SEKULARISERADE DOP

Slottskyrkan, Torpa Stenhus.

En fin lokal eller ett gudstjänstrum?

- Ska vi låta döpa vårt barn eller ska vi göra en namngivningsceremoni?

Innan dopföräldrarna tar kontakt med oss i kyrkan, har de redan hunnit bilda sig en uppfattning som inte alltid stämmer med vår verklighet...
Via internet har de sett den profana dopsajten som lyfter fram krav på "fotograf, inbjudningskort och matchande servetter..."
Fokus ligger inte alls på dopets kristna gudstjänst.

Krav på det yttre ökar pressen. Ett dop behöver inte "kosta något"!
Festen är viktig, men inte viktigast.
Outtalade förväntningar från släkt och vänner gör att det kan bli ett oöverstigligt hinder att ordna dop.
Om vi dessutom inte svarar på pastorsexpeditionen just den dagen de ringer, ja då blir det kanske inget...

Egentligen skulle kyrkkaffet efteråt med församlingen vara det bästa! Då får alla glädja sig och kaffet är ju redan kokt...
Hur var det nu, församlingen är ju tänkt att vara den "kristna familjen..."

Jag når inte upp... Ser bara hinder...

När man inte lever i den kristna kontexten med eget gudstjänstfirande, så upplever jag just nu att dopet kidnappas alltmer av individualister, som har sig själva i centrum.
Profana solosånger tar allt mer plats och psalmerna tas bort, en efter en.
Hur ställer vi oss till det, som kyrka?

Hela gudstjänstgemenskapen är kollektiv till sitt väsen. Det är ordet "vi" som är det centrala, inte "jag"...
Vi säger ju "Vi tror på Gud Fader allsmäktig" och går in i den tro som burit kyrkan i alla tider.

Gud är i centrum. Gud är både subjektet - vänder sig till oss! - och objektet för vår tillbedjan...

Jag uppskattar frågan:
- Hur brukar ni göra?
Och själv frågar jag alltid:
- Varför vill ni låta döpa ert barn?
Då blir samtalet konstruktivt och mycket givande!

Tack för dina upp-lyftande ord!

Nu ser jag.

I Lunds stift pågår just nu ett intressant dop-projekt där olika församlingar får studera sin egen inställning till dopet, hur vi bemöter dem som kommer till oss och hur vi gör, rent praktiskt.
Vilken mänskosyn har vi och vilken Gudsbild förmedlar vi?

Det viktigaste vi som kyrkoarbetare har att göra just nu är att själva kunna svara på frågan:
- Varför ska vi döpa människor över huvud taget?
Vi behöver var och en hitta ord och formuleringar som är trovärdiga.

Min känsla är att vi ibland inte svarar alls, för vi vet att det kommer följdfrågor, och de klarar vi inte...
Alltså, låt oss rusta varandra i det goda samtalet om varför vi ska vara döpta!

Får man spela CD-musik?

Några vanliga svar, från dopföräldrar, kommer här:
Jag vill låta döpa mitt barn därför att:
- det är en tradition
- det ger ett sammanhang med andra
- barnet får en tillhörighet till den kristna kyrkan
- vi tar det säkra framför det osäkra...
- det känns rätt
- det ger en trygghet.

Och vi som präster kan förmedla den djupa andliga innebörden, med vanliga ord, vad det innebär att:
- det handlar om barnaskap hos Gud
- renhet
- ett löfte från Gud själv
- ett himmelskt medborgarskap
- vi får Den Helige Ande som gåva...

Jag tror inte på ytliga svar. Det kan skapa förakt och säkerhet ("vet prästen inte själv?" "det verkar inte vara så viktigt för dem i kyrkan...").
Jag tror på djupa svar, med enkla ord... och en varm blick med ett leende på läpparna...

Eller som jag skriver i min andaktsbok utifrån dansbandstexter:

"Det finns ett uttryck som heter att ikläda sig Kristus.
Det Jesus har gjort för oss, gäller var och en. Har vi en gång burit försoningens vita dräkt, då får vi sätta tro till orden att det verkligen gäller oss. Mig.
Och Dig, kära läsare".  (Sid 100)

Jesus, dopets centrum.

"Gå ut och gör alla folk till lärjungar"..

Sist, men inte minst, brukar jag prata med det lilla barnet själv när vi övar...
Och barnet vet... det vet precis vad jag menar... och i de små ögonen anar jag ännu himmelens strålglans...

Helene Sturefelt
- själv döpt och lagd i Guds famn den 17 maj 1959.
I Jesu namn, tack!