KONFIRMATION UTAN SÄLTA?

Konfirmation, slutet av 1940-talet.

Förväntan och nervositet. Möjligheter och krav. Konfirmationstiden var förr i tiden att gå från barndom till vuxenblivandet. Nu är det en övergångsrit under tonårstiden, som inte ger några större förändringar i den sociala samvaron.

Från hundra procents deltagande till i sämsta fall bara 30% i storstäderna...

Konfirmationen har förändras mycket över tid, och jag har behov att sitta här och fundera lite.

Det handlar om innehållet, om andligheten och om kristendomens tydlighet och sälta.

Det heliga sakramentet.

Ansatsen är god. Kyrkan har under sekler sett till att det uppväxande barnet skall få lära sig mer om den tro det är döpt till.

Men någonting har hänt.

Konfirmationen har gått från att ha varit stort allvar med nattvardens helighet i centrum, till att bli en allmänpsykologisk värdegrund med "Du vet väl om att du är värdefull" och en blek Jesus i skuggan...

Visst överdriver jag, men nej... Från ena diket med stränga utantill-läxor till skojig teater där liknelserna ibland görs om till oigenkännlighet.

Från rädsla till skratt - jo, det är ju mycket, mycket bättre!

Men någonting har gått förlorat.

Det är allvaret. Respekten i bönens tystnad. Heligheten.

Och att få lov att försöka ge sin bekännelse.

Att få ge sin bekännelse.

Jag minns min egen konfirmation som en stor högtidsstund. När vi föll på knä vid altarringen så var det knäpptyst. Andakten var förtätad och vår första nattvardsgång ett heligt ögonblick, både för oss och våra släktningar.

I psalmboken från 1937 står det:

"Prästen håller ett konfirmationstal och förhör. Därefter samlas konfirmanderna vid altarringen för att bekänna sin tro samt avlägga sina löften.".

Vår samtid har inte samma förmåga att hålla fast vid något. Att avge löften klarar vi knappt. Vi byter livsåskådning, telefonibolag och partner när det passar oss. Detta var helt omöjligt för våra mor- och farföräldrar. 

Med det äldre svenska skriftspråket ("tron I = tror ni), (viljen I = vill ni) var frågorna formulerade på följande vis:

1937 års ordning.

"Tron I på Gud Fader Allsmäktig, himmelens och jordens skapare?

Konfirmanderna svarar: Ja."

"Tron I på Jesus Kristus, hans enfödde son, vår herre?

Konfirmanderna svarar: Ja."

"Tron I på den Helige Ande, en helig allmännelig kyrka?

Konfirmanderna svarar: Ja."

"Viljen I, genom Guds nåd, bevisa denna tro i edert leverne och alltså vandra värdigt Kristi evangelium, i kärlek till Gud och er nästa?

Konfrimanderna svarar: Ja.

Viljen I därför, med Guds hjälp, under vaksamhet och bön bruka Guds ord och söka eder Frälsare i hans heliga nattvard?

Konfirmanderna svarar: Ja."

Ja. Eller, kanske?

Fokus ligger tydligt på att kraften är hos Gud, inte på den egna förmågan att försöka "prestera en tro". Hos Honom blir personen fylld av Guds kärlek och nåd, uttryckt i treenighetens form.

Nu för tiden händer det att det är tvärtom. Det är jaget som är i centrum. Konfirmanderna sjunger Lalehs sång "Goliat", som är mycket fin, men i kyrkan blir det fel eftersom allt skall ske i människans egen kraft. Det lyfter aldrig.

   Vi sa:
   Vi ska ta över
   Vi ska ta över världen
   Vi ska bli stora
   Vi ska bli mäktiga, ha ha
   Och vi ska göra jorden hel
   Ja, vi ska göra vattnet rent

   Ja, vi ska aldrig skada

   Varandra mer
   Och vi ska slåss

   Ja, vi ska slåss mot Goliat
   Så tro på mig

... sjunger Laleh.

            

                                      Procession.

Nej, tro inte på mig! Tro på Gud.

Det är hos Skaparen som vår person blir sig själv, såsom vi är tänkta att vara.

Vi kan inte skapa mening själva och inte heller vara vår egen moraliska kompass. Det är att förkrympa livet och förminska kristendomen.

Jag vet att detta nästan är omöjligt att förstå för den som kommer från ett sekulariserat sammanhang.

Då är all andlighet väldigt mycket mer än ingenting. Så egentligen borde jag vara tyst.

Punkt.

Men jag tänker fortsätta fundera.

Eftersom ett förakt, med hot om förhärdelse, lurar på mig.

1937, 1986 och 2017 års handböcker.

För att få bort stämpeln av utantillverser och prestigefyllda förhör, har man mjukat upp konfirmationen så mycket att nästan ingenting kvarstår, mer än allmänkristna värderingar. Innan pendeln svängde över var det riktigt bra, under 80-talet.

Men nu har kunskap har blivit fult.

Och för att underlätta att fira nattvarden även fortsättningsvis, och inte bara en enda gång i livet, får den unga människan börja vänja sig tidigt, för att få bort laddningen. Det är säkert bra, men...

Heligheten riskerar också att försvinna. Och högtidligheten. 

Största möjliga högtid!

Jag har varit med om konfirmandgudstjänster där det varit rena cirkusen... pladdrigt, tramsigt och med den lilla äckliga oblaten i en fnissig hand som lade den i fickan istället - där jag själv varit ansvarig, men tonåringarna kom dit helt utan respekt med sig hemifrån.

Jag var chanslös.

Och grät när jag kom hem.

Jag har sett detta fortsätta, bitvis. Inte överallt, absolut inte, men det händer alltför ofta.

Och det gör mig lika ont varje gång.

Om inte församlingen går före - och föräldrarna - hur skall då den unga människan lära sig altarets helighet?

Om prästen sitter med benet över knät, hur skall kroppsspråket då tolkas, annat än att detta är en stund vilken som helst... utan bugningar av respekt mot sakramentet?

Längtar till Vadstena.

Nattvarden är inte längre en stund då man får falla på knä vid altarringen och bli stilla. För att underlätta och "sänka ribban" infördes "gående nattvardsgång" vilket för mig är ett otyg. Detta köande och gående skapar ingen andakt. Det är som vilken matkö som helst.

- Hej, det var länge sen.

- - - 

Jag blir hela tiden störd i min längtan att hitta andakten. Du får gärna uppleva det på motsatt sätt, men jag måste få uttrycka det som tynger mig.

Vad har hänt? Är korset upp och ned?

Förr var själva redovisningen och förhöret på lördagen, med bön, handpåläggning och sändning, medan den stora nattvardsgudstjänsten var på söndagen.

Men också där hände det något.

Inte alla kom till söndagen...

Någon gång på 90-talet började man slå ihop dessa båda till en enda konfirmationsnattvardsgudstjänst.

Hur skall man orka hålla koncentrationen så länge?

Jag klarar det inte!

Och när det blir dags för familjerna att komma fram till nattvardens "gående bord" då pratas det och snackas det i kyrkbänkarna, och en del går ut... för att ta en nypa luft. Det som sker där framme är inte intressant. Det angår inte.

Likväl är det det heliga sakramentet som delas ut!

- För dig utgiven, för dig utgjutet.

Jag hörde knappt prästens ord för sorlet var värre än i en biograf.

Nu senast ville jag bara gråta...

Strukturen stöder varken andakt eller helighet. Och biopubliken, f'låt församlingen, vill hellre ha popcorn...

"Så älskade Gud hela världen, att...."

Nu några ord om kollekten vid konfirmationen.

Tonåringarna får själva bestämma vad kollekten skall gå till. Har de fått lära sig något om kyrkans utåtriktade arbete? Om diakoni? Om mission?

Som kristen vill jag gärna stödja missionen och allt evangeliskt hjälparbete i världen.

Men inte till landstingens sjukvårdsarbete... om du förstår vad jag menar.

Svenska kyrkan stöder inte alltid sin egen ideologi i kollektform. I andra sammanhang ger jag gärna gåvor till klimatfonder, cancerfonder och barnfonder... Men i kyrkan vill jag hellre ge till Flygmissionen, Svenska Bibelsällskapet, EFS mission, CREDO och så vidare.

Det ska vi hjälpa konfirmanderna att upptäcka! 

Eller hur?

Att slåss mot Goliat via kollekten är att ge till hjälparbete där evangeliet om Jesus Kristus är lika viktigt som att borra brunnar med rent vatten. Själens frälsning får inte försvinna bland andra samhällsinriktade ändamål.

Kollekthåvar, före swischen...

I den senaste kyrkohandboken från 2017 är fokus på Gud Fader, Jesus Kristus hans enfödde son eller Helig Ande svagare. Istället står det så här:

"Jesus säger: Jag är med er alla dagar till tidens slut. Konfirmationen bekräftar för oss Guds löfte i dopet. Vi sänds vidare i livet, kallade att vara Jesu Kristi lärjungar. 

Vill ni konfirmeras och leva i Kristi världsvida kyrka?

Konfirmanderna svarar: Ja."

Konfirmationen är att bekräfta sitt dop. Det har blivit tydligare och det är fint när dopljuset tänds under konfirmationsgudstjänsten.

Men det sägs ingenting om att "med Guds hjälp stanna kvar, bruka Guds Ord och söka Frälsaren i nattvarden".

Man bekräftar sin bekräftelse...

... utan tydlig bekännelse till Gud Skaparen, Jesus försonaren och Anden vår hjälpare.

Min upplevelse är att det blir allt mer allmänreligiöst.

Och då hotar förhärdelsen mig.

Det betyder alltså inte mer...

Sätt tro till Ordet.

Om vi inte tillsammans sätter tro till orden, då töms de på sitt innehåll. 

Guds löften står fast, men det händer inget om vi inte i tro tar emot Herren!

Det är så illa för mig att jag inte längre har förväntan på att få möta troende människor när jag går till kyrkan.

Saltet håller på att mista sin sälta.

Jästen i degen är för liten. Brödet jäser inte. Det är för kallt.

Det är smaklöst och platt.

Och jag fortsätter att sörja.

Men varje gång du berättar om din tro på Jesus för mig, då lyser jag upp och välsignelsen flödar över oss båda! 

Älskade Jesus!

Nu skall jag sluta.

Gud är - tack och lov - oändligt mycket större än alla våra gudstjänstordningar och mitt gnäll, men jag undrar vart jag skall gå för att få uppleva Tro, Andakt och Helighet?

Kyrkan håller på att bli vilken konsertlokal som helst, och Goliat klampar runt i rummet och ser till att alla har trevligt... och att det aldrig blir riktigt tyst.

För det är just där, i den tysta punkten, som Guds Ande skapar andakt, och den heliga närvaron kan drabba oss.

Men David, som hade Guds sinne, fällde Goliat med en liten sten, av tro och tillit. Och jätten föll.

Låt oss ta upp den stenen. Och be, be och bedja igen att kyrkan skall hitta tillbaka till sin märgfulla bekännelse.

Ödmjuk andakt.

"Gud, vi ber för de nykonfirmerade som du mött i dopet och följer i livet.

Var med dem och led dem.

Låt bön och omsorg omsluta dem.

Hjälp oss alla att ge din kärlek vidare i denna värld och till de människor vi möter, i skolan, i arbetet och på fritiden.

Lär oss att leva i gemenskap och solidaritet och värna livet överallt på jorden.

Stärk vår tro på dina löften om en värld i frihet och en framtid med dig, nu och alltid.

I Jesu Kristi namn, amen."

(Ur handboken 2017.)

Rättfärdighetens vikta dräkt.

Suck, vi är inte lovade en värld i frihet, men ett liv i frälsning... och det är Jesus som ger oss kraften att leva i gemenskap med andra, inte det socialdemokratiska salighetsverket. Nej, nu måste jag verkligen sluta!!

Mycket gammaldags hälsningar, 

Helene Sture Saltfelt,

- som lånat svartvita foton från en film.... där Gunnar Sjöberg spelade prästrollen, i en berättelse om människor i nöd och förvirring men hur den bundne nådde friheten, med Guds hjälp. En mycket sevärd, där Hilda Borgström gjorde en av sina sista gestaltningar. Men  det tar vi en annan gång.

Det kan dagas.