Sidor

UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

måndag 6 september 2010

GAMLA TESTAMENTETS GUD

Vägval på Dag Hammarskjölds led

Just nu umgås jag lika mycket med tidningarnas politiska valbevakning som med Gamla Testamentet.
Jag ogillar tyckande och retorik som inte orkat söka sig till källorna.
Mina tankarna rör sig emellan "vad vill Gud med mitt liv?" - "brott och straff" - "familjens överlevnad" till "var finns Gud i politiken?" och "Israel idag".

Det är inga små saker..  men jag vill lyfta fram en tanke ur Olof Edsingers bok "Krigen i Gamla Testamentet - ett försök att förstå": är det samma Gud i GT som i Nya Testamentet?

Först en ögonblicksbild ur familjelivet:
- När barnet var litet, var de viktigaste orden mamman sa "Nej! akta dig" och "Ja! Kom hit".
Det lilla barnet var bara mottagligt för enkla kommandon, där faror skulle undvikas och kärleksfulla kramar utdelas.
När barnet blev äldre, växte kommunikationen och både etik och kärlek fick ett mer nyanserat uttryck.

Detsamma gäller förhållandet mellan den gudsbild som finns i Gamla respektive Nya Testamentet, menar jag.
Det är inte Gud som ändrat sig, utan det är vi människor som har en ökad förståelse för att leva med Gud.

Att vi saknar mycket kunskap om de äldre tiderna som skildras i GT, vittnar både Jonas Gardell och Eva Moberg om:
- ... Gud är slaktens Gud och folkmordens Gud" säger Jonas Gardell.
- ... beteendet hos Gud i GT är typiskt för en psykotisk mördare" säger Eva Moberg och citerar en psykohistoriker Julian Jaynes. (sid 16 i Edsingers bok).

Detta imponerar inte på mig.
Jag delar Olof Edsingers uppfattning att "varken Jesus eller apostlarna tycks haft något behov av att placera Bibelns skildringar av krig och död i ´historiens skräpkammare`" som K-G Hammar lär ha sagt om vissa av GT´s texter.

Folkvandring

Varför inte låta Bibeln förklara sig själv?
Jag menar, om någon vill veta hur jag tänker, då frågar man väl Mig, inte någon annan!?

Både Israel och den kristna kyrkan har vuxit fram till följd av konkreta räddningsaktioner från Guds sida.
- Israel: uttåget
- Kyrkan: korset.
I båda fall är det Herren Gud själv som är huvudaktören.
För Israel handlade det om ett fysiskt-politiskt slaveri under Farao i Egypten.
För kyrkan handlar det om ett andligt slaveri under syndens, dödens och djävulens makt.

I båda fall är det blodet som är det befriande tecknet:
- när sista plågan går över Egypten är det bara det felfria lammets blod på dörren som för dödens ängel att passera så att de räddas som är där inne.
- Jesu blod på korset markerar det sista offret och är försoningsblodet en gång för alla.

Det är hela tiden Herren som strider för folket, inte tvärtom.
Så är det än idag, både för Israel och för den kristna kyrkan.

Abisko, inte Nilen

Vi stannar upp en stund inför ondskan i Egypten (nutida tolkningar får var och en själv fundera på).
Gud sänder tio plågor: vattnet blir till blod, paddor, mygg, flugor, boskapsdöd, bulnader, hagel, gräshoppor, mörker samt att de förstfödda skall dö.
2 Mosebok kap 7.

Plågorna är riktade mot de områden som stod under Egyptens egna gudars beskydd.
Israels Gud manifesterar sin överhöghet genom att fördärva Nilens livgivande vatten.
Herren förödmjukar det folk som dyrkade solguden Re genom att sända mörker mitt på dagen...

Hela tiden erbjuder Herren nåd till Farao.
- Let my people go!
Släpp ditt förtryck över folket och plågorna upphör!

Men Faraos hjärta är förhärdat och han plågar Guds folk ännu mer i deras slaveri.
Då får Gud tala det enda språk denna maktgalna kung förstår: hårt mot hårt.
Gud går in under våra syndiga villkor och talar vårt syndiga språk, och vi får ta konsekvenserna av att vi inte förstår bättre, eller vill mer...
Nåden finns hela tiden där, ty det är Guds väsen, men nåden avvisas - i prestige.

Farao själv bär skuld att de förstfödda dödas, inte Gud.

Utmärkt farled

Häng med nu på kopplingen till Nya Testamentet.
Gud vill inte gå med på vårt sätt att lösa konflikter. Istället för att döda, låter Gud sig själv dödas!

Olof Edsinger skriver:
- Denna vändpunkt i Guds sätt att relatera till oss förslavade människor, får dramatiska följder för vårt tänkande kring Gud i allmänhet och frälsningen i synnerhet.
Genom korset möter vi en Gud som på intet sätt kompromissar med syndens allvar, men som samtidigt vänder upp och ned på begreppen, genom att själv bära straffet för den ondska som har kommit att prägla den här världen.
Guds dom över människorna flyttas därmed också fram till ett betydligt senare skede i historien, nämlingen Jesu återkomst" (sid 28).

Nu avslutar jag detta inlägg med att konstatera att det är samma Gud som agerar i både GT och NT.

Jag konstaterar att det är vi människor som själva tvingar fram sidor hos Gud som vi helst vill slippa... Precis som det bråkiga barnet hemma provocerar fram skäll av sina föräldrar...
Eller skolklassen som bara gapar, tvingar läraren att bli likadan tillbaka - vilket inte säger något om hur läraren egentligen är!

På vems sida står Gud?
- - -
Bara på sin egen.

Ära vare Gud i höjden och frid på jorden,
bland människor som han älskar.
Helene Sturefelt

1 kommentar:

  1. Uppsnappat:
    Hur var det med Faraos hjärta egentligen? Var det Gud som förhärdade det eller han själv?
    Det är en samverkan, som jag ser det.
    Herren ger Mose och Aron en "programförklaring" att Faraos hjärta kommer att bli förhärdat (2 Mos 7:3) men att han hela tiden erbjuds en lösning att komma ur plågorna.
    Farao trixar med villkoren och vill inte underordna sig. För att skona sitt eget skinn - inte för att erkänna Herrens makt - säger han ok. Men när lättnaden kommer, ångrar han sig (8:15).

    Intressant är att notera att det Israels folk vill, är att bli fria "så att de kan hålla gudstjänst åt Herren" (7:16).
    Parentes: Tänk om svenska folket också längtade efter att bli fria från sitt slaveri under ytlighet och konsumtion så att de längtade efter att få hålla gudstjänst...

    Syftet med att Gud förhärdar Faraos hjärta är att alla dessa kraftfulla tecken skulle bli demonstrerade (10:1-2, 11:9) och för att de skulle omtalas i generationer.

    Den hårde, prestigefyllde Farao har rådgivare som till slut inser att hela Egypten blir fördärvat om de inte går med på Guds villkor att släppa Iraels folk (10:7).

    Så spelar Gud på vår planhalva med de metoder som vi själva satt upp...
    Farao används som ett medel för att det ska bli tydligt vad som händer när man ställer sig utanför Guds plan med livet.

    En stilla undran:
    - Blev Egypten välsignat i sin roll som onda, för att Guds härlighet skulle bli tydlig?
    Detsamma gäller Judas som hade uppgiften att förråda Jesus.
    Jag tror nämligen att Gud kan vända det onda till välsignelse... men det är säkert fördolt för vårt förstånd.
    Men undra kan man ju.
    HS

    SvaraRadera