Sweden Rock slut för i år.
Nej, det får inte vara slut!
Nu dröjer det 360 dagar innan rocken är tillbaka igen.
För oss som upplever att vi bara kan vara dem vi är, fullt ut på Sweden Rock, så är det jobbigt att tvingas erkänna att dessa fyra festivaldagar har kommit till sin ände.
De sista stegen ut.
Den kraftfulla klädkoden i svart och med nitar är inte gångbar i samhället i allmänhet.
Det funkar inte med hårdrocksbälten på bankkontoret, i lärarrummet eller på vårdcentralen. Det går inte att ha sina skinnkläder, sin rödrutiga kilt eller nätstrumpor på byggarbetsplatsen eller i kassan på Coop (fast ingen ser dem...).
Det går inte att ha svartnitade budskap på tröjan när man jobbar i kyrkan... Eller? Där var ju annars den svarta färgen den enda klädkoden som gällde förr.
Men det kanske inte fungerar med knall-lila kostym heller, med små döskallar på....
Klädstilar.
Följ med i folkvimlet på Sweden Rock, denna lördag den 11 juni, då studentfester och ukulelespelmansstämma konkurrerade om uppmärksamheten.
Med stor ansträngning gick jag upp kl 07.30 denna lördag och bytte kläder, från svart till vita byxor och brandgul tröja... Jag fick trots allt sova i sex timmar, det är det inte alla som gör, i dessa festivaltider.
Vilken musikalisk kontrast från Heavy Metal till visor, schlager, pop och gladjazz på detta fina lilla instrument!
Men musik är musik, och jag gillar alla mina vänner, så nu kör vi. Ukkefellow'z gav en bejublad minikonsert med fem låtar. "I've got rythm"...
Jodå!
Ukulelespelmansstämma i Lomma rotunda.
Som i en dröm var jag tillbaka på Sweden Rock kl 18.
Det går inte allt lyssna på hårdrock på avstånd. Det blir inte bättre än flygplansmullret från F17 då... Man måste komma närmre, engagera sig, lyssna, känna energin och försöka uppfatta nån enstaka textrad för att det skall vara givande.
Det är samma sak med klassisk musik eller bebop-jazz - man måste ta sig tid och verkligen lyssna för att förstå det musikaliska språket.
Och hårdrock är mitt språk.
Tillbaka. Oj, kolla molnet...
Dock ogillade jag Hardcore Superstar och deras scenmarkör - två upp-och-nedvända kors. Vad menade de med det?
Bryta mot det etablerade? Förakta kristendomen? Anarkistisk omoral att jag gör som jag vill?
För mig blir det lite tonårsbarnsligt.
Dessutom var några av lärjungarna först med detta. En av dem blev nämligen korsfäst upp och ned... Så den vinkeln är likväl redan välsignad! Förbannelsen är bruten genom den försoning som korset har gett oss alla.
Så, till er i Hardcore Superstar, min bön är att korset skall få sin fulla kraft i era hjärtan.
Felvänt kors.
Det var betydligt mer folk denna sista festivaldag. Många som bara kunna köpa en endagsbiljett väljer ofta lördagen och dess konserter.
Jag missade att se (och höra) NESTOR och igår DROPKICK MURPHYS med sin irländska känsla.
Nu har jag något att längta efter...
Arbetspassen med hockeyklubben SIK var över för min del. Nu var det bara att njuta. Och jag väljer att vara själv - det är väldigt krävande att gå fler än en, eftersom man tappar bort varandra så fort man tittar åt ett annat håll. Vilket man gör ofta.
Röd kilt på kontoret?
- Var är du??
- Hallå, jag hör inte vad du säger!
- Vi är här, vid...
Bland tusen andra...
Fåfänga är de mobilsamtal som sker på festivalen. Man varken hör eller fattar vad den andre menar.
Det är bättre att bestämma tid och plats "om vi tappar bort varann ses vi vid langosvagnen bakom Rock Stage, okej?" Så gjorde vi förr i tiden...
Solnedgång vid Sweden Stage.
Jag letade upp mitt favoritställe längst upp i slänten vid Sweden Stage och satte mig tillrätta.
Märkligt, det var nästan tyst. Just nu var det en paus mellan alla band och jag kunde nästan höra fåglarna.
Om en stund skulle finländske Matti Fagerholm, alias Michael Monroe, inta scenen. Några finska räkneord kontrollerade mikarnas ljud, ett munspel gled genom högtalarna med blåa toner. Det här lovade gott.
Ett par från Västergötland slog sig ned bredvid. Han hade rätt frisyr (halvlångt burrigt, grått hår) för att veta, så jag bad honom berätta om bandet.
- Han var tidigare sångare i glamrockbandet Hanoi Rocks och en av nordens internationella rocklegender. Han kallar sig för Michael Monroe.
Ständigt denna svaghet för det amerikannsska!
Matti Fagerholm, alias Michael Monroe.
- Här på SRF känner man sig som människa, fortsatte han. Sen är det vardag igen...
- Ja, jag måste också vara här för att liksom nollställa mig, sa jag. Jag har jobbat i kyrkan, och då behöver man få utlopp för all frustration, av alla slag...
Sen sa jag inget mer, utan tog upp papper och penna för att skriva.
Tunga regnmoln drog fram över Ryssberget i norr. Skulle de dra över oss? Solen gick i moln, men tittade fram igen. Och inte förrän efteråt såg jag hur vår Herre använde sin skapelse för att skicka mig en hälsning och en välsignelse...
Molnen liknade för ett ögonblick en änglavinge... och strålen nuddade min penna.
Ljus-välsignelse!
Varenda kväll målar solnedgången en tavla för oss alla. Det är svårt att vara hård och arg när man är mitt i denna skönhet!
Några satt och dinglade med fötterna ovanför mitt huvud, på barverandan som jag satt nedanför. I vanliga fall hade jag blivit irriterad, men nu nöp jag honom i skon och han böjde sig ned med ett leende och sträckte fram handen till hälsning.
- Hej hej!
Verandabaren.
Det var mer än trångt när tusentals rockare efter konserterna skulle kö för mat och toabesök. Men logistiken är fantastisk och köerna går fort.
Dropp, dropp... Åh nej, regnet är över oss i alla fall!
Men det blev bara tio droppar över de varma rockarna. 22 grader plus fick många att frukta ett åskoväder, men det slapp vi.
Oväder på gång?
Varför kostar en langos 130 kr? Jag var hungrig och upprörd, och ställde min fråga.
- SRF har höjt hyrorna för oss matvagnar att stå här, så vi måste höja priserna, annars går vi med förlust.
Hm... Har inte SRF tillräckligt med inkomster ändå?
- Iså fall får du lägga på några extra räkor!
Det gjordes, med önskan om en god måltid.
Jag blev snäll igen. Men ändå lite upprörd.
Dyrbar måltid.
Hur tar man farväl av det man gillar?
Alla gjorde sig redo för att se och höra festivalens stora nummer med GUNS'N'ROSES.
När de var här 2010 kom de mycket försent upp på scen - och blev utbuade.
Skulle de hålla tiden nu, tolv år senare?
Jag stod på kullen med bästa utsikten bredvid en lång man från Storuman.
- Nu har det gått en halvtimme...
Klockan var 22.30.
Burop började höras, dock inte bland de ros-frälsta allra längst där framme, femhundra meter längre bort.
Solen var bättre än Guns'n'Roses.
En kvinna från Näsum berättade att hon hade varit publikvärd dessa dagar.
- Hur har du haft det då? undrade jag.
- Bara vänligt bemött, även då vi påpekat att man inte får röka överallt, bara där det står "smoking area". Och ibland har vi kollat dem som somnat i gräset att de varit nyktra... och gett dem en flaska vatten... en gång fick vi be sjukvårdarna komma och bära bort en man...
Varenda volontär är värd sin vikt i solnedgångsguld!
Viktig. Väntan.
Fortfarande tomt på scen där framme.
- Har rosorna vissnat? Håller de på att plocka andra blommor? Eller är krutet slut? sa jag surt.
Spotlighten tog över solnedgångens sista strålar och äntligen kom de!
Men Guns'n'Roses öppnade med en så seg och trist och ful låt att jag kände att de tog mer energi än de gav.
Varför skall jag stå här?
Försenade sega rosor.
Hundratals andra tänkte samma sak, och vi som stod närmast utgången började lämna festivalen.
När det sista skall vara bäst, men är sämst, då är det lätt att gå.
Jag gick ett sista varv runt knalleförsäljarna på marknadsområdet. Stannade till vid dem som sålde smycken.
- Tack för att ni bara säljer rättvända kors, sa jag och log.
- Korset skall vara rätt, sa kvinnan och mannen från Libanon.
Ett tyst samförstånd, i kärlek, var den sista känsla jag tog med mig från årets upplaga av Sweden Rock, 2022.
Så får det goda vara det som består.
Rättvänt, och rättvänd, mot folket.
Vi avslutar det bästa.
Jag gör det gärna med en enkel bön.
Tack Jesus Kristus att Ditt offer på korset är det som besegrar all ångest och död!
Tack för att Du är den som har all makt i himmel och på jord!
Jag ber för alla förnekare, hånare, förtvivlare... Kom och möt dem, såsom bara Du kan.
Låt ditt kors lysa klart för oss var och en.
Din är äran i all evighet!
Amen.
En sista titt.
Nu skall jag byta kläder. Suck.
Sista rockaren lämnar Sölvesborg.
Min gamla CD-spelare kommer att snurra intensivt nu, med en del nyköpt material.
Dock blir det inte mer hårdrock på lilla närradion nu på ett tag. Vi får väl återgå till stilla lovsånger...
Eller?
JAG HAR ALLTID HAFT HERREN FÖR FÖR MINA ÖGON,
HAN STÅR VID MIN SIDA FÖR ATT JAG INTE SKALL VACKLA.
DÄRFÖR FRÖJDAR SIG MITT HJÄRTA, OCH JUBLAR MIN TUNGA,
JA, ÄN MER, MIN KROPP SKALL FÅ VILA...
... MED FÖRTRÖSTAN!
Petrus i Apostlagärningarna 2:24-35.
Vila tillönskas oss alla!
Sista hårdrockaren på perrongen.
Men mitt skrivande har fått en ljusvälsignelse och jag hoppas att varenda bokstav skall vara till glädje för dig, bästa läsare, och att du genom foton och texter skall erfara att Du är oändligt älskad av Gud Fader själv - oavsett vilka kläder du har på dig!
All ära till Gud i höjden.
Men vi kanske ses i mittskånska Knislinge i augusti?!
Då kommer boogierockarna Status Quo dit!
Knislinge 4-6 aug!
Avslutningshälsningar,
Helene Sture Rockfelt...
Och nu kom åskregnet. Söndag 12 juni kl 16.04.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar