Glaciärdrivan vid Alesjaurestugorna.
Detta är fortsättningen på vår vandring mellan Abisko-Nikkaloukta, den del av Kungsleden som kallas Dag Hammarskjölds led, del 5 i min berättelse.
Året är 2009 och det jag nu skall skriva gör mig ledsen - den enorma glaciärdriva vi fick uppleva finns med all säkerhet inte längre kvar. Tretton års ytterligare klimatpåverkan har fått detta stycke snöis att slutgiltigt droppa tillbaka till vattenflödet i floden.
Liten människa vid glaciärdrivan.
Efter 21 km vandring på kalfjället var vi ordentligt trötta. Nu var det bara mat och vila som gällde. Och bastu!
Men när jag såg vidden av denna enorma glaciärklippa fick jag ny energi. Allt trötthet var som bortblåst och jag var tvungen att ge mig ut på äventyr.
I fickan låg Luleå stifts lilla pilgrimsbok med Dag Hammarskjölds förunderliga ord från boken "Vägmärken":
NU.
SEDAN JAG ÖVERVUNNIT RÄDSLAN
- FÖR DE ANDRA, FÖR MIG SJÄLV,
FÖR MÖRKRET DÄRUNDER
VID GRÄNSEN AV DET OERHÖRDA.
HÄR SLUTAR DET KÄNDA
MEN FRÅN BORTOM FYLLER NÅGOT
MITT VÄSEN
MED SITT URSPRUNGS MÖJLIGHET.
Glaciärklippan har överlevt i sitt norrläge.
Sakta närmade jag mig denna "klippa" av is från forntiden - hur länge har den legat där?
Sedan istiden? Eller bara i hundra år?
Jag vet inte, men det kändes som att beträda helig mark.
Igen.
Frusen tid.
Bevarade ögonblick.
Spår av rusande vatten och stjärnhimmel.
Jag skriver i mitt anteckningsblock "Stigpunkter":
När jag ställt ryggsäcken ifrån mig, blickade jag tillbaka varifrån vi kommit.
Bakom mig ett vattenfall. Till vänster fjällstugan här vid Alesjaure.
Till höger denna jättedriva, som droppar stilla.
Jag ville veta mer. Nu slår jag upp min uppslagsbok och läser:
"Avsmältningen orsakas huvudsakligen genom direkt insolation, varma vindar och regn.
Stoft och stenskärvor som ligger på isen absorberar värme och påskyndar avsmältningen, så att det bildas håligheter i isen, så kallade 'k r y o k o n i t h å l'.
Större stenar och grusmassor motverkar avsmältningen och ger upphov till så kallades 'glaciärbord'."
Hm, var det det vi kunde se här? Ett glaciärbord?
Ett 'glaciärbord'?
Försiktigt gick jag vidare, uppmärksam på varje steg jag tog. Visserligen var stenarna rundslipade här, men jag ville inte halka eller skada isen.
Titta noga på bilden ovan. Ser det inte ut som en tunnel?
Jag klättrade uppåt, för att kunna kika in...
HÄR RENAS LÄNGTAN TILL ÖPPENHET
VAR HANDLING, BEREDELSE,
VARJE VAL ETT 'JA' TILL DET OKÄNDA.
Min faktabok beskriver att "större håligheter, som smältvattnet rinner ned i och utvidgar till cylindriska hål, kallas för 'glaciärbrunnar'.
Om stenar sätts i rörelse av vattnet, och dessa når glaciärens botten, så kan 'subglaciära jättegrytor' bildas."
Riktigt så stora rörelser var det inte här, men jag sträckte på halsen och lyckades fotografera följande, innan jag tappade fotfästet:
En glaciärtunnel!
Så makalöst mäktigt!!
En glaciärtunnel!
En glaciärport.
Här har smältvattnet runnit i hög fart, som en inre bäck, tills den mynnade ut vid glaciärens kant.
Jag var hundra procent närvarande.
Hundratio procent "härvarande"...
Jag vet inte var Dag Hammarskjöld befann sig då han skrev följande ord, men jag låter honom uttrycka den erfarenhet jag nu fick av närvaro:
Liten glaciärtunnel med öppning längst bort.
DEN 'MYSTIKA UPPLEVELSEN'.
ALLTID: HÄR OCH NU.
I DEN FRIHET SOM ÄR ETT MED DISTANS
I DEN TYSTNAD SOM FÖDS UR STILLHET.
MEN - DENNA FRIHET ÄR EN FRIHET
UNDER HANDLANDE.
DENNA STILLHET ÄR EN STILLHET
BLAND MÄNNISKOR.
MYSTERIET ÄR STÄNDIG VERKLGHET HOS DEN
SOM I VÄRLDEN ÄR FRI SIG SJÄLV,
VERKLIGHET I LUGN MOGNAD
UNDER BEJAKELSENS MOTTAGANDE
UPPMÄRKSAMHET.
Jag gick lite längre fram och hörde röster i bäcken. Vad var det?
Oj!
Det var herrarna som hade badat bastu och nu gick ned och tvagade sig i fjällbäcken!
Inte titta! Jo... bara lite....
Näcken i bäcken - flera stycken!
Det fanns två stugor och ett "tvätthus". När solen gick ned och skymningen kom var det lätt att gå fel.
Vad kan hända då?
Rummen såg precis likadana ut. Jag undrade varför min man dröjde men det visade sig att han hade gått in i fel stuga. Det låg folk i hans säng...
- Vad gör ni här? frågade han.
- Det var tomt när vi kom, sa det älskande paret under täcket.
- Öh, jaha... det var det nog...
Han kom tassande tillbaka och undrade var jag låg.
- Här, viskade jag.
Han kröp ned och vi låg och fnissade åt den dråpliga händelsen.
En av ledarna låg och läste med pannlampa i överslafen mitt emot. Han vände på huvudet, och plötsligt riktades ljuskäglan rakt mot mig.
Jag kände mig som en avslöjad tonåring - - -
Alesjaurestugorna med tvätthus och sovboningar.
Ingen kyla här inte!
Vi knäppte händerna och bad en enkel aftonbön:
- Alla mina ord och tankar, Jesus låt dem glädja dig.
- Du är gränslös, du är nära, du är ljus och jag är din.
- Och tack för bergen, stigen och vattnets väg genom glaciären! Amen.
Snövita hälsningar från Helene Fransson Sturefelt,
- is-älskare!
Glaciären lever och väntar....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar