Kungsleden. Sturefelt och Lindquist.
Fortsättning av föregående inlägg, del 4 av pilgrimsvandringen på Dag Hammarsköldsled mellan Abisko-Nikkaloukta år 2009, med Luleå stift. Den är en ca tio mil lång del av Kungsleden, som i sin tur är en del av Nordkalottleden.
Tisdag 18 augusti 2009.
Timmerstugans tredje sängvåningsplan bjöd på god nattsömn med drömmar utan gränser.
Framför oss hade vi den längsta sträckan, ca 21 km. Ibland vill man inte veta som vad som väntar... för att inte ta ut svårigheterna i förväg.
De kommer av sig själv.
Blåbärsgröt och grovmacka.
Vi grundade med en ordentlig fjällvandringsfrukost:
Koka upp blåbärssoppa. Häll i en påse müsli = lila morgongröt!
Grovt bröd med smör och svart kokkaffe.
Magen skötte sig på utedasset och ryggsäcken var något lättare.
Jag plockade de sista hjortronen.
Hjortron.
Vi gick på led. Stigen var smal och knagglig. Vi lämnade trädgränsen. Naturen blev allt kargare.
Kalfjället mötte oss med sin råa ärlighet.
Ärlighet.
Sanning.
Ingen falskhet.
Inga masker.
Inga roller.
Naturen gör mig till mig själv.
Upp mot kalfjället.
Hjärtat bankade på ett annat sätt, inte bara av ansträngning utan av sinnesrörelse.
Bergens sanning slog emot mig.
I många kulturer och religioner tänker man sig att "guden" bor i bergen.
Det kan man förstå!!
Det är väl därför våra kyrkor försöker likna detta storslagna.
Andäktigt.
Vid Kieronstugan var den andra stora stenen placerad, med ord både på svenska och samiska.
Dag Hammarskjöld skriver i "Vägmärken":
ÖDMJUKHET INFÖR BLOMMAN
I TRÄDGRÄNSEN
ÖPPNAR VÄGEN UPP PÅ FJÄLLET.
Voullega^svouhita lieddaí orddas
rahpá bálgá douddarri.
Vid Kieronstugan. Alesjaure skymtar.
Kalfjället är ett faktum. Blommorna har vi lämnat bakom oss.
Ödesmättat utan återvändo. Skrämmande?
Ingen mobiltäckning, ty detta var på den tiden då denna modernitet inte var utbyggd...
Här uppe vid Kieronstugan såg vi dalgången mellan Gárddenvarri till höger, 1.154 m ö h. Till vänster börjar S^iellamassivet resa sig, med högst toppen på 1.461 m ö h.
Nu är vi på väg ned i Garddenvággi.
Mellan Garddenvarri och Siella.
Nattvardsgåvorna dukades fram av vår pilgrimspräst Moa Beak.
En enkel träkåsa fylldes av nattvardsvin.
Den stora, runda oblaten delades och Guds gåvor av "bergens druvor och markens säd" välsignades med Bibelns ord.
Aldrig har jag stått i en mäktigare katedral än denna i Sveriges nordligaste natur!
Helt bergtagen och djupt berörd av Guds närvaro tog jag emot det heliga sakramentet.
Naturens sakrament.
I min hand låg mittendelen av oblaten - en trekant... Och jag såg mitt ansikte speglas i kalkens vin, med himmelen ovanför mig.
Guds Treeninghet talade.
Fader, Son och helig Ande.
Skapare, Försonare och Hjälpare.
Himmel, Jord och Luft.
Kropp, Själ och min Ande
tog emot,
fylldes.
Och jag bävade.
Bävar.
Det är här jag hör hemma.
Det är här hela min varelse ropar:
Äntligen!
Hemma!
Aldrig mer tillbaka...
DET UTOM-MÄNSKLIGA
I UPPLEVELSEN
AV STOR NATUR.
Vila vid lugna vatten. Skulle jag orka?
Men kroppen gjorde sig påmind. Ben och knän knakade av påfrestningen.
Det här kommer jag aldrig att orka! Långt där nere skymtade vattnet - Alesjauresjön.
- Men den som vill kan ju åka båten, sa stiftsadjunkten Lennart Lindquist.
- Åh... ja, tack!
Vattnet i Alesjaure var kalkgrönt och grunt.
Vi satt som i en plåtburk och lät oss tacksamt föras framåt. Plötsligt försvann 8 km och kroppen återhämtade sig lite.
Sen var det inte så långt kvar till fjällstugorna i Alesjaure. De syntes på långt håll.
Båten kommer! Ja!
Dag Hammarskjöld skriver om sin Gudserfarenhet i "Vägmärken":
JAG VET EJ VEM - ELLER VAD -
SOM STÄLLDE FRÅGAN.
JAG VET EJ NÄR DEN STÄLLDES.
JAG MINNS EJ ATT JAG SVARADE.
MEN EN GÅNG SVARADE JAG
'JA' TILL NÅGON - ELLER NÅGOT.
FRÅN DEN STUNDEN HÄRRÖR VISSHETEN
ATT TILLVARON ÄR MENINGSFYLLD
OCH ATT MITT LIV DÄRFÖR
I UNDERKASTELSE
HAR ETT MÅL.
FRÅN DEN STUNDEN HAR JAG VETAT
VAD DET ÄR ATT
"ICKE SE SIG TILLBAKA"
"ATT ICKE BEKYMRA SIG FÖR MORGONDAGEN".
(citat ur Nya Testamentet)
Alesjaurestugorna skymtar fram.
KG Hammar reflekterar:
"Att leva som mottagare är att leva ett 'ja'.
Det är att leva i bejakelsens mottagande uppmärksamhet. Det är att leva den tomma skålens liv varje ny dag.
Det är att ständigt vara samhörig med någon eller något, som i varje nytt ögonblick fyller på hos den som är tom, men närvarande i stunden."
En bäck med smältvatten från en stor glaciärdriva mötte oss.
Och uppe på krönet fanns en bastu... Men vad händer om man går fel i stugorna?
Fortsättning följer.
Kala hälsningar från Helene F Sturefelt,
- pilgrimsvandrare.
Snödriva i sommaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar