Olivkvistar
- Vi tror på Gud Fader allsmäktig...
Den lilla flickan vilade trygg i sin pappas armar.
- ... himmelens och jordens skapare.
Formad av sina föräldrars kärlek, nu buren fram till det heliga dopet, för att få del av Helig Ande.
Hon tittade hela tiden upp. Hennes blick följde kyrkvalvens bågar. Vad såg hon?
Hon tittade ihärdigt, hela tiden.
- Vi tror ock på Jesus Kristus...
Det händer gång på gång... de barn jag får följa fram till dopet att de tittar på detta sätt.
Jag måste hejda mig, stanna upp, och följa blicken:
- Ser du Guds änglar? Ser du tillbaka "hem"? Du kommer ju just därifrån...
"Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in, sa Jesus, och tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem".
Mark 10:16
Dopkannan och Dopljuset
Tänk att få bära namnet Olivia eller Oliver! Jag vill gärna koppla detta till Bibelns berättelser om OLIVEN.
När vattnet sjönk undan efter syndafloden släpptes en duva ut för att se om land var synligt igen (1 Mos 7:11).
Den kom tillbaka med ett friskt olivlöv i sin näbb.
Det nya livet hade tagit sin början.
Olivia och Oliver, ni är bärare av ett stort budskap. Efter den stora floden så spirar det nya livet igen!
Olivträd, 5 år
Jag tänker på att i den ekologiska kedjan behöver vi alla de växter och djur som finns, men de behöver inte oss...
Vi har en märklig särställning, fortfarande det största hotet mot livet...
När jag läser i Psaltaren står det ofta "säll är den som fruktar Herren och vandrar på hans vägar" (Psalt 128:1), till skillnad från den som "litar till sina stora rikedomar och är trotsig i sin lystnad" (Psalt 52:9).
En Gudstroende människas kännetecken bör vara varsamhet med livet, eller vad säger du?
Ännu ett ord:
Den som litar på Guds nåd - och det stora perspektiv det innebär att leva med Gud - "är som ett grönskande olivträd" (52:10).
Det sägs att ett olivträd kan bli upptill 2000 år.
Jag tittar på min lilla buske... och tänker på när jag var på Greklands oliv-ö Molivos (där den bästa feta-osten tillverkas!) såg jag hur det böljande landskapet var silverskimrande av detta välsignade träd.
Jag tänker också på när jag var i Israel som tjugoåring och vi besökte Getsemane... Där fanns ett enormt knotigt gammalt träd, som traditionen sa var från Jesu tid...
Den vördnad jag kände kan ord inte beskriva...
Tänk att själv vara på den plats där Jesus blev förrådd, men stod emot alla våldsamheter, i kärlek och trofasthet, för Guds skull, för vår skull...
Dopängeln
- Pinad under Pontius Pilatus...
Det lilla dopbarnet höll blicken stadigt fäst upp mot valven.
- ... uppstånden ifrån de döda!
Hon tittade på mig, och jag strök henne varligt över pannan.
Du har ditt jordiska medborgarskap, nu ska du få ditt himmelska medborgarskap!
Det som sker i dopet är en sorts inympande i det stora olivttädet.
Jag kan inte låta bli att fortsätta en stund till. Orkar du?
Framför mig ligger Romarbrevet uppslaget, kap 11.
Orden är friska och starka. Jag citerar:
"Om några av olivträdets grenar har brutits bort och du, som är en gren av en vildoliv, har ympats in i stället och får del av saven från det äkta trädets rot, så förhäv dig inte över de andra grenarna.
Om du gör det, skall du veta: det är inte du som bär roten, utan roten som bär dig."
Gullberna Parks bokskog, hotad av Dagon
Hör hur Paulus fortsätter:
"Nu säger du kanske att grenarna bröts bort att du skulle ympas in.
Ja visst, de bröts bort därför att de inte trodde, men du är kvar därför att du tror.
Var inte övermodig utan ta dig i akt; ty om Gud inte skonade de ursprungliga grenarna, skall Han inte heller skona; dig.
Du ser att Gud är både god och sträng: sträng mot dem som har fallit, god mot dig om du håller fast vid hans godhet; annars blir du också bortskuren".
Så svårt i landet Lagom där Dagis-mentaliteten suddat bort allt allvar.
Ja detta är tuffa ord för den som är van vid TV-underhållningens yta.
Men jag vill leva mitt liv där det faktiskt ÄR allvar och där Gud inte ser mellan fingrarna på vad jag gör eller inte gör.
Nu slutför vi läsningen och jag letar upp ännu ett foto från den underbara bokskog som hotas av ett girigt bolag här i vår stad...
Stympning - inte ympning!
Det står i Guds makt att ympa in dem igen.
Ty om du skars ut ur den vildoliv som du av naturen hörde till - och mot naturens ordning ympades in på ett odlat olivträd - hur mycket lättare kan då inte de äkta grenarna ympas in på sitt eget träd."
Livet är inte en rättighet.
Barn är ingen rättighet.
Tillträde till Guds rike är inte heller en rättighet.
Allt är nåd. Allt är en gåva!
Måtte vi alla visa vår tacksamhet, i ödmjukhet.
Och måtte ingen av oss vara som en torr gren som bryts bort för att vårt liv inte gav frukt i form av vänskap och gemenskap.
Fortfarande känner jag doften av det lilla barnet... och mitt hjärta rörs till tårar av detta sårbara liv, som Gud gång på gång låter komma till oss...
Med bark under skosulorna,
Helene Sturefelt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar