VANDRA I ÅSKREGN

Åska över Saltö.

Det har varit varmt och kvavt idag. Åskan har hängt i luften.
När jag skulle gå ombord på tåget för att åka till Karlskrona var det sådan laddning i luften att laddningsstolpen för periodkortet inte fungerade.

"Vänta..."

Nej, jag kan inte vänta. Tåget går nu.

Luftkonditioneringen var lite för väl tilltagen, så när jag var framme var jag både kall och frusen. Värmen från residensstaden slog emot mig. Det var skönt.

Hade vi åkt förbi åskskurarna, eller skulle de komma i fatt oss?

VISA OSS, HERRE, DIN VÄG
OCH GÖR OSS VILLIGA ATT VANDRA DEN.

Det ser hotfullt ut.

Pilgrimsvandringens mål är att skapa andakt. Vi bad en inledande bön:

- Denna plats och denna stund är din, Herre.
Öppna våra sinnen för helighetens närvaro,
   i våra kroppars vila,
   i våra själars stillhet,
   i marken som bär oss,
   i luften vi andas,
   i vindens beröring,
   med skydd mot åskan idag.
Du omger oss, Gud, på alla sidor. Låt oss nu tryggt vila i Din heliga omsorg. Amen.

Björkholmen, Saltö, Ekholmen.

Som modern pilgrim i staden är det intressant att låta den yttre miljön få tala till själens inre miljö.

Vi gick längs Amiralitetsgatan, längs varvsmuren. Vi stannade till i hörnet vid V Prinsgatan och Styrmansgatan. Där ligger en ödetomt. Kommer kommunen att bygga ett parkeringshus där?
Det kan jag möjligen tänka mig, ty den tomten är bara ett outnyttjat grustag.

Ovanför backen låg Metodistkyrkan. Vi skänkte varma tankar till deras arbete.

Har jag någon ödetomt i mitt inre? Finns det ett outnyttjat grustag som vill bli till något annat? Eller är det viktigare att låta vissa delar vara obebyggda?

Och vad tänker vi om den stabila varvsmuren? Är muren till skydd, eller är den utestängande?
Nej, den skapar ordning och reda. Var sak på sin plats.
Världsarvets fartygsdockor finns där inne vid sidan om den nuvarande arbetsplatsen.

Björkholmen.

Plötsligt såg vi ett stort gäng komma gående nedför Skomakaregatan. Vi kom från andra hållet. Det såg ut som en slags polonäs…

- Hej! Vart är ni på väg? frågade jag.
- Vi skall gå på rundtur bland Karlskronas innergårdar.
- Jaha, trevligt! Och vi skall gå på pilgrimsvandring, sa jag och visade min stav.

Så skildes våra vägar för en stund och vi gick ställde oss i en träddunge innan vi gick upp på Björkholmen, och bad nästa bön:

- Vi har en Gud, Fadern, från vilken allting utgår.
- Och som är vårt mål.
- Du är gränslös, Du är nära.
- Du är ljus och jag är Din.

Östersjöhallen - en ful, svart koloss!

Nu började vår tysta vandring.

- I Guds tystnad får jag vara, ordlös, stilla, utan krav.
- Du förstår mitt hjärtats tankar.
- Hos Dig är jag önskad, älskad, sedd.
- Stanna hos oss, Herre.
- Välsigna, O Gud, ditt vandringsfolk.
- Herre, ge oss Din frid som världen inte kan ge.

Blicken svepte över de olika byggnader som trängdes där vi stod.
De små arbetarhusen uppe på backen, hyreshusen i tegel bakom oss, Scandic Hotel med sina märkliga skifferplattor i fasaden, och "svartbygget" - den nybyggda Östersjöhallen - massivt ful i totalt svart färgsättning. Hur får man bygga så fult i en världsarvsstad??

Kontrasterna är stora!

Se här:

Färggrant ska det va'!

Björkholmen är ett mycket populärt turistmål. Men gatunätet är inte gjort för trafik, än mindre för stora turistbussar. De små pittoreska husen ska helst besökas gående.

Vi passerade en frimodig fikonbuske som ville bli ett träd intill ett plank. Vi såg trevliga anordningar kring sopkärlen...

Och jag tänkte:
- Blir det lättare att bära livets sopor om jag gör det fint runtomkring? Luktar de mindre illa? Töms kärlen snabbare?

VISA OSS, HERRE, DIN VÄG
OCH GÖR OSS VILLIGA ATT VANDRA DEN.

Vackra sopor.

Nu kom vi till en kritisk plats... omdiskuterad, debatterad, kritiserad.

Kilströmska kajen.

Där var tidigare en vacker liten gröning med många oxelträd. Nu är allt borta och marken är hårt exploaterad - här ska byggas två stora våningshus, ritad av en känd arkitekt.
Detta har förblindat politikernas ögon och gjort de boende mycket upprörda.

Tunga maskiner står uppställda för att utföra pålning i marken. Tillstånd har getts att utöka byggytan genom att ta mark av havet...

Men havet är inte tillfrågat.

Kilströms kaj.

Jag läste dagens episteltext:

DET JAG VILL, DET GÖR JAG INTE, MEN DET JAG AVSKYR, DET GÖR JAG.

VILJAN FINNS HOS MIG, MEN INTE FÖRMÅGAN ATT GÖRA GOTT.

DET GODA SOM JAG VILL, DET GÖR JAG INTE, MEN DET ONDA SOM JAG INTE VILL, DET GÖR JAG...
Ur Romarbrevet kap 7:14-25.

Texten fick tala för sig själv på denna plats.

Vill marken detta? Vad säger havet?

- Mark, tala nu eller tid! Ta emot bygget eller släpp tillbaka marken till havet! Jag lyser frid över Kilströms kaj.

Vi gick vidare över bron, till Saltö.

Från fastlandet till ölandet. Med en stilla tanke på bron mellan detta liv och nästa.

- Herre, fyll mig med Din närvaro.
- Jag blir till i Dig, Gud.
- Vart jag mig i världen vänder,
- står min lycka i Guds händer.

Vi bad för fiskeindustrin, fiskebåtarna och den lilla restauranten. Vi bad för alla som bor uppe på "Manhattan" - Karlskronas skyskrapor - om frid och harmoni.

Skyskraporna skymtar i bakgrunden.

Åskan närmade sig. Molnen drog ihop sig. Först kom två droppar. Sedan fem, tio, tjugo - ösregnet var ett faktum.
Kvickt fram med regnkläderna! Paraply!

Vågar vi ställa oss under trädet där borta och ta skydd?

Eken tog törstigt emot regnet. Och jag läste dagens Psaltarpsalm:

JAG STRÄCKER MINA HÄNDER MOT DIG
ÖPPNAR MIG SOM TÖRSTIG JORD.

HERRE, SKYNDA ATT SVARA MIG,
JAG ORKAR INTE MER.

LÅT MIG VAR MORGON MÖTA DIN TROFASTHET,
TY JAG FÖRTRÖSTAR PÅ DIG.

VISA MIG DEN VÄG JAG SKALL GÅ,
JAG SÄTTER MITT HOPP TILL DIG.

HERRE, RÄDDA MIG FRÅN MINA FIENDER,
JAG FLYR TILL DIG.

LÄR MIG GÖRA DIN VILJA,
TY DU ÄR MIN GUD,

MÅ DIN GODA ANDE LEDA MIG PÅ JÄMN MARK.
Psaltaren 143:6-10.

Vilken störtskur!

Åskregnet dansade i bubblor på asfalten. Avloppsbrunnarna hann knappt med att svälja allt, och ute över havet var luften vit av vatten.

Men det var över på fem minuter.

Solen tittade fram och vi fortsatte vår vandring.

Nere vid lekplatsen på Saltö stannade vi och tog av våra regnkläder. En katt gjorde oss sällskap - nu var vi dubbelt så många ben + en svans!

Om du inte har varit i Karlskrona så rekommenderar jag en veckas besök här! Det är så många fantastiskt fina villakvarter, överallt! De klättrar på bergsknallarna och alla har havsutsikt, på något håll.

Gamla bron mot Ekholmen.

 

- Jag lägger mitt liv i Dina händer.
- Här är jag, helt enkelt.
- Jag vill möta Dig. Utan hinder.
- Hjälp mig att överlåta mig till dopets nåd.

Vi gick över Saltö Sund på den gamla bron, över till Ekholmen.

- Ack, Herre, hjälp!
- Ack, Herre, låt väl gå.
- Rena mig, så blir jag ren.
- Hela mig, så blir jag hel.

Jag lät åskskurens regn tvätta mig själ ren. I samarbete med Guds Ord.

Ekholmens strandväg.

Nu hade vi den sista delen kvar.

Det finns en lite holme mitt i "staun" som ännu är obebyggd - Stakholmen. Klåfingriga politiker har under årens lopp velat sätta sitt namn på kartan och bygga hotell där, men det har aldrig gått igenom. Tack och lov!

Stakholmen tillhör alla!

Vi gick över den hala bron, upp på den klippiga stigen.

Nu kom nästa regnskur...

Vi avbröt tystnaden för att hjälpa varandra fram över berget, ned mot den skyddande björkdungen.

Halt!

Vi fick en tanke till att fundera på. Vilket är viktigast; det man lovar och säger, eller det man gör?
Matteus berättar:

JESUS FRÅGADE:
- VAD SÄGER NI OM DET HÄR?

EN MAN HADE TVÅ SÖNER. HAN VÄNDE SIG OM TILL DEN ENE OCH SADE:
- MIN SON, GÅ UT OCH ARBETA I VINGÅRDEN IDAG.
HAN SVARADE:
- NEJ, DET VILL JAG INTE.

MEN SEDAN ÅNGRADE HAN SIG OCH GICK.

MANNEN VÄNDE SIG TILL DEN ANDRE OCH SADE SAMMA SAK.
HAN SVARADE:
- JAG SKALL GÅ, HERRE.

MEN HAN GICK INTE.

- VILKEN AV DE BÅDA GJORDE SOM FADERN VILLE?
DE SVARADE:
- DEN FÖRSTE.
DÅ SADE JESUS TILL DEM:
- SANNERLIGEN, TULLINDRIVARE OCH HOROR SKALL KOMMA FÖRE ER TILL GUDS RIKE.
Matteus kap 21:28-31.

Det är alltid gärningarna som talar högre än pratet...

Utsikt från Stakholmen.

Längst uppe på bergsknallen ser han 360 grader runt hela Borgmästarefjärden. Vi ställdes oss i en cirkel och höll höger hand i mitten och vänster hand ut mot staden - och välsignade den och allas som vistas och bor där.

HERREN VÄLSIGNE ER OCH BEVARE,
HERREN LÅTE SITT ANSIKTE LYSA ÖVER ER OCH VARE ER NÅDIG.
HERREN VÄNDE SITT ANSIKTE TILL ER OCH GIVE ER FRID.

I FADERNS OCH SONENS OCH DEN HELIGE ANDES NAMN.

Herren välsigne Möllebacken...

Vi tackade varandra för gemenskapen genom sol, regn och åska. Detta blev ännu en unik vandring, väl värd att minnas.

När jag gick över Fisktorget mötte jag den vandringsledare som guidat den stora gruppen genom bakgårdarna. Vi möttes likt Långben när hans husvagn kommer farande nedför berget och dockar fast, som om ingenting hade hänt.

Vi bytte några ord, och jag fick en hälsning att jag döpt hans barnbarn för många år sedan.
Det är så innerligt vackert!
Jag lämnade mitt pilgrimshäfte med de böner vi bett, med förhoppning att kunna vandra tillsammans nästa gång - med eller utan bakgårdarna!

VISA OSS HERRE DIN VÄG
OCH GÖR OSS VILLIGA ATT VANDRA DEN!

… och Långö och Dragsö och...

Det fanns ännu tid innan tåget hem skulle gå.

Vilan är lika viktig som förberedelsen.

Fika!

Bönor och böner. Kaffebönor.
Och en stärkande kladdkaka.

Nödvändigt.

Med blöta strumpor i sandalerna satte jag mig på tåget hem igen. Det var skönt att få ta av ryggsäcken och sätta sig tillrätta. Nu skulle jag koppla av.
Men än var inte vandringen över.

Tågvärden kom och kollade biljetterna, och så tittade han på min vandringsstav.

- Du, ta ner den där spatserkäppen är du snäll! Om brandlarmet skulle gå så snubblar du på den och...

Javisst. Det är inte så rysligt ofta brandlarmet går på Öresundståget... men visst, den kan ligga på golvet.
När han kom tillbaka igen, berättade jag för honom att spatser-käppen var en pilgrimsstav och att vi hade varit ute och vandrat...

Frid och allt gott!

Vi ses den 6 oktober!

Eder syster i Kristus,

Helene F Sturefelt,

- spatserare på de trettiotre öarna...
- som är en mästare på att fotografera genom byxfickan...