Mot Tjäktja-stugan.
Del 6 av min berättelse från Luleå stifts pilgrimsvandring 2009 på Dag Hammarskjölds led, mellan Abisko-Nikkaluokta. Det är vår tredje vandringsdag.
Framför mig ligger min svarta anteckningsbok - "Stigpunkter".
Onsdag 19 augusti 2009.
Alla sov hårt efter den tuffa vandringen igår, på 2,2 mil över kalfjället.
Tack och lov att alla kom fram, trots skoskav och onda tår.
Pilgrimsvandrarens fjällfrukost är den bästa med blåbärsgröt, grovmacka och kokkaffe.
Här vid Alesjaurestugorna finns världens bästa utedass med frigolit-sitsar = varma! Tack! Någon har tänkt till här.
Och dasset har världens vackraste utsikt - här kan man sitta länge...
Skitvackert. F'låt...
Pilgrimspräst Moa Beak och jag diktade och skrattade:
ETT UTEDASS, ETT UTEDASS
DET ÄR ETT DASS MED
FIN TERRASS!
OCH HAR DET INGEN FIN TERRASS
SÅ ÄR DET INGET UTEDASS...
Ja, ja... bland alla stora filosofiska insikter behövs lite handfast poesi!
Diktande vandrare.
Jag har en hemlig väderteologi. Den har förmodligen sina rötter ned i Gamla Testamentet, för jag är övertygad om att vår Skapare använder sin skapelse för att kommunicera med oss.
Därför ber jag varje morgon för vädret.
Jag går undan där ingen kan se mig, och så ber jag med hela kroppen.
Med cirklande rörelser ovanför huvudet bad jag om en sol-lucka under dagens vandring.
Och det blir en sollucka!
Varje gång!
Utom en gång.
Det var då jag tog miste på vindriktningen... En regnskur föll över oss, ty vädret skiftar snabbt här uppe i fjällen.
Förlåt!
Genast gjorde jag min bönerörelse åt andra hållet. Och jag såg med egna ögon hur regnet tog en annan bana genom en annan dal mellan bergen. Det fungerar.
Och jag är mycket barnslig. Det tycker Gud om, min himmelske Far.
Dra bort!
Det skulle visa sig att fler hade liknande erfarenheter, men man talar ju inte så högt om det.
Men nu avslöjade jag en bit av detta för dig, bäste läsare.
Bed för vädret!
Det är väl viktigare än någonsin, i detta år 2022 då värmeböljor och skyfall är ett faktum.
Det var en enklare vandring idag, och inte så lång, bara ca 13 km. Med omplåstrade tår mådde gruppens fötter bättre, och terrängen visade sig vara jämnare idag.
Jämnare stig.
KG Hammar reflekterar i vår lilla pilgrimsbok och skriver:
"Att leva som mottagare är att leva på det som skänks.
Meningsfyllt kan därför upplevas annorlunda än meningsfullt.
Meningsfyllt förutsätter att någon annan eller något utanför mig själv fyller mig med mening.
Meningsfullt kan i värsta fall fortsätta kretsa kring min person och den mening jag själv skapar."
Läs detta sakta:
"Mitt ursprungs möjlighet kan vara ett inre meningsgivande samband med allt som finns, ett samband som blir tydligt så fort jag släcker strålkastarljuset på mitt eget jag."
Inget ljus på mig.
Bitvis gick vi tysta i den tysta naturen, som talade. Jag skriver i mina "Stigpunkter":
Himlen för mig
är en fjälläng med ängsull
vajande i vinden
från de vita vidderna.
Någon har varit före
och lagt ut spången.
Dalen är urgröpt
av inlandsisen
medan gammelbergen
ruvar på sina hemligheter.
Någon har lagt ut spången.
Oh, om jag finge se
hur det en gång gått till!
hur bergen formades
från de vita vidderna.
Någon har varit före
och lagt ut spången.
Oh, om jag finge se
hur iskölden gastkramat
brinnande lava och
tuktat bergens vassa toppar!
Tuktade berg.
Det svaga och porösa
bröts bort,
det lösa och mjuka
spolades iväg till milda
sandbankar vid sjökanten.
Någon har varit före
och lagt ut spången.
Värmen besegrade isarna
som gjorde sitt jobb,
och drev upp snön
på bergskamrarna.
Vattnet rinner som ett minne.
Nödvändig spång.
Jag tänker på vinden som kom med maskrosfrön och andra tåliga blomster som fann grogrund i gruset.
Var och en måste acceptera sina livsvillkor - och blomstra därefter.
Tiden är så ofattbar.
Vi kan inte se dess rörelse
mellan kyla och värme.
Snabbspola tidsfilmen
komprimera sekler och dekader
till en fattbar tidsmassa.
I det fogar jag in vår egen tid,
ber om förlåtelse
för vår förstörelse.
Ser du maskrosen?
Ja, tiden är ofattbar, men detta nu, har vi nu.
Varje timme pausar vi en knapp kvart, sedan går vi igen. Det är en bra rytm.
Vi låg och vilade i kråkbärsriset. I den vinkeln liknade urberget en jättevalfisk med seende öga. Snöfläckarna mejslade fram fantasisyner och Ronny snarkade till medan jag låg och nynnade.
Orden kom till mig och det blev en fjällvandringspsalm!
VAR JAG GÅR MED KNOGAR, MÄRG OCH LEDER
FÖLJER MIG EN SPÅNG, JAG SER DESS SPÅR.
EJ OSYNLIG ÄR DEN MEN JAG TVEKAR
BLICKAR UPP OCH FOTEN TRAMPAR SNETT.
GENAST KOMMER ANDERS, MOA, LENNART
OCH DE HJÄLPER ALLA SOM GÅR FEL.
VÅRA FÖTTER VÅRDAR, SMÖRJER, TEJPAR
MED OSÄGLIG TROFASTHET...
Anders Rehnman söker vägen.
Vid middagstid firar vi en enkel pilrimsmässa under himmelen. Nu var vi framme vid den tredje meditationsstenen med Dag Hammarskjölds ord inhuggna:
MEN FRÅN BORTOM
FYLLER NÅGON MITT VÄSEN
MED SITT URSPRUNGS MÖJLIGHET.
Moa stod på knä i gräset med nattvardsvinet i en träkåsa. Oblaterna låg i en blå korg.
- Herren är min herde, mig skall inget fattas.
Den vackra ume-dialekten formar orden rent och klart.
Tredje stenen vid Bossosvaras, 1.085 m ö h.
Vi var inte ensamma på kalfjället. Ett par tyskar slog sig ned hos oss. Där satt hon, späd och urstark, en samekvinna med svensk prästutbildning, helt ett med sina ord och rörelser.
- Han låter mig vila på gröna ängar...
Eller var det "Plupp" med sitt rufsiga hår som satt där? Det där med 'ursprung' tog en vända tillbaka till barndomens böcker. De tunna flätorna var bundna med bastsnören.
- Han för mig till vatten där jag finner ro.
Jokken brusade mellan klipporna och några snöflingor föll över oss. De stora bergen höll vakt.
- Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever!
Men vad var det som färgade ryggsäcken röd?
Det såg ut som...
Fortsättning följer.
Pilgrimshälsningar, Helene Fransson Sturefelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar