Mot Sälkastugorna, Dag Hammarskjölds led.
Detta är en fortsättning av berättelsen om pilgrimsvandringen 2009 mellan Abisko-Nikkaluokta på Dag Hammarskjölds led, Kungsleden.
Dag 4, torsdag 20 augusti 2009.
Det hördes skratt från köket i Tjäktastugan, då var det säkert mat på gång - torrfrukost som blötlagts och kokades upp, och svart kokkaffe.
Idag fick vi prova på både motvind och duggregn.
- På med alla lager av kläder!
Inklusive min "pistvaktsmössa" från Prag - alla var avundsjuka på den...
- Redo!
Min tjeckiska "pistvaktsmössa".
Målet var Sälkastugorna.
Denna vandring var inte så lång, bara 12 km, men i gengäld den brantaste - högsta punkten på Kungsleden är Tjäktapasset, 1.140 m ö h.
Dalgången öppnar sig och bjuder på sagolika vyer.
Jag skriver i min anteckningsbok "Stigpunkter":
Skravligt
Nedför
Hård belastning
Mera skravel
Uppför
Hur mycket stenkross finns det??
Vi var fullkomligt närvarande i nuet för att klara av att inte vricka fötterna.
Spång. Men att gå utan spång?
I början höll gruppen ihop. Vi var tio personer. Men innan kvällen var slut, skulle jag få en av mina värsta upplevelser av ensamhet...
Vi kom till en värmestuga, högt belägen. Så skönt att få skydd undan duggregnet, som åt sig in i kläderna. Vi trängde ihop oss och delade på fika och sångarglädje.
Det lilla utedasset hade inget toapapper. Nödställd...
Varm gemenskap.
Jag tog fram min anteckningsbok och skissade ned det jag såg genom fönstret.
Ibland minns handen bättre än ögat.
Fjärde stenen låg vid sidan om, med storslagen utsikt över Tjäktapassets dalgång. Till höger såg vi Geogeariori, 1.471 m ö h.
Dag Hammarskjölds ord var inhugget i stenen, både på svenska och samiska - vi är ju i deras land...
ÖDMJUK OCH STOLT I TRO:
DET ÄR ATT LEVA DETTA
ATT I GUD ÄR JAG INTET
MED GUD ÄR I MIG.
Pausstugan.
I Luleå stifts lilla pilgrimsbok skriver K G Hammar:
"Ödmjukhet är öppenhet och förundran, som ett 'ja' till mening.
Ödmjukhet kan därför aldrig vara detsamma som självförakt. Inte heller kan ödmjukhet översättas med självförnekelse eller uppfattningen av värdelöshet.
Ödmjukhet balanseras av stolthet.
Ödmjukhet förutsätter stolthet" !
Fjärde stenen; Ödmjuk och stolt.
Duggregnet och blåsten gjorde att vi inte stannade länge där på denna meditationsplats.
Annars hade det också varit en makalös plats att vara på.
Dalgången låg nu för våra fötter och de enorma bergen reste sig kärleksfullt uppåt, till skydd för oss vandrare.
Vandrat? Nej, jag har inte vandrat idag, inte ens gått - jag har stapplat!
Så ont i knäna!
Stenskravel är hemskt.
Sen släpptes alla fria att gå i sin takt. Och det var nu det blev fel.
Gruppen splittrades.
Det var snudd på farligt, även om leden var tydligt markerad.
Tjäktapassets dalgång.
Först blev jag sur.
Sedan ledsen.
Därefter övermannades jag av tyngden - inte bara ryggsäckens tyngd, de stumma benen och våta regnkläderna - utan av livets tyngd när man kommer efter...
... och tappar sin flock...
Och blir ensam.
Övergiven.
Ensam.
Jag lade mig ibland på ryggsäcken när jag hittade en sten att luta mig mot.
Duggregnet var ihärdigt. Det hjälpte mig att gråta, för blöt var jag, i ansiktet, och inuti själen.
Genom fukten såg jag bergen.
Har ni också gråtit ibland?
- - -
Jag läste i pilgrimsboken:
"Att leva som mottagare är att leva ett 'ja'. Det är att leva i 'bejakelsens mottagande uppmärksamhet'.
Det är att leva den tomma skålens liv varje ny dag.
Det är att ständigt vara samhörig med någon, eller något, som i varje nytt ögonblick fyller på hos den som är tom, men närvarande i stunden.
Det är att vara bägaren som bär på en törst och en längtan efter att bli uppfylld, fullständigt, fullbordad, hel." skriver K G Hammar."
Fina ord, men de blev till ett hån där jag var...
Ja ha, tom skål - absolut!
Samhörig - inte med gruppen i alla fall!
Törst - nej, men längtan efter att inte vara övergiven.
Tom, törstig, ensam.
Jag tog några stapplande steg till, över en jåkk med intensivt grön mossa. Pärlande vattendroppar låg i det gröna, som mina tårar.
Jag uppgicks med ett hjortron, sög och smakade. Hittade några blåbär. Dagens vitaminintag, till tröst.
Jag såg varken någon bakom mig eller framför mig. Gick till nästa sten där jag kunde vila.
Tröstande grönt.
Stigfinnaren var inte tydlig med att hålla ihop gruppen. De med snabba drog iväg och de långsamma kom efter. Mycket långt efter.
Jag var någonstans i mitten, sliten mellan att försöka gå tillsammans med min tungfotade man, eller vilja gå ikapp.
Till slut såg jag ingen.
Jag var ensam på leden, med bergen som vittne. Jag tappade modet helt och var beredd att ge upp.
Vart tog de vägen?
TRÖTT
OCH ENSAM
TRÖTT
SÅ SINNET VÄRKER.
NEDFÖR HÄLLARNA
SILAR SMÄLTVATTNET
FINGRARNA ÄR STUMMA
KNÄNA SKÄLVER
DET ÄR NU
NU, DU INTE FÅR SLÄPPA.
ANDRAS VÄG
HAR RASTPLATSER I SOLEN
DÄR DE MÖTAS.
MEN DETTA ÄR DIN VÄG
OCH DET ÄR NU,
NU, DU INTE FÅR SVIKA.
GRÅT,
OM DU KAN
GRÅT
MEN KLAGA INTE
VÄGEN VALDE DIG
OCH DU SKALL TACKA.
Gråt om du kan...
Sällan har ord kommit så rätt! Tack, Dag Hammarskjöld, du räddade min själ!
Modet kom sakta tillbaka, men jag var helt ur slag. Arg. Sur och upprörd.
Med något bättre livsmod upptäckte jag att Rosenrot växte i små dungar. Den ger energi, rent av lite "uppåt-tjack"... Tack. Jag tuggade och åt. Tittade på renarna som betade på bergssluttningarna. Jag är kanske en ren?
Jag drack iskallt vatten från en fjällbäck.
Stel. Ont.
Tänk om Evert och Ronny inte ser mig där jag ligger och kryper och plockar blad och dricker, och bara går förbi?
Nej, det gjorde de inte.
Friskt fjällvatten.
När de långsamma kom ifatt mig, var spurtarna redan framme vid fjällstugan.
Kritik och ifrågasättande malde runt i mitt huvud. Vad är detta för ledarskap??
Efter en stund såg vi några figurer komma gående mot oss.
Det var de Snabba. De hade ställt sina ryggsäckar vid stugan och kom nu tillbaka för att hjälpa oss Långsamma.
De lyfte av våra bördor och bar våra ryggsäckar de sista kilometrarna till Sälkastugorna.
Mitt mörka sinne ljusnade.
Detta var en sann kristen gärning i Jesu anda!
Tack.
Sälkastugorna. De snabba vände om.
Dag Hammarskjöld skriver i "Vägmärken":
JAG VET EJ VEM - ELLER VAD -
SOM STÄLLDE FRÅGAN.
JAG VET EJ NÄR DEN STÄLLDES.
JAG MINNS EJ ATT JAG SVARADE.
MED EN GÅNG SVARADE JAG 'JA'
TILL NÅGON - ELLER NÅGOT.
FRÅN DEN STUNDEN HÄRRÖR VISSHETEN
ATT TILVARON ÄR MENINGSFYLLD
OCH ATT MITT LIV DÄRFÖR
I UNDERKASTELSE
HAR ETT MÅL.
FRÅN DEN STUNDEN HAR JAG VETAT
VAD DET ÄR ATT
'ICKE SE SIG TILLBAKA' ELLER ATT
'ICKE OROA SIG FÖR MORGONDAGEN'.
Sälkastugorna.
Vi var framme vid Sälkastugorna kl 14. Någon hade satt igång maten direkt - korv och pulvermos! Himmelskt gott!
Sedan blev det bastu, med värme och frivilligt vatten på kroppen. Rentvättad.
Ren! Jo, nu är jag (en) ren!
Jag kröp in i våningssängens "koja" och skrev mina "Stigpunkter":
Frivilligt ensam är nödvändigt skönt.
Ofrivilligt ensam är avgrundsdjupt hemskt.
Man kan inte leva utanför Gud
Men vi kan stänga Gud ute.
Vi tar det för självklart att
Gud lyssnar på oss.
Men lyssnar vi på Gud?
Värme på gång.
Det var varmt och skönt i stugan. Pilgrimspräst Moa Beak dukade upp nattvardsgåvorna på en duk på golvet, med tända ljus. Vädret tillät inte utomhusmässa idag.
- För dig utgiven, för dig utgjutet.
Tack Jesus Kristus.
Ord ur "Vägmärken" lästes:
Helgat varde Ditt namn
icke mitt.
Tillkomme Ditt rike
icke mitt.
Ske Din vilja
icke min.
Herrens heliga nattvard, uppdukad i Sälkastugan.
DU
SOM JAG EJ FÖRSTÅR
MEN SOM VIGT MIG ÅT MITT ÖDE.
DU
ALLSMÄKTIGE...
FÖRLÅT MITT TVIVEL
MIN VREDE, MIN STOLTHET.
BÖJ MIG GENOM DIN NÅD.
RES MIG GENOM DIN STRÄNGHET.
Meditationsplats 4.
När vi gick "rundan" i delandet av dagens erfarenheter, kunde jag inte vara tyst. Jag hade tänkt berätta lugnt och sansat om min upplevelse, men känslorna överföll mig och tårarna ville aldrig ta slut...
- Vi är en Grupp! Inte ett gäng individualister! Det här är ingen sportaktivitet, pilgrimsvandring är sammanhållning!
Jag är gärna tyst - men inte ensam!
- Vandringsdisciplinen är Långsam Först, Snabb längst Bak. Så utbildar man på Vadstena pilgrimscentrum de som ska bli pilgrimsledare. Gäller inte det här?
Ledarna tog orden till sig och jag fick en ursäkt och en näsduk.
Nästa dag skulle bli mycket bättre.
Och denna livserfarenhet har jag burit med mig sedan dess, och varit mycket noga med då jag har haft vandringsansvar.
Håll ihop gruppen!!
Dag Hammarskjöld får sista ordet:
NU.
SEDAN JAG ÖVERVUNNIT RÄDSLAN -
FÖR DE ANDRA, FÖR MIG SJÄLV
FÖR MÖRKRET DÄRUNDER:
- VID GRÄNSEN AV DET OERHÖRDA.
HÄR SLUTAR DET KÄNDA.
MEN FRÅN BORTOM FYLLER NÅGOT
MITT VÄSEN
MED SITT URSPRUNGS MÖJLIGHET.
HÄR RENAS LÄNGTAN TILL ÖPPENHET;
VAR HANDLING BEREDELSE
VART VAL ETT 'JA' TILL DET OKÄNDA.
Tack, Gud. för idag. Trots allt.
Helene Fransson Sturefelt,
- fjällvandrare och gudstillbedjare.
Massivt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar