DEN LÄNGSTA RESAN INÅT - Dag Hammarskjöld

Dag Hammarskjölds led, Kungsleden.

    "DEN LÄNGSTA RESAN
     ÄR RESAN INÅT.

     DEN SOM VALT SITT ÖDE,

     SOM ANTRÄTT FÄRDEN

     MOT SIN EGEN BOTTEN 

    - FINNS DET NÅGON BOTTEN?"

Dessa ord om den längsta resan som är inåt, är formulerade av FN's förre generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Hans språk är poesi med smak av kristen mystik. Följ med på en lång resa...!

Mellan Abisko-Nikkaloukta går Kungsleden, den som även kallas för Dag Hammarskjölds led.

Den längsta resa jag har gjort är de 24 timmarna på tåg upp till Kiruna år 2009. Då deltog vi i Luleå stifts pilgrimsvandring under en veckas tid.

Framme i Kiruna.

Jag har plockat fram mina anteckningar och tänker bjuda på några tankar och upplevelser under den kommande veckan. 

Har du läst "Vägmärken"?

Gör det! Den har satt djupa fotspår i mig.

Framför mig ligger dessutom ett radiomanus som kommer att bli ett fint program med Dag Hammarskjölds dikter.

Luleå stifts pilgrimsvandring 2009.

Det är sextioett år sedan FN's generalsekreterare Dag Hammarskjöld omkom i en tragisk flygolycka då han skulle medla i Kongo-konflikten den 17 sept 1961. Han tog över ett nästintill omöjligt arbete 1953, men hann göra mycket gott under sina åtta år, inte minst med den tysta diplomatin och att ta tag i konflikter innan de hann bli förstora.

Efter hans död fann man ett manuskript i hans bostad i New York, med ett infogat brev till kabinettssekreteraren Leif Belfrage:

På baksidan av hans bok "VÄGMÄRKEN" står det:

Käre Leif,

Kanske du minns att jag en gång berättade för dig att jag trots allt förde en sorts dagbok som jag ville att du en gång skulle ta hand om. Här är den".

Dag Hammarskjölds "Vägmärken".

Luleå stift beslutade att ta vara på hans ord och skapade sju meditationsplatser med korta texter, hämtade ur "Vägmärken". De finns inhuggna på stora stenar längs vandringsleden - både på svenska och samiska, för att visa respekt mot den samiska kulturen som varit här långt före oss.

På vår pilgrimsvandring fick vi en fin liten bok med karta, dessa texter samt reflektioner av förre ärkebiskopen K G Hammar.

Han kommenterar Dag Hammarskjölds ord:

"Livets vandring är en resa inåt, mot livets okända djup. Inte ens den längsta resa i yttre rymde är längre än den som varje människa kan företa sig mot sitt eget innersta".

Resa mot molnen...

Och där satt vi på tåget norrut, genom de svenska landskapen och åt microvärmd tåglunch med en liten flaska vin. På kvällen blev det te och macka. Kanske skulle man träffa på någon annan pilgrimsvandrare på väg norrut?

Den kungliga restaurangvagnen var tagen som ur en gammal film. 

Borta var dunk-dunk-rälsen, nu var det bara tågets rörelser som vaggade oss.

Rullande restaurant.

Det var bara +11 grader i Kiruna denna augustidag 2009. Buss väntade för att ta oss vidare till Abisko turiststation.

Där fanns stora utrymmen, klätt med furupanel som luktade 60-tal. Bara ryggsäcksfolk och fjällrävar. Varje livsstil har sina attribut, både för unga och gammelrynkiga.

Vi skulle sova i stadiga, väggfasta våningssängar, men tre män till skulle bo där... Det blev för mycket testosteron så jag bytte kvickt. I nästa rum låg tre stockholmstjejer, varav en snarkade.

Man sover alltid dåligt första natten...

Lapp-porten!

Jag tog en egen liten promenad för att bekanta mig med de ljuvliga norrländska vidderna.

Där var ju "Lapp-porten!" Vilken lycka att få se denna öppning med egna ögon!

- Glöm inte att stänga porten efter dig! sms'ade min chef.

Jag hade tagit semester, men det gick inte att hålla undan vissa ärenden.

Mobilen ringde igen. Lokaltidningen ville uppmärksamma min insändare om "Vilodagen kontra" söndagsöppet - ett modernt slaveri".

Där stod jag och slets mellan världarna... och läste Dag Hammarskjölds ord:

    DESSA ANTECKNINGAR

    DE VAR VÄGMÄRKEN RESTA

    NÄR DU NÅTT EN PUNKT

    DÄR DU BEHÖVDE DEM,

    EN FAST PUNKT

    SOM ICKE FICK GÅ FÖRLORAD.

Mellan världarna.

Ja, sannerligen. Dagen innan hade Sydnytt sänt ett TV-inslag från Fredrikskyrkan i Karlskrona där jag vände mig emot kraven på söndagsöppet för de ensamma näringsidkare som aldrig skulle få en ledig dag.

- Skall de sova i sin butik också? Nej, låt oss helga vilodagen, sa jag, och skrev jag.

- Bra, Sturefelt! Någon måste sätta ned foten!

Men nu vill jag lämna vardagslivet i Blekinge som präst, och bara vara pilgrim i en vecka.

Ledarna samlade vår grupp på tio personer och gick igenom det som väntade oss.

Vandringsgenomgång.

I mina egna anteckningar längs vägen skriver jag:

    "På stigar går man aldrig ensam,

     fötterna har sällskap

     av alla steg som stigit stigen fram".

                     (Citat, Ingrid Sjöström).

     "Aldrig ensam.

       Alltid ensam".

                     (Göran Persson).

Vid Abisko fjällstation.

I FN-skrapan finns ett rum med en stor sten. Det okarvade blocket är en gudssymbol.

       I varje människa finns en stillhet

       omgiven av tystnad.

Och längs Kungsleden var pilgrimsmärket inhugget i stenarna - symbolen med "sevärdhets-kringlan" tillsammans med Birigtta-systrarnas fem punkter, som symboliserar Kristi fem sårmärken.

Boken 'Vägmärken' är en slags resehandbok för livet, skriver KG Hammar.

"Den som har gjort anteckningarna har själv vandrat före. Han delar med sig av sina tankar och erfarenheter. Kommer vi att känna igen oss?"

Hm, jag tänker på de svåra kriser som Dag Hammarskjöld hanterade: 

- Suezkriget 1956,

- konflikterna i Libanon och Laos,

- inbördeskriget i Kongo 1960.

Och jag tänker på de små kriser jag hanterade som komminister i Karlskrona stadsförsamling, som var stora för dem som drabbades av dem. Jag tänker på alla de begravningar jag hade, alla familjer i sorg, men även dem i glädje. 

Lämnar vardagen.

Dag Hammarskjöld skriver till Leif Belfrage:

"Mina anteckningar är en sorts 'vitbok' rörande mina förhandlingar med mig själv - och Gud."

Jag tänker på alla dem jag mött, alla som vuxit i tro och mognat som människa och kristen.

Visst känner jag igen mig i det han skriver!

Men vägen är smal och spången ibland hal.

Inte utan kamp.

"Vägen, du skall följa den".

Sanningen blir till en förutsättning för igenkännandet, skriver KG Hammar.

Nedtecknarens uppriktighet, att ingenting dölja eller förtränga, det skall inte vara någon låtsaslek.

"Vågar vi vara ärliga mot oss själva? Orkar vi?"

Det skulle visa sig att dessa vandringsdagar skulle sätta oss på stora prov...

Den längsta resan är resan inåt.

Men den yttre var också lång, så lång att jag en av dagarna trodde att jag aldrig skulle komma fram, borttappad av gruppen...

Fortsättning följer.

Vågar jag?

Bön att våga göra den längsta resan:

   Herre, hjälp oss att vandra från huvudet,

   ner i hjärtat där känslor och relationer bor.

   Hjälp oss få kontakt med magen

   där alla begär sitt och river oss.

   Helig Ande,

   fyll oss helt med Din närvaro

   på denna svåra resa. Amen.

Den längsta resan är resan inåt.

Våra pilgrimsledare från Luleå stift var Moa Beak, pilgrimspräst, Lennart Lindquist, stiftsadjunkt och Anders Renkvist, säkerhetsansvarig.

Frid och allt gott!

Pax et bonum.

Helene F Sturefelt,

- pilgrim i själ och hjärta.

Pilgrimsmärket.