Vikingamarknad i Gudahagen, Blekinge.
Vikingamarknaden i Näsum, Blekinge, gick av stapeln nu i helgen. Det är tolfte året då marknadsknallar och vikingaföreningar träffas i Gudahagen.
Detta lär vara en av Nordens största vikingamarknader, där flera tusen besökare köade i bil på den lilla grusvägen.
Längtan efter att förstå sina rötter är en drivkraft, liksom fascinationen över hantverket och det genuina kunnandet av hur man hanterar naturmaterial.
Det vilar ett skimmer och en romantik kring denna svunna tid. Doften av öppen eld och järngrytor med mat förstärker intrycket.
Mmm… Känner du!?
Nu är vi långt bort ifrån den elektrifierade tillvaron. Detta är ingen digital skärmupplevelse, detta är verklig verklighet! Utan sladdar.
Livsandarna vaknade inuti av alla lukter och ljud.
Den här tillställningen i Gudahagen var inte blodig - men min gryta med fläderbärssaft ser ut som ett riktigt offerblot…
Varning!
Men det riktiga blodet kommer.
Fläderbärssaft.
Vikingar från hela Norden var fruktade då de for över haven för att röva. På tidningarnas seriesidor finns Hagbard kvar som en humoristisk påminnelse av grov dumhet och skäggig girighet.
Många historiker framhåller gärna att kristnandet var blodigt. Det är en sanning med modifikation.
De missionerande munkarna hade inga svärd att slåss med - det hade bara sin bibel och sina örter.
Däremot kan den politiska makten ställas till ansvar för hemsk blodspillan - i kristendomens namn. Den skulden får de bära - inte vi.
Analfabet utan mänskokärlek.
Nu förflyttar vi oss till Lindisfarne i Skottland.
I somras reste ett 80-tal kristna ledare från de nordiska och keltiska länderna - Skottland, Wales, Irland och Nordirland - till Lindisfarne på en strategisk böne- och försoningsresa.
Det var platsen för en grym massaker år 793 e Kr, då vikingar kom och slaktade kristna munkar och tog det som var av värde.
Samordnaren för nätverket Sverigebönen, Patrik Sandberg, berättar om resans syfte:
- Syftet med resan var att be Gud och människor om förlåtelse för förfädernas illgärningar.
De kristna ledarna besökte även Bangor på Nordirland, där liknande övergrepp ägt rum. Det märkliga är att på båda platserna växte sig den kristna tron stark...
Martyrernas blod.
Att hellre ge sitt liv för svärdet än att avsäga sig gemenskapen med Kristus. Det är detta som är den egentliga definitionen av martyrskap - inte att man själv dödar någon.
Reportage 26 juni 2019.
Patrik Sandberg fortsätter:
- Lindisfarne och Bangor är platser med ett starkt andligt arv, men samtidigt platser där våra förfäder utförde bestialiska handlingar mot dem, som först gav oss evangeliet.
Nu är all romantik kring vikingarna som bortblåst.
Vem vill identifiera sig med medeltida terrorister?? Är det manligt? Eller är allt bara på skoj?
Pizza utan blod, jag lovar.
Och i Dublin är man inte så jätteglad över turistbesök från Norden...
En av våra bibliotekarier berättade idag, för mig, att på 70-talet skulle staden bygga ett nytt stadshus. Arkeologerna fick inte lång tid på sig att gräva ut platsen.
Bulldozrarna kom och schaktade bort stora mängder av en gammal vikingaby som låg just där.
Det lilla de hann rädda finns nu på Dublins vikingamuseeum.
Stadshuset byggdes på ruinerna över en svunnen tid.
Kanske ropar blodet ännu från marken?
Aj, aj, aj!
De 80 kristna ledarna samlades alltså denna dag i juni i år, 2019, till bön och försoning.
De bad kollektivt om förlåtelse för vad vi kollektivt orsakade på de brittiska öarna. De 800 munkarna får inte livet tillbaka, men onda rötter drogs upp och läkedom kom.
- Vi bad även om upprättelse av en ny böne- och missionsrörelse från de keltiska och nordiska nationerna.
Christian Samuelsson, böneledare vid Ralingsåsgården i Aneby, berättar:
- När vi från de nordiska länderna böjde knä och bad våra keltiska bröder och systrar om förlåtelse, skapades något nytt. En kraftfull försoningsakt skedde, och vi var många som upplevde en stark närvaro av Gud.
Vi kände också en stark gudsfruktan på kvällsmötet i Lindisfarne, och vi sjöng lovsånger tillsammans, var och en på sitt språk.
Helade i Anden. I anden.
Dublin. Monument över våra blodiga härjningar.
I den andra byn, Bangor på Nordirland, pågår numera ständig bön och lovsång - så kallad 24/7-bön.
Vi är många som längtar efter att ständig bön skall upprättas i Sverige också.
Denna försoningsresa i vikingarnas kölvatten kommer att ge positiva återverkningar för Sverige.
Den 1 september startar det som kallas "365 Sverige" - ett år av dygnet-runt-bön, där många samarbetar.
Så underbart!
Slut på det blodiga härjandet.
De gamla gudasagorna i Norden och Grekland är ju berättelser som vill hjälpa människorna att förstå sin existens.
Naturkrafter och relationer bygger upp sagorna, där "gudarna och gudinnorna" är upphöjda människor som speglar den oroliga och osäkra tillvaron.
Det finns mycket att lära om människan i dessa berättelser, men de har ingenting med Levande Gud att göra, alltså den Gud som uppenbarat sig för oss i Israel och genom Jesus Kristus.
Bibelns berättelser är väsensskilda från de nordiska gudasagorna! Det ena är historia som inträffat, det andra är diktning. Bibelns Gud är uppenbarad.
I skarven mellan hednatid och kristendom var det allt fler som upplevde den skillnaden.
De gamla asagudarna hade levt ut sin roll. Rädslan drevs ut genom den kärlek som är kristendomens kärna.
TY SÅ ÄLSKADE GUD HELA VÄRLDEN ATT HAN SÄNDE SIN ENFÖDDE SON,
FÖR ATT VAR OCH EN SOM TROR PÅ HONOM INTE SKALL FÖRGÅS, UTAN HA EVIGT LIV.
Joh 3:16.
Tecknande vikingasagor av Peter Madsen.
Tack till er kristna ledare som åkte till Storbritannien i somras med kärlek från Levande Gud!
Vikingarna byggde upp sitt välstånd på röveri, massaker och slakt.
Det är ett blodigt tjyveri som vi inte kan vara särskilt stolta över.
Nu vill jag fortsätta fördjupa mig i den keltiska andligheten, som är så viktig för mig, OCH deltaga i bönen för Sverige.
Jag tar en stund varje morgon.
Vill du också göra det?
Dagens svenska folk har en stor kollektiv skuld till Levande Gud, för sitt gudsförnekande och för sin normlöshet. Vi behöver åter igen söka Guds ansikte och ta emot hans djupa kärlek.
FADER VÅR SOM ÄR I HIMMELEN, Gud, Du som ÄR...
HELGAT VARDE DITT NAMN, förlåt oss att vi förnekar och hädar Ditt heliga namn!
TILLKOMME DITT RIKE på nytt i Sverige, i Norden...
SKE DIN VILJA, inte min, inte maktens vilja, men Din...
SÅSOM I HIMMELEN, SÅ OCK PÅ JORDEN, ja! Det är verkligen min bön, dag och natt!
Tillkomme ditt rike, utan svärd.
Jag tror att vi kan lära oss förstå vår egen kristendoms storhet genom vikingatiden. Så är det i alla fall för mig.
Reportaget var skrivet i tidningen Världen Idag. Prenumerera på den!
Blodiga hälsningar från en frälst vikingadotter,
Helene Sture Vikingafält,
- som fotograferade här och där, även på Irland,
- och som är så oändligt tacksam över att Jesus är det sista offret.
- No more blood… utom i fläderbärsgrytan!
Ingen blodsskuld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar