Tidsresenär till Gudahagen.
Jag är en tidsresenär som gärna åker tillbaka i tiden, för att komma hem.
Nutiden passar mig inte alls. Vikingatiden har en enorm dragningskraft på mig, liksom pilgrimsvandringarna i enkelhet, nära naturen.
Äntligen tog Gudahagen emot oss igen, denna lilla men mäktiga vikingamarknad i Näsums socken i Blekinge. Pandemin stoppade oss i två år, men nu var portarna öppna igen till att ta steget bakåt.
Hem.
Strider utkämpades.
Vi såg strider utkämpas med sköldar och svärd, vi såg jycklare som gick på glas och slukade eld.
Vi åt vildsvinskebab och såg skinn garvas, ullband vävas och mungigor gigas så tänderna skallrade...
Andas ut - kväv elden!
Vi upplevde valkyriornas extrema muskelkamp med stockar, metallklot och tyngder som kunde knäckt vilken rygg som helst!
Föreningen Starke Viking har många sympatiska människor. De här lekarna visade att teknik är lika viktig som råstyrka. Och att kvinnor kan.
Att hon orkade!
Många är klädda i tidsenliga kläder med tunikor, axelsjalar och benlindor - praktiska kläder och mycket snygga.
Själv klär jag mig i blått linne och går in i rollen som Prästinnan Kristina.
Jag tillhörde de sista offerprästinnorna innan asatron försvann och övergick till kristendom.
Men hur gick det egentligen till?
Jag går runt på vikingamarknaden och pratar med folk och knallare. Runt halsen hänger "vargkorset" som hittades i Norge och som sedan kopierats till en kultsmycke med djup historia.
Vargkorset rätthängt.
Många säger:
- Det var kung den och den som lät sig döpas av tvång för att kunna fortsätta bedriva handel.
- Javisst, säger jag, de höll upp vargen om det var en hedning de skulle köpslå med, eller korset om det var en kristen de skulle göra affärer med. Man var smidig i sin religionsutövning.
Inget blod i onödan.
Sedan fortsätter jag berätta:
- Folket följde inte kungen om de inte såg att den nya religionen innebar något bättre förhållande för dem. De levde i fruktan för asagudarna och deras hämnd. Offer var enda sättet att blidka dem - och det var blodigt!
Offerplats förr.
- En dag var det en offerprästinna som fick nog. Inte en get till! Inte en häst till! Och inte byns vackraste yngling - min son i hemlighet!!
Just då hade de första kristna missionärerna kommit. de bar på ett kors med en uppspikad människa och påstod att han skulle vara det allra sista offret. Någonsin.
Han kallades Vite Krist.
Jag berättar vidare:
- Prästinnan Kristina, som hette något annat innan, sa: "Systrar, detta är värt att pröva. Denne Vite Krist ser grymt uppspikad ut, det bådar gott. Hans blod har runnit och marken har fått sitt. Munken påstår att han sedan blivit levande, men det tvivlar jag på.
Allt fler hörsammade hennes önskan att slippa fler blodiga offer i byn - det hade varit svältår och de kreatur de hade behövdes för överlevnaden.
- Om Vite Krist ger oss en mild vinter och sedan en god skörd, då vet vi att han är förbunden med själva Livet! Vi tar emot honom!
Hednatiden är inte tillräcklig.
Bästa läsare,
Nu tror du att jag sitter och hittar på, och det gör jag. Det är bara det att jag "vet" detta.
Långt ned i tidslagren finns min mormorsmorsmormorsmormorsmormormorsmormors mor... och hon som levde då på 900-talet på denna plats, hon var denna sista prästinna.
Dina förmödrar fanns också där. Vad gjorde de?
Det var kvinnorna som fick det att vända.
Inte kungarna.
Kniven mot strupen. Vems?
Och all de män jag pratat med idag har svarat glatt på min fråga:
- Hur skall jag vända vargkorset för dig? Är du hedning eller kristen?
- Hedning!
Men när jag berättat denna historia, tittar de tyst bort.
Deras manliga macho-Tor-Oden-kraft bleknar och korset talar högre.
Sedan går jag.
Felvänt, men bra för handeln.
Vite Krist, Jesus Kristus, som gav sitt liv på korset i försoning för våra synder... Det har du hört så många gånger att du är trött och helst kastar bort detta gamla prat.
Det är bara det, att är det någon som förstår kristendomens kärna, så är det hednavikingarna!!
Hedningarna förstår vidden av offret.
De förstår blidkandet och friden. De vet vad det vill säga att underordna sig Gudens vilja.
Och den kristne guden ville inte ha fler offer... Det var fullkomnat nu, på Golgata kulle.
Jag tittade upp mot Gudahagens kulle. Där har hänt många, många saker...
Solen är vittne.
Min mission var klar för denna gång. Jag bad stilla böner i mitt hjärta att dessa ord av frid och försoning skulle landa rätt hos dem som lyssnade.
Den sista jag samtalade med hette Birgitta Thulin. Hon har skrivit en bok om "Sköldmön från Gudarnas hage" - platsen där vi står. Med största spänning skall jag läsa om hennes möten med Jomsvikingen, kalifen, kejsaren och alla gudarna...
Jag ber att få återkomma.
Sedan är det min tur att skriva om prästinnan Kristinas omvändelse.
Sköldmön, Birgitta Thulin.
Och glöm inte att vi här uppe i Norden är just hedna-kristna!
Gå in i din kyrka och tacka Gud för det, och sluta sura över Gamla Testamentet - om Guds ingripande hade skett här i Norden, så skulle texten låtit precis likadant, tills Messias kom...
Tack Vite Krist, vår frälsare!
Näsums vita kyrka vaktar.
Till sist.
Min man kunde inte låta bli att tävla mot de starka vikingamännen. Allmänheten bjöds in efteråt att testa på alla tunga vikter och svåra konster. Han slog dem med hästlängder...
Nästa år skall jag be honom gå runt och berätta om Korsets kraft mot den lille svage torshammaren...
Grymma hälsningar,
Helene Sture Vikingafält...
- religionsvetare.
Läs mer här:
Läs ännu mer här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar