MÖTER LJUSET - men fråga mig inte hur jag mår!

Vårljuset kom idag.

Idag har jag mött ljuset.
Följ med mig till ekdungen, vid Sunna kanal. Sen kan vi ta en fika.

Det är 1 år sedan kroppen sa ifrån, efter ett helt liv av "effektivitet"... orka, orka...
Redan som barn bestulen på den lilla meningen:

- Jag vill inte.
- Jo, det vill du! Du Måste Vilja! Orka.

Det fick konsekvenser. Min egen känsliga vilja kvävdes, för mina egna behov. Kraven har sakta ätit upp mig, inifrån.

"Duktiga flickor" måste få vila, från början! Och de känsliga känslorna ska respekteras.

Vila. "Din käpp och stav de tröstar mig".

Stresshormonerna hade länge förgiftat kroppen. Orken var nere på Noll. Energin var slut innan jag vaknat.
Närminnet borta.
Kunde inte läsa. Inte skriva, meningarna blev bara som snören på pappret...

Det är en mycket svår tid som ligger bakom mig. Ett helt år sjukskriven.
Veckor och månader i dimma. Långa sjok av tid som är borta.

Det är inte över än, men jag har fått redskap att börja hantera situationen. Jag anar ljuset i tunneln. Kan läsa igen.
Och börjar på allvar lära känna mig själv.

Vad är det jag ser?

Att komma tillbaka till arbetslivet är både ett "äntligen" och en "rädsla" - hur ska jag klara det?
Framför allt måste jag skapa ett skydd runt min person så att inte förflugen snällhet sänker mig.

Utmattningssyndrom skadar hjärnan. Det läker med vila. Och tid.
Tid är det vackraste jag vet. Dyrbart!

25% i tjänst. Lagom. Det blir bra. Resten "sjuk"... Nej! Skör. Trött. Ställtid för eftertanke och reflexion.

En droppe samlar sig.

Det är inte lätt för dig att veta hur jag vill bli bemött. Hur ska du kunna veta det?!
Därför tänker jag tala om det. Utan cencur eller tabu.

Det viktigaste är:
- Fråga mig inte hur jag mår!!
Då spricker den tunna hinna jag har lyckats bygga upp.

Det är inte roligt att ständigt höra sig själv säga:
- Dåligt...

Den som ställer en så avancerad fråga, måste dels ha tid att lyssna, dels ha förmåga att hantera det svåra jag kanske ärligen faktiskt svarar... samt ha en påse näsdukar i fickan.

Så snälla, låt bli den frågan. Den tillhör min familj, min läkare, terapeut och själavårdare.

Gud, din himmel i mina tårar..!

Detta är min sammanfattning:

EN HÄLSNING TILL MINA VÄNNER, BEKANTA och kära ARBETSKAMRATER:


1. Det är lång tid att vara borta från arbetslivet - ett helt år. Men jag har kommit ifatt mig själv, tänkt tankar och känt känslor som jag inte hunnit med..
Det har varit oerhört tufft, och är det bitvis fortfarande. Jag är skör, men stark, på samma gång.


2. När vi möts igen, vill jag inte att ni frågar mig hur jag mår… Säg hellre nåt i stil med ”roligt att se dig…” eller ”solen skiner idag…” : )

Jag tar själv kontakt om jag behöver prata.

Min spruckna tänkar-sten.

3. Ni vet att jag har lätt både till skratt och tårar.
Som den ”högsensitiva person” jag är, skiftar mina känslolägen väldigt snabbt.

Det kan vara svårt för andra att hänga med i svängarna (även för mig själv ibland!), men det är inget att oroa sig för. Det är sådan jag är.


4. När man lever under så lång tid av stress som jag har gjort, skadas närminnet. Jag ber er att ha överseende med det.
Jag glömmer lätt vad som är sagt, och klarar inga stora mängder information, än.

Sol över Hästö och skärgårdsviken.

5. Jag ser fram emot att möta er alla, och jag är medveten om att jag kommer tillbaka till en arbetsplats som delvis är ny… med nya medarbetare och nya gudstjänstordningar.


6. Jag kan nu jonglera med tre bollar…!
Kanske är det en nödvändighet för att kunna arbeta i kyrkan..?! Må Gud leda oss alla, där vi går bedjande fram.

Er tilltufsade Helene,
- som glömde att det är fastetid, och hittade en lussebulle i frysen.. och lite mager Nutella...

I respekt för mina egna behov. Amen!
Om det ändå vore så enkelt...

Julen varar väl till påska.. nej det var inte sant!

Medan du begrundar detta sagda och ätna, kan du titta på en 3 minuters film om Flygmissionen, MAF:

http://www.facebook.com/pages/MAF-Sweden/143444113929