BARA ASKA KVAR? JONA I VALEN

Vi faller alla av grenen.

Vad blir kvar av oss när vi dött? Några hekto aska i en urna?
Är det allt?

Nej, för mig är det en frigörelse från det jordiska - så skönt!
Fri från den tröga kroppen och de långsamma naturlagarna, fri att vara ett med sin tanke. Min ande vill söka upp Guds Ande med en gång! Ut ur tiden, in i Guds eviga nu - åh vilket härligt hopp!

Men ärligt talat blir man ganska spak när man har en urna framför sig, där resterna av en människa vilar.
- Gud gav dig livet... Jesus Kristus skall uppväcka dig på den yttersta dagen.

Det fysiska livet är förgängligt, det försvinner. Men det andra blir kvar. Minnena, sakerna, fotspåren i varandras liv.
Jag brukar tänka:
- Lev så att du lämnar outplånliga spår efter dig i en annan människas liv.
Just dina ord, just dina handlingar kan bli avgörande för den människans framtid.

Stärk varandra.

I Wämö kaffestuga finns ett antal gamla tapeter målade med bibliska motiv.
Blicken stannade upp på bilden av Jona i den stora fiskens buk.
Det handlar om död och uppståndelse:

"Några skriftlärda sa till Jesus:
- Mästare, vi vill se dig göra ett tecken.
Han svarade:
- Detta onda och trolösa släkte skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet.
Ty liksom profeten Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter..."
      Matteus 12:38-42

Valfisken utprutar Jona in uppå landet.

Det spelar ingen roll hur många tecken vi än får om vi inte sätter tro till dem.
Det samma gäller bevis, det spelar ingen roll hur många bevis vi har om vi inte sätter tilltro till dem.

Jag tror inte på kyrkan, jag tror på Jesus Kristus. Kyrkan har inte alltid lyckats härbärgera sin egen Herre...
Men det han säger, det litar jag helt och fullt på.
Med hela sin livsgärning visade han att sanningen bodde i honom helt och fullt.

I tre dagar var han i dödsriket. På påskdagen uppstod han igen, och bröt dess djävulska makt.
Fri och frid, försoning och glädje ger han till oss!

Nje, det blir inte bara aska kvar. Minnen, ord och tankar finns kvar av den person man mött i levande livet.
En urna kan vittna om ett levande liv, om en ande som fortfarande finns kvar.

Jag vill inte dö än, men jag välkomnar den dag Gud har utsett åt mig att äntligen få lämna detta tröga liv.
Redan nu kan jag glädja mig över den frihet som en kristen människa har - döpt in i Jesu död och uppståndelse - och den kraften är min drivkraft, varken mer eller mindre.

Evigt liv i sikte.

Oj, här ligger en ask, inte i aska, utan med blommor och choklad...
Tack kära familj som jag fick möta idag!

Rosiga hälsningar,
Helene Sturefelt