SWEDEN ROCK dag 3

Ett äkta rödskägg!

Sweden Rock, dag 3.
Jag är för trött för att skriva några smartare tankar... Klockan är 00.18 och jag vill bara få ned några minnesbilder för att komma ihåg ännu en dag på världens bästa festival!

Mannen med det rödfärgade skägget var bäst bland folket! Hej Glenn, det var roligt att stå och prata en stund medan In Flames dröjde med att entra scenen - 26 minuter försenade... Men de hittade väl inte tändstickorna...

Försenade Flammor.

Dagen började med en bakåttripp till 70-talet igen. Nationalteatern från Göteborg med Ulf Dageby väckte hela festivalen kl 13.15. Det blev allsång direkt och de gråaste rockarna sjöng med i varenda textrad, med de samhällskritiska proggtexterna; Hanna från Arlöv... Livet är en fest och så vidare.

- Kan ni alla sånger? frågade Ulf. Då behöver jag ju inte sätta igång nästa...

Det var stor kärlek mellan scen och publik.

Nationalteatern med Ulf Dageby.

Men min pasta var smaklös... Baconsås utan bacon och skinkostsås utan skinka...

Då är hockeyklubbens grillkorvar mycket bättre!

Tur att jag hittade en påse chips och guacomole-smörja till. Oöppnade.

Smaklöst gott.

Sen var det bara till att vända på stolarna och rikta blicken mot AMARANTE på Rock Stage.

Vilken intressant kombination av melodiös eurovision song contest-känsla och värsta döds-metallen... 

Sångerskan Liza mötte fint med sin röst den manliga growlaren...

Amaranthes sångerska.

Solen lyste över det dammiga gräset och sommaren är helt klart etablerad över Blekinge.

Nu var det dags för OPETH med sin progressiva, storvulna musikstil. Kvinnan bredvid mig hade till och med tatuerat in deras märke på överarmen, så mycket gillade hon dem. Usch, jag rös. 

Ett gruppnamn för evigt inbränt i skinnet... Aldrig!

Opeths ballader gillar jag. Men inte när deras musik hårdnar. Med självdistans dock frågade sångaren om vi orkade en låt till.

- Den är ungefär tre veckor lång...

Opeth.

Festivalscenen var laddad på nytt, nu med brittiska SAXON. Skulle jag orka med en konsert till? Lite måste jag lyssna. 

Så händer det där underbara att känsla uppstår mellan musiker och publik. De gamla rockrävarna fick igång oss alla i att sjunga skalor...

Bäst var dock när de dedicerade nästa sång till Ukraina - Broken Hero... Nu blev festivalen på riktigt. Vi har inte glömt omvärlden. Den finns och vi tänker och ber det bästa vi kan.

Saxon.

I motljuset såg jag plötsligt en silhuett som förvånade. Det var ett äldre par som kom gående i dammet, hon med campingstolar och han med vit käpp...

De slog sig ned brevid mig. De var säkert åttio år... Hade de inte kommit fel? PRO har inga lokaler här!

Jag var tvungen att luta mig fram och fråga varifrån de kom.

- Jodå, vi har åkt 50 mil för detta!

- Men... gillar ni... verkligen Saxon? sa jag omtumlad.

- O ja, de är mycket bra! svarade den svagsynte mannen i röda glasögon och rutig skjorta.

Hörseln var det inget fel på.

Hm, jag blir väl också åttio år en gång och kommer intravande på Sweden Rock med käpp och rollator... Men nej, innan dess har nog Jesus hunnit att komma tillbaka!

Det äldre paret...

Det var dags att göra lite nytta borta vi hockeyklubbens städ- och mack-central. 

125 dubbelmackor breddes även idag, plus 40 till med pålägg som inte fick vara gris...

Men om den är halalslaktad då? Nej, nu släpper vi det!

Stämningen är mycket god - men vi ogillade den kille som utnyttjat västarna för att komma in på festivalområdet, och sedan inte gjorde rätt för sig. 

Lagom mycket smör skall det vara.

Solen närmade sig sitt västligaste läge. 

Jag satt uppe vid Sweden Stage och hoppades på lite lugn och ro. Hellacopter hade satt igång nere på Rock Stage, och på riktigt ovanför våra huvuden surrade polishelikoptern - allt för vår säkerhets skull.

Polisen har även några drönare uppe, vilket jag ogillar å det bestämdaste! Jag vill inte vara övervakad på det viset!!

En kvinna tyckte det var roligt att själv använda sin drönare för att filma festivalen, men aja baja! Polisen letade rätt på henne och gav henne böter, eftersom hon inte hade tillstånd.

Men ni filmar ju så jag trodde att...

Icke!

Man kan få nog, faktiskt.

Lugnet blev kortvarigt. Ross The Boss drog igång med ett sånt djä-a oväsen att jag var tvungen att gå. 

Nu är det inte roligt längre. Manlig falsettsång med hårdaste baktakt i basen kan få kroppen att vrida sig ut och in. Bort här ifrån!

Jag gick tillbaka till Städcampen och mina vänner. Det var det tryggare. 

Lilla kanalen i Norje.

Det blir alltid många fina samtal, men dem behåller jag för mig själv.

Någon sa:

- Det skulle behövas ett terapitält här, för det finns så mycket samlad existentiell ångest inne bland över 30.000 rockare...

Och på bussen hem fick jag lägga handen på min reskamrat vid sidan och be en bön.

Så har jag det på Sweden Rock. 

Det är mycket välsignat.

Nu är klockan 00.44 och jag måste verkligen gå och lägga mig!

Imorgon är det ukulele som gäller. I Lomma...

Vill ha!

Rockmormor Helene F Sturefelt.