SILVERGRÅTT HAV

Vart tog färgerna vägen?

Färgerna har försvunnit. Nyanserna är borta. Allt blir bara grövre och grövre och havet är grått.

Om evolutionisterna har rätt, varför går då utvecklingen åt fel håll? Varför muteras inte människan mot mer godhet, mer förståelse?

Istället ser vi hur vårt älskade hem, planeten Tellus, smutsas ned och skövlas i allt snabbare takt. Jag orkar inte vara positiv längre. Pessimismen är sannare.

Som kreationist tror jag att Gud har skapat världen. Den var då fylld av maximalt goda omständigheter, med maximalt goda genetiska betingelser. Livet var på sin höjdpunkt då allt skapades.

Sedan började nötningen.

Inaveln.
Mutationerna, som ledde till sjukdom och död.

Avveckling. De-generation.

Havet är grått.

Havet är grått.

Våra toxiner och gifter gör att fertiliteten går ned. Både bland djur och människor ser vi begynnande svårigheter att reproducera sig. Att få barn - en avkomma - är inte längre lätt och självklart.
Livet börjar bli utnött...

HERRE, DU LADE I TIDERNAS BÖRJAN JORDENS GRUND.
HIMLARNA ÄR DINA HÄNDERS VERK.

DE SKALL FÖRGÅS, MEN DU FÖRBLIR.

DE SKALL ALLA NÖTAS UT SOM EN MANTEL, DU SKALL RULLA IHOP DEM SOM EN KLÄDNAD,
JA, SOM EN MANTEL SKALL DE BYTAS UT.

MEN DU ÄR DENSAMME, OCH DINA ÅR HAR INGET SLUT.
Hebreerbrevet 1:11.

På väg att rullas ihop?

Ungdomstiden är förbi. Blomstringen likaså.
Går vår planet in i ålderdomen nu?

Jag ska inte frestas att räkna upp allt som gör mig beklämd och ledsen, men skövlandet av regnskogen - liksom våra egna urskogar i norr - punkterar både mina och jordens lungor.

De kriminella gängen som laglöst skjuter död i mänskokroppar, skändar allas vårt mänskovärde.
Laglösheten smyger sig på. Det man kan ta, det tar man. Samvetet krymper i takt med vårt Gudsförnekande.

Havet är grått.

Lever du?

Vi är några som ännu har känsliga öron. Än finns det några kvar som hör hur jorden ropar på hjälp.
Hon använder alla sina naturkrafter för att bli av med oss... som om hon ville skaka bort lössen ur pälsen.

Ska vi bli arga på Gud när naturkatastroferna kommer?
Varför anklagar vi den Gud vi inte tror på när det går oss emot?
Varför ger vi Gud skulden över det vi själva gör?

Stormar och orkaner, skyfall och översvämningar, hetta och torka - är allt detta jordens reaktion på vårt beteende?
Människa - passa dig!

VI VET ATT HELA SKAPELSEN ÄNNU ROPAR SOM I FÖDSLOVÅNDOR.
OCH TILL OCH MED VI, SOM HAR FÅTT ANDEN SOM EN FÖRSTA  GÅVA, OCKSÅ VI ROPAR I VÅR VÄNTAN PÅ ATT GUD SKALL GÖRA OSS TILL HANS BARN OCH BEFRIA VÅR KROPP.
Romarbrevet 8:23.

Stormbyar igår.

Kan något nytt födas ur vår förödelse?

Vad händer när syret på jorden minskar?

Vi vet ju att på dinosauriernas tid då var atmosfären annorlunda och livsbetingelserna mycket starkare. Sedan hände något... och de dog ut.
Är det vår tur nu?

Det hjälper inte att vi tävlar om att skicka upp satelliter i omloppsbanor om vi inte kan andas... om vi inte kan odla mat i de förgiftade jordarna, eller föda barn...

Havet är grått.

DET REGN SOM SAKTA FALLER HÄR I STA'N GÖR HUSEN GRÅ.
NEONLJUSEN DE SPEGLAR SIG I ASFALTEN DEN BLÅ.

OCH BILAR SIGNALERAR, JAG SER MÄNNISKOR PÅ SPRÅNG.
ÄR DET KONSTIGT ATT MAN LÄNGTAR BORT NÅN GÅNG?

Bilar, asfalt och betong.

Jag borde ta mitt ansvar och ge dig hopp, du som läser detta. Men just nu är livets avveckling så tydlig att jag får söka mitt hopp någon annanstans.

Den gamla sången om "Är Det Konstigt Att Man Längtar Bort Nå'n Gång" känns lika aktuell som när den skrevs på 60-talet.

SÄG, ÄR DET KONSTIGT ATT MAN LÄNGTAR BORT NÅN GÅNG?
OM MAN GÄRNA VILL LYSS' TILL LÄRKANS DRILL ELLER TRASTENS GLADA SÅNG.

OCH OM MAN ÄLSKAR HAV OCH VINDAR OCH ÄR TRÖTT PÅ NEON OCH BETONG.
ÄR DET KONSTIGT ATT MAN LÄNGTAR BORT NÅN GÅNG?

Trött på...

Havet är grått.
Är det ens vatten?
Tänk om det är smält metall... silver... flytande kvicksilver?

Kan jag få vakna upp ur den här mardrömmen?

I STADEN DÄR STUDERAR MAN. DÄR HAR MAN SIN FABRIK.
DÄR HAR MAN SITT KONTORSLANDSKAP, SIN MARKNAD OCH BUTIK.

MAN TALAR OM SIN MARKNADSDEL, SITT JOBB OCH SIN SÄSONG.
ÄR DET KONSTIGT ATT MAN LÄNGTAR BORT NÅ'N GÅNG?

En dag närmare undergången.

 

Jag studerar evolutionsteorin och lägger den bredvid dagens kunskap av genetik.
Det vi vet nu är att varje gen är programmerad att göra det den är ämnad för. Den kan inte bli något annat än vad den är.
Genetiken säger att det är omöjligt att ett djur kan utvecklas till ett annat.

Tänk dig en fisk som hamnat på land och inte får något vatten till sina gälar. Den dör varje gång. Ingen fisk kan plötsligt få "pyttelite lungor" och överleva "pyttelite"...
Generna är inte programmerade för fisken att överleva utan vatten.

Själva evolutionsteorin håller dock på att utvecklas...(!)  och lämna sina gamla ohållbara teorier, omseglade av både geologi och genetik!

En fisk är en - fisk.

Nej, havet är inte smält metall.

Och mutationer leder i alla sammanhang till sjukdom, som gör att organismen dör.
Människan är inte en muterad apa.

Däremot kan en apa vara klokare än en människa...
Kanske några av er har sett den bildsekvens på Facebook där en orangutang i Brasiliens regnskogar hänger på en trästock, som just är fälld av en skogsmaskin... för att stoppa skövlingen.

Plötsligt känner jag hur nyanserna börjar återkomma.

Gråskalan blir inte fullt så enahanda grå när jag ser på hur intelligent naturen är - bortom vår girighet och så kallade "förnuft." Jag blir alldeles varm av den där orangutangen.

För inte är vi särskilt rationella... inte alls, i det stora hela.
Kortsiktigt känslomässiga.

HÄR TALAR MAN OM KÄRLEKEN I STORA, RUNDA ORD.
HÄR SPRÄNGER MAN FÖR TÅG OCH BIL, MAN VÅLDTAR MODER JORD.

MEN SE'N NÄR VINDEN LIGGER PÅ, KÄNNS PLÖTSLIGT DOFT AV TÅNG.
ÄR DET KONSTIGT ATT MAN LÄNGTAR BORT NÅ'N GÅNG?

Åh! Du lever! Och jag lever!

Åh... doften av tång! Jag känner den!
Den är salt och stark och svider i näsan.
Havets lukter gör mig åter levande och ger mig färgerna tillbaka.

Jag har aldrig tvivlat på Gud. Men ofta på människan.

När jag ser Guds skapelse, ser jag de förunderliga naturlagarna, regelbundenheten, ändamålsenligheten, syftet att låta livet flöda i en gemenskap sprungen ur - slump?

Nej, ur skaparens egen hand.

Detta vet aporna när de försöker stoppa vår skövling.
Varför vet inte vi det längre?

Stormig strandpromenad längs Borgmästarkajen.

 

Och medan laglösheten griper omkring sig, tänker jag gå runt och älska naturen och älska själva livets storhet.

Och älska Skaparen - Gud.

Det är det hopp jag har.

Delar du det med mig?

Tångruskiga hälsningar från
Helene Sture Silverfelt,

- grå teolog, trogen kreationist,
- realistisk pessimist med längtan efter en bättre värld,
- som fotograferade i älskade Karlskrona.

Lär mer och bli inspirerad på www.genesis.nu samt Lawrence O Richards "Det kan bara inte ha hänt" - Pärlan Förlag.

Underbara skapelse.