Bär-kraftigt
Då kom de gående. Grannarna hade förvarnat att de gick runt och knackade på, och jag hade sagt till dem:
- Skicka dem till oss!
Underförstått "så slipper ni lyssna till deras monolog, jag kanske kan prata lite med dem ialla fall"...
Jag välkomnade dem:
- Jag har väntat på er!
Vi satte oss på verandan och jag lyssnade. Jag lyssnade.
Jag lyssnade lite till... på deras färdiga system av Hur Allting Är.
Det blev lite mer intressant när de efter en stund frågade efter hur jag såg på det vi talade om. Nu kanske det kunde bli lite dialog.
Kvinnan lyssnade, men inte mannen. Han var fullt upptagen med att belägga mina påståenden och sina egna svar, med goda skriftställen.
Monologen fortsatte...
Jag fick en bestämd känsla av att de telefonförsäljare som ringer har samma taktik som Jehovas Vittnen.
De berättar också fort, andas lite och ställer en fråga för att kolla att kunden är med, fortsätter mekaniskt sedan på punkt 2 och 3, utan att lyssna på vad kunden säger.
Denna "marknadssyn" på mig som människa fick obehaget att tilltaga allt mer.
Dessa snälla Jehovas Vittnen hade en "produkt" som de skulle "sälja in" till mig som kund...
Kund i andlighet?
Svar på min Gudslängtan utan att ta reda på vem jag är?
När jag äntligen tilläts tala lite längre, utan att bli avbruten så att ett helt sammanhang kunde skönjas, blev det lite mänskligare. Likheter och skillnader började anas. Svart och vitt fick nyanser.
Men det kändes fortfarande inte bra.
Omoget...
Så här kan man inte hantera tros-frågor!
Det är väldigt långt ifrån den hållning Jesus hade.
För det första slog han följe med människor. Det fanns tid till samtal.
För det andra ställde Jesus en oerhört viktig fråga:
- Vad vill DU att jag skall göra för DIG?
Han lyssnade in behovet. Han kom inte med färdiga svar!
- Min FRID ger jag er, sa han, inte mina Färdiga Svar ger jag er.
Denna soliga eftermiddag hade jag gott om tid, för en gångs skull, och de fick prata till punkt.
Jag väljer att inte kommentera något i sak just nu, bara själva tillvägagångssättet, och till sist sa jag:
- Kan vi inte be tillsammans?
Men det gick inte.
Konstigt... kristna människor kan väl be tillsammans?
Men där avslöjade de sig, i mina ögon. Jehovas Vittnen är inte kristna, de är.... Jehovas Vittnen...
- Nej, vi ber bara till Fadern... sa mannen, i Jesu namn. Om vi ber med dig, kan det bli fel, nåt vi inte är överens om...
- Snälla du, sa jag, jag ber också till Fadern...i Jesu namn... men då får jag be för er i min aftonbön istället!
- Och vi ber för dig!
Hur då? tänkte jag. Att jag ska svälja alla svar?
Detta är mycket långt från min Gudsrelation.
De hade fått nog.
De reste sig upp för att gå - har det någonsin hänt att de själva väljer att gå??
De hörde säkert att deras inlästa svar plötsligt ekade ihåligt på ett par punkter.
- Hörni, vad är det ni vill, egentligen? frågade jag. Varför går ni runt så här?
- . . . vi vill att människor ska öppna sin Bibel och läsa den.
Det vill ju jag med, med detta är sannerligen inte rätt sätt!
Jag köpte deras "förklaringsbok" där alla svaren står...
Och om ni läser detta, kära vänner, så är ni välkomna tillbaka, jag har fler frågor jag vill ställa till er.
Inget Vakttorn!
Efter en god kopp kaffe satte jag mig ned och läste i "Vad lär Bibeln?" skriven av de skriftlärde i VAKTTORNET, Pennsylvania. (Bara namnet! Vakttornet! Hu...det luktar bevakningskameror och kontroll lång väg).
Jag tittade på de glättiga bilderna av det jordiska paradiset.
Varför blev jag inte glad?
De vill ju så väl!
Och flera tankar kan jag hålla med om.
Men här finns ett grundläggande fel.... Vad ??
Vi arbetar med KATEKUMENATET i våra församingar. Det är en vuxenväg till tro, med en helt annan attityd.
Där ser man varje människa som kommer som en gåva. Varje "sökare" har något att tillföra gemenskapen.
I det samtal som utspinner sig, utgår man ifrån den egna upplevelsen:
- Jag har funnit... eller Jag förstår inte...
Inte "ni och de". Inte "så här är det"...
Utgångspunkten är att varje människa redan har någon form av Gudserfarenhet. Efter hand klarnar det mer och mer, och samtalet växer närmare Kristus under terminens gång.
Genom att använda sitt eget Jag blir mötet med Gud som "Du" mycket tydligare! Det är inga färdiga svar som ska upprepas.
Helig Ande ledsagar samtalet och fogar ihop allas erfarenheter till en djupare förståelse hur oerhört mycket Gud älskar varje människa!
Här finns inga baktankar. Här finns inget sväljande. Frågor och tvivel är möjligheter som hjälper oss att komma djupare in i den sanning och kärlek som är Guds väsen.
- Ett ärligt tvivel är närmare Gud än en falsk tro...
I en sann gemenskap får man vara sig själv. Guds kärlek gör mig också till Mer Mig själv, inte mindre, inte en konstlad variant eller en parodi.
Kännetecknet på en sekt är att gemenskapen är styrd och villkorad.
- Tro rätt, annars... är du inte med!
Den dåliga smaken av Producent-Kund-tänkandet sitter ännu i.
Om det är denna bild allmänheten har av "religiösa", som Jehovas Vittnen lämnar efter sig, då förstår jag att man tar avstånd och säger Nej Tack!
Även om det skulle vara något som faktiskt är inbjudande och välkomnande. Det är redan förstört, tyvärr.
Jag skulle aldrig ha kommit till tro om jag inte mött öppna människor som visat på Guds kärlek, i Frihet!
Befria dem till att leva ut sin tro i omsorg om dem de möter, utan att kanske säga ett ord...
I min aftonbön vill jag tacka Dig, Herre, för våra diakoner som är ett barmhärtighetens tecken i vår värld, där de är dina utsträckta händer mot den lilla människan i nöd... till den utslagna som inga svar har och ingenting orkar förstå...
"TY OM DITT ORD MED MITT LIV JAG DÖLJER
JAG DÖLJER LIVET SOM DU OSS GER"
Sv Ps 89
Käre gode Gud, om jag döljer Dig med dessa ord i min blogg, då ber jag att bli förmanad.
Fri att tänka, fri att skriva.
Fri att lyssna, fri att tala.
Helene Sturefelt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar