JAG VILAR I GUDS BLICK

Pantokrator - Allhärskaren

I kapellets sakristia har jag hängt upp en enkel trätavla med en limmad ikonbild. Den är köpt för en billig peng i Grekland, men har ett oskattbart värde för mig.

Där inne samlar jag mina tankar, och vilar en stund i Jesu blick.

Jag låter mig beskådas. Genomskådas.
Renas.
Jag vilar i Guds blick. Det ger mig en sådan oerhörd värme och tröst.
Gud ser. Jag är sedd.
Med den vissheten går jag inför altaret.
- O Herre Gud, Du som har skapat oss och kallar oss att komma hem till Dig,
ge oss alla visa hjärtan...

Förre biskopen Martin Lönnebo har fyllt sina väggar där hemma med ikoner.
- Usch, tycker du inte det är obehagligt att de tittar på dig hela tiden? frågade en besökare.
- Nej, svarade Martin lugnt, jag vilar i deras blick och vet att de ser mig, där från andra sidan...

Så gör två älskande också, vilar i varandras blick...

Kanoten i Holmamåla

Igår var jag med om något märkligt. Hela arbetslaget var iväg på en rolig eftermiddag för att värna om gemenskapen inför terminsupptakten.
Vi var indelade i lag och jag hamnade i en uppgift där vi var två stycken som skulle paddla kanot - med förbundna ögon... medan de andra skulle lotsa oss genom ett antal flytande markeringar i vattnet.

Vi såg ingenting... men var tvungna att paddla på...
- Mer vänster!
- Nej, backa! Så ja, framåt ut! Oj, se upp! - - -

Vilken övning i tro!
Jag var tvungen att helt lita på att kompisen i fören paddlade efter sin förmåga, och att jag styrde efter hennes fart. Tillsammans var tvugna att lita helt på de andra rösterna i laget.
Samtidigt tävlade ett annat lag emot oss - med andra röster som guidade och ropade.

Precis så är det att leva i tro, tänkte jag.
Jag måste urskilja vilka röster som är med "de goda"... och lita på att de är av Gud.
Jag fick inte vara overksam eller vara stilla... då skulle jag driva iväg, bort från målet...
Paddla i blindo. Handla i tro.
Låta sig ledas. I bön. I tillit.
Veta att jag är Sedd.
Och ledd.

Vi vann.

Gud är Seendets Gud.
När Abram inte kunde få barn med sin älskade Sarai, tog hon sin egyptiska tjänstekvinnan Hagar och gav som hustru åt sin man (bara Det kunde vi skriva mycket om!).
Hon var fruktsam och födde en son.

Men samtidigt kunde hon inte låta bli att se ned på sin härskarinna, och håna henne.
Ett riktigt svartsjukedrama i ! Mosebok kap 16.
Sarai stod inte ut, utan läxade upp henne och Abram lät henne skicka iväg Hagar ut i öknen.

"Men Herrens ängel kom emot henne vid en vattenkälla i öknen.
- Varifrån kommer du och vart går du? frågade ängeln.
- Jag är på flykt från min fru Sarai.
- Vänd tillbaka till din fru och ödmjuka dig under henne. Jag skall göra din säd mycket talrik, så att man inte skall kunna räkna dem p g a dess mängd.

Ytterligare sade ängeln:
- Se, du är havande och skall föda en son. Honom skall du ge namnet ISMAEL, därför att Herren har hört ditt lidande. Och han skall bli lik en vildåsna. Hans hand skall vara emot var man, och var mans hand emot honom, och han skall ligga i strid med alla sina bröder.
Hon sa:
- Du är SEENDETS GUD".

Denna berättelse är grunden för det släktled som idag är muslimerna.
Redan då förutsades så mycket, som vi kan se idag.

Molyos, Grekland

Jag får flera tankar:
- Sarais accepterande av Hagar som hustru och mor.
- Men Hagar föraktade sin matmor..
- Hon blir ivägkörd men är hela tiden sedd av Gud.
- Barnet hon föder blir visserligen en avkomma, men en som alltid kommer att vara i strid, en värsting...
- Abram accepterar pojken och bekräftar hans namn,
- men en förbunds-son utlovas till Abram med Sarai då hon har kommit i hög ålder, så pass att det är omöjligt... men inte för Gud!

Kan man se relationen mellan judar och muslimer här?
Hur många slutsatser vågar man dra? - - -

Att skillnaderna är stora!
Att de har olika uppdrag och olika status.
Men att båda har samma mänskovärde och vilar i Guds blick.

Det finns en vildåsna ibland oss som betar av samma gräs.
Ska vi ge honom en egen hage eller ska vi försöka beta ihop?
Jag vet hur jag själv gör när någon muckar med mig - då drar jag mig tillbaka... och letar upp en annan plätt.
Även om gräset är magrare där, så vill jag vara där det är lugn och ro.

Herre, om Du kunde tända livet i Sarais torra sköte, då kan Du väl också tämja vildåsnor?

Tack för att Du ser oss alla.
Lyft av oss ögonbindeln och slöjan, så att vi alla Ser varann!!

I Jesu försonande blick,
Helene Sturefelt