Ödmjukhet uppå fjället.
Detta är en fortsättning på föregående inlägg, en reseskildring av Luleå stifts pilgrimsvandring 2009 på Dag Hammarskjölds led mellan Abisko-Nikkaloukta.
Ledare: Lennart Lindquist, stiftsadjunkt, Moa Beak, pilgrimspräst samt Anders Renkvist, säkerhetsansvarig.
ÖDMJUKHETEN INFÖR BLOMMAN
I TRÄDGRÄNSEN
ÖPPNAR VÄGEN UPP PÅ FJÄLLET.
Abisko turiststation.
Måndag den 17 augusti 2009.
07.00 - Väckning med frukost på Abisko turiststation.
09.00 - Vandringen börjar, med rytmen att gå ca 1,5 timme, vila ca 10 min. Varje ny vandringstimme inleds med bön och varannan timme går vi i gemensam tystnad.
12.30 - Middagsbön med mässa, mat och vila.
14.00 - Fortsatt vandring.
16.00 - Förhoppningsvis är vi framme vid denna tid vid ABISKOJAURE-STUGORNA efter ca 15 km vandring.
19.30 - Delande av dagens erfarenheter. Aftonbön.
Det gäller att ha lokalsinnet med sig.
Vi var tolv pilgrimsvandrare från olika delar av landet som nu gjorde oss redo.
I ryggsäcken bar vi ca 10-12 kg, med kläder, sovsäck, vatten och torrfoder.
Vi var förväntansfulla denna dag Ett.
Den låga bjökrisskogen följde oss en bit upp på fjället. Små fjällblommor växte i kanten, jag borde känna till namnet, men inte just nu.
Allt är lågmält.
Fjällvärlden fjäskar inte.
Ödmjuk växtlighet.
Det låg stora stenar på stigen som bitvis var svår att gå på.
- Finns det inga asfalterade banor här? frågade någon.
Nej, naturen gör sig inte till.
Var skorna tillräckligt stabila? Var kängorna ordentligt snörade för att klara dessa ojämnheter?
Inga asfalterade banor...
Kungsleden, Dag Hammarskjölds led, gick denna första sträcka över bäckar och vattendrag.
Vi vandrade längs Torne Älv med klargrönt vatten.
Jadegröna forsar virvlade med sitt kalkrika vatten och vitskummande forsar.
Vilken vattenkraft!
Men det fanns ingen elektrisk ström i stugorna...
DET UTOM-MÄNSKLIGA
I UPPLEVELSEN
AV STOR NATUR.
Vattenkraft.
Ödmjukhet formas av naturens krafter. Staden har inte den förmågan.
Jag antecknar i min egen bok:
Äntligen fri!
Fri från fängelset staden
med sin tidsförbannelse.
Fri att leva.
Utsläppt!
Ungdomarna besöker naturen
men kan inte skilja mellan
blåbärsris och lingonris.
Jag besöker staden
men kan inte skilja mellan
datorernas alla märkvärdiga program.
ETT LANDSKAP KAN SJUNGA OM GUD,
EN KROPP OM ANDE.
Naturen gör en ödmjuk.
KG Hammar reflekterar kring Dag Hammarskjölds ord:
"Ödmjukhet kan ses som en återvunnen förmåga att förundras.
Ödmjukhet är öppenhet och mottaglighet, som en jordens mottaglighet för sådd, sol och regn."
Och fortsätter:
"Kan jag tänka mig att göra storverk för mänskligheten, samtidigt som jag är blind för mina närmaste?
Är inte det en falsk självbild, en självöverskattning som stänger mig ute från samband och sammanhang?
Så bär den lilla blomman på ett löfte. Det är inte farligt att vara liten!
Liten är inte värdelös.
All växt och mognad börjar i det lilla.
Det lilla kan bära det stora, i förundran.
Det inre livets fjällvidder väntar på att bli utforskade."
Rosalila rallarros.
Ur "Vägmärken":
ATT BEVARA TYSTNADEN - MITT I STOJET.
SÅ SKALL VÄRLDEN VARJE MORGON
SKAPAS PÅ NYTT,
FÖRLÅTEN
I DIG - AV DIG.
Stillhet. Tystnad. Andakt.
Det var alldeles stilla i fjällvärlden.
Nästan overkligt tyst.
Inga ljud. Inget buller. Mänskorösterna tystnar automatiskt, av respekt.
Jag böjde mig ned på myren och tog en näve hjortron. I fickan hade jag nötter och choklad.
Lunchpaus.
Grovmacka i handen medan molnen slickade bergens kant. Jag slickade smöret och njöt fullkomligt av naturens ärlighet.
Jag kan inte nog prisa tacksamheten över den frihet jag kände.
Mätt i frihet.
Pilgrimsprästen lät oss dela nattvardens mysterium under bar himmel.
- För dig utgiven, för dig utgjutet.
Kropp och själ blir mättade.
Gå, äta, vila, gå, vila, äta.
Det är livet.
Det räcker.
Allt annat är yta.
Generna vet.
De minns.
Middagsmässa.
IKLÄDD DETTA JAG
SOM SKAPATS AV
LIKGILTIGAS OMDÖMEN
MENINGSLÖSA UTMÄRKELSER
PROTOKOLLFÖRDA INSATSER.
ATT TRÄDA UT UR DETTA
I LJUSET
MED LJUSET
AV LJUSET
EN, VERKLIG I DETTA.
UT UR MIG SJÄLV
SOM HINDER
UT I MIG SJÄLV
SOM UPPFYLLESE.
Ur Vägmärken.
Träd ut i ljuset.
Vi pratade om staden. Vad är en stad?
Det började med en marknadsplats. Man sålde och köpte. Gifte sig, åkte hem och producerade nytt.
En vacker dag stannade folket kvar - staden var född!
Staden som mötesplats, det permanenta tältlägret.
Men nu har livet i staden blivit för bekvämt. Och för många är det är för ensamt.
Vi lämnar stan och åker ut. På festivaler. För att komma nära igen. Träffas. Mötas. Bli ihop och gifta sig. Och producera nytt.
Bibelns sista bok talar varmt om staden. Hur skall vi förstå "Den Gyllene Staden" när vi känner lukten av stress och avgaser?
Vad är det för en stad som skall komma smyckad ned som en brud?
Är det en sann plats, där alla verkligen kan mötas?
Och Gud själv är ljuset, som Dag Hammarskjöld antyder.
Fjällstaden... med Lap Dånalds...
Ett annat samtal blev till, lågmält där leden var bredare, om rädsla. Vi skulle gå över stora forsar på flera ställen. Hängbroarna såg svajiga ut, och blev en sinnebild för något djupare.
En rädsla utan ord.
Inte vill man erkänna sina svagheter eller brist på styrka.
Men jag skriver och antecknar:
Rädd för rädslan
Rädslan hindrar
att gå vidare.
Modern hängbro, utan svaj.
Hur mycket skall jag övervinna?
Hur mycket måste jag?
- först min rädsla
- sedan spångbron över forsen
- till sist min fantasi över vad som
kunde ha hänt, men som inte hände.
Tyst sjöng jag Lina Sandells psalm, sedan allt högre tills även Lennart var med i bönesången:
HÅLL DU MIG, TÄTT VID DIG
OCH JÄMNA FÖR MIN FOT DIN STIG
I GLÄDJEN OCH I SORGEN LIKA
HÅLL DU MIG, TÄTT VID DIG.
Sv Ps 84.
Nu var vi framme vid Abiskojaure-stugorna.
En liten turbin snurrade i Torne Träsk och gav oss ström till spisen!
Enkel vattenkraft.
Något för framtiden?
Renskav
Skoskav
Skavsår
överallt...
Vattenturbin.
Det var skönt att få vila sin trötta kropp efter denna första vandringsdag.
Sinnena var fyllda av det norrländska landskapets skönhet.
Kloka ord och djupa insikter behövde nu bearbetas och landa i själen.
Fortsättning följer.
Adnetjoro, Appajaure, Miesakjaure...
Ödmjuka hälsningar, bland sjöar och bergsmassiv.
Helene F Sturefelt, pilgrimsvandrare,
- som går och leker med orden och skrattar; "rosalila rallarros" - säg det fort om du kan!
Och "fjällvärlden fjäskar inte..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar