EN MUSLIMSK FAMILJ

Sommarparadis

De var förvirrade men tacksamma.
Den muslimska familjen hade följt med till ett kristet sammanhang.
Jag var förvånad och nyfiken.
Så modiga de var! Vad ville de? Varför var de där?

- Det är svårt för den som kommer från en totalitär stat till ett fritt land, sa kvinnan.
Hon hade svårt att våga ta till sig den fria tanke vi är vana vid. Att leva utan hot, utan kontroll.

Jag tittade på mannen och frågade:
- Vad vill islam?
Han såg mig stadigt i ögonen och svarade:
- Islam vill MAKT.

Hans ansikte var ärrat av en skada i strid. Han hade flytt från sitt hemland därför att han inte ville ange sina grannar, som regimen krävde i sitt kontroll behov.
Han flydde till friheten, märkt av makten i ansiktet.

Berätta om TAQQIYA, sa jag och höll min kopp te i stadigt grepp.
- Taqqyia är nödvändigheten att LJUGA om situationen kräver det...
- Jaha...
- ... vilket gör att du aldrig kan lita på någon...

Hans blick förlorade sig i fjärran, sedan fortsatte han:
- Ni ska inte vara så naiva och okunniga om islam.

Sedan ville han inte prata mer. Han ville inte ha med religion att göra över huvud taget.
Det förstår jag mycket väl.
När religion handlar om mänsklig makt, då har det inte med Sann Gud att göra.
En sådan religion vill inte jag heller vara i närheten av.

- Hur klarar du av att vara här då? frågade jag och pekade med handen mot kapellet där lovsångerna fortfarande kunde höras.
Han log snett.
- Det är fint att höra era sånger. De är glada...

Kvinnan ville gärna säga något.
- Jag är inte muslim, inte kristen, men jag tror på Gud och jag ber!

Det var ett mycket fint möte, respektfullt och allvarligt.

De befinner sig mitt emellan två system, i ett vakuum.
De inte kan gå tillbaka till islam p g a regimen, och de inte kan välja att bli kristna p g a samma regim...

Matsalen

Jag är kristen p g a Sanningsfrågan, inte av tradition eller ohejdad vana.
Jag har prövat och sökt länge bland alla religioner och uttryck, och det är bara i Bibeln som Levande Gud rör vid mitt hjärta.
Alla andra texter är döda, där finns inte Guds ande. Säkert korn visdom, men inte fullheten.

Igår skrev jag om Hagar och Ismael, som den skriande vildåsnan.
Om du nu försöker se detta i ett andligt perspektiv, så är muslimen den som skriker mest, eftersom deras Gudsbild är den hårdaste.
Islam är krav, inte vila, islam är gärning, inte försoning på korset.

I islam finns den största rädslan, både för Gud och för muslimska landsmän.
Muhammed sa att det inte skulle finnas tvång i islam, men någon frivillighet har jag ännu inte sett.
Detta har de muslimer jag mött bekräftat.

Jag har också sett den oerhörda glädjen hos en irakisk man som konverterade och lät döpa sig.
Det lyste i hans ögon, han skrattade, han dunkade oss i ryggen och alla hans hämningar släppte.
Han gjorde slängkyssar till Jesus Kristus på altaret, han suckade av lycka och välbehag att äntligen ha "kommit hem".
För honom var islam ett beteende, men kristendomen en kärleksfull relation med Gud själv, genom Jesus Kristus.

Här finns inget makt-anspråk vad gäller politik.
Den enda makt som finns är kärlekens makt, den som Moder Teresa utövade, den som Desmund Tutu dansade fram, den som Johannes Paulus II brukade för att få kommunistregimen att braka samman...
Det är den gudomliga makten som förändrar inifrån. Utan tvång.

Så även ikväll ber jag att Gud ska fortsätta se "vildåsnan" och tämja honom.
Eller snarare befria honom från utanförskapet.

Jag ber om kärlek till alla bröder och systrar som ännu inte funnit det jag har sett.
Jag ber om beskydd över den muslimska familjen jag mötte tidigare.
Herre Jesus Kristus, tack för att Du söker dem och vill älska dem tillbaka till Gud.
Frid till er alla.

Shalom.
Helene Sturefelt,
under Guds beskydd.