. Medgångar och motgångar. Uppförsbackar utan fart, och nedförsbackar utan bromsar.
Precis som Guds folk i GT vände sig bort från Herren, så sker samma sak med kyrkan. Vi vänder oss också bort från Gud genom den sekularisering som nu blir allt värre. Var finns då den profetiska rösten som manar oss att hitta tillbaka till Guds ord och lyssna efter hans röst?
Och vad händer med dem som försvinner?

Då gäller det att vi ser varann och bär varann. Vaket ledarskap.
Den gode herden hittar sina lamm darrande där inne i klippgrottan. Föräldrarna hjälper sina barn och rektorn skapar lugn och ro på skolan. Och kommunen låter sin skog stå kvar.

Gömd. Kraschad.

Varje ledare skall bära sin grupp. Ansvaret är att undvika faror och skydda mot hot. Inte plocka med varann som brickor i ett spel. Svåra besked skall ges i respektfull ton mot medmänniskans mänskovärdighet.

Vi skall var och en stå inför vår Herre en dag. Det skall profeten likaväl som presidenten, och varje liten enskild människa.
Då skall allt stå klart, vilka motiv vi hade som grund för våra beslut och vilket tonläge som avgjorde hur beskeden landade.

Profeten Mika lever i rättfärdighet inför Herren, men han tar på sig folkets alla synder, för att rädda dem:

EFTERSOM JAG HAR SYNDAT MOT HERREN
VILL JAG BÄRA HANS VREDE,
TILL DESS HAN UTFÖR MIN SAK OCH SKAFFAR MIG RÄTT,

TILL DESS ATT HAN FÖR MIG UT UR LJUSET
SÅ ATT JAG MED LUST FÅR SE PÅ HANS RÄTTFÄRDIGHET.
Mika kap 7:9.

Synd.

Mika är stark. Han representerar folket inför Gud, och Gud inför folket.
Profeten är beredd att bära Guds vrede eftersom Herren har all anledning att vara vred över folkets moraliska förfall.
På allvar skulle jag vilja veta hur Gud ser på oss idag, i Sverige, i vår kyrka, som folk och som kristna. Kvarstår vreden?
Vem vädjar för oss?

Man kanske kan gömma sig under profetens mantel, för att inte bli mer klämd mellan klippblocken, och invänta att Herren skall skaffa oss rätt och utföra vår sak, men först måste en kollektiv syndabekännelse uttalas.
Rannsakan.
Självkännedom. Hjälper oss ledarna med det?

Men vreden ska vi inte bära. Då har fienden fått oss på fall. Vi är inte lika profetiskt starka som Mika.
Jag lyfter blicken upp från mossan och vet att Herren skall uppenbara sig även bland dagens församlade folk, hur mycket de än har kört fast på sitt grund.

Profeten säger:

NÄR MINA FIENDER SER DET, SKALL DE HÖLJAS MED SKAM, DESAMMA DE SOM SÄGER TILL MIG:
- VAR ÄR NU HERREN, DIN GUD?
MINA ÖGON SKALL SE MED LUST PÅ DEM, TY DÅ SKALL DE BLI NEDTRAMPADE...

VAKTA MED DIN STAV DITT FOLK, DIN ARVEDELS HJORD,
SÅ ATT DEN FÅR HA SIN AVSKILDA BONING I SKOGEN PÅ KARMEL...
Mika kap 7:10 och 14.

Rutten vägled.

Må Gud hjälpa och leda varje samhällsansvarig ledare och förtroendevald att bära folket på sina axlar. Den som inte tar sitt ansvar på sig, får stå där med skam. Att erkänna sina fel och brister är enda vägen framåt.
Då kan folket bära sina ledare, så att de kan bära folket igen...

Jag spanar efter Gud. Jag längtar efter att få skåda Guds ljusning.

Vi behöver alla bli upprättade. Särskilt de vingklippta.

Helene Sture Folkfelt,

- skogvaktare och förebedjare.

Det gör ont.