SKRIV NÅGOT OM KÄRLEK

 I mognad öppnar det sig.

Skriv något om kärlek...

Berätta något om den varma känslan när en annan människa tar handen i sin, och handflatorna möter varandra. Skriv om värmen som pirrar och svetten som gör handgreppet alltför fast.

Rädslan och längtan turas om att hålla tillbaka, och att vilja våga. Nu! Eller aldrig.

Känslan av att vara liten, omsluten, innesluten i en annan människas hand. Fingrar som vill fläta sig samman, leka, känna.

Skriv om den trygga handen, den välkända sträva, som smeker kinden och stryker över ryggen.

OROA INTE KÄRLEKEN.
STÖR DEN INTE, FÖRRÄN DEN SJÄLV SÅ VILL.
Höga Visan 2:7.

Håll om mig.

Skriv något om ögonen...

Ögon som tittar lite för länge, om blicken som plötsligt är vidöppen och själen som tar sig ut genom pupillerna, in i dina ögon, ända ned i hjärtat.

Skriv om själarna som får fatt i varandra, hur de slingrar sig runt och prövar varandras närvaro.

Blicken, den välkända, pliriga, utmanande.

Berätta om människans väsen, osynlig men fullt kännbar, då ögonens seende ser allt det där som inte går att mäta eller säga.

Ser du mig?

Berätta om hjärtat...

Om pulsen som ökar och blodtrycket som får balansen att svaja. Skriv om hjärtat som börjar slå, livligt pockande och nervöst bultande.

Blodet rusar runt och gör en yr, dum och blind, men kolossalt medveten om det som sker.

Det kloka, välkända hjärtat som slår trofast, troget i nöd och lust.

Hjärtat har också ögon.
Det kan se den andres smärta, det kan ana sår av svek, men framför allt ser hjärtat hur lusten tänds och leendet blir hopplöst flinande brett..

Dina taggar.

Det är höst.
Snälla Sturella, skriv om kärlek!

Det rycker i mungiporna, leendet spricker upp. Det är så vackert, ditt leende, dina tänder lyser när du ler på riktigt. 

Munnen, den röda, den fylliga, den inbjudande.

Läpparna, de torra, spruckna, fnasiga. Berätta hur de skälver, hur de längtar efter att bli kyssta av den andres värme, och försvinna in... omslutna.

OROA INTE KÄRLEKEN.
STÖR DEN INTE, FÖRRÄN DEN SJÄLV SÅ VILL.

Fylliga.

Skriv om pirret.

Det är något med magen. Den är hungrig, mätt och orolig. Känslorna hoppar hage där inne, jagar varandra i en dans som går i alla taktarter samtidigt.

Det pirrar av förväntan.

Det värker. Tänk om han går... Tänk om hon inte kommer. Tänk om det inte blir något. Tänk om relationen tar slut innan den börjar...

Eller börjar innan jag är beredd.

Pirret, det ljuvligt hemska. Det ständigt återkommande.

Tänk om det faller?

Löven faller. Det är septembers sista dag.

Skriv om kärleken som vill ta fart när allt annat går till vila.

Berätta om hur våren först måste gå i sommarens mognad, hur tiden är kärlekens bästa vän och hur hösten för en människa till mognad.

Låt löven klä av träden nakna.

Berätta hur kärleken avslöjar våra konturer, mejslar fram sanningen och fångar tillfället.

Mejslar fram sorgen och glädjen.

Nej, jag kan inte skriva om kärleken...

Jag kan inte berätta om den.

Kärleken måste upplevas. På gott och ont. Utan skyddsnät.
Utan att oroa den, förrän den själv så vill.


SÅ BESTÅR TRO, HOPP OCH KÄRLEK,
OCH STÖRST AV DEM ÄR KÄRLEKEN.
1 Korinterbrevet 13.

Lövet föll. Men himlen är blå.

Höstglödande hälsningar,

Helene Sturella Sturefelt.