Påskfjädrar, Motala kyrka.
Går det att föreställa sig den smärta Maria kände då Jesus började sin vandring mot korset?
Hon visste att detta barn inte var "hennes" (kan man någonsin göra anspråk på ett barn?) och att Jesus hade ett uppdrag att utföra som var och är helt unikt i historien.
Påskhelgen är en tidpunkt då många familjer samlas.
Ledigheten över Skärtorsdag till Annandag Påsk räcker till för att resa långt och "hinna koppla av" (avskyr det uttrycket).
Utflyttade barn hittar hem igen.
Att "bli utan barn" efter många års fostran talas det sällan om.
Att "bli med barn" är det stora, men på andra sidan av många års levande tillsammans, väntar detta motsatta - att bli utan barn...
Östgötatrafiken kör hemåt.
Önskar igen att vi kvinnor såg varann som systrar och själva definierade vårt liv.
Frysen är överfull - men ingen finns att servera stora grytor mat till.
Mjölken surnar och brödet möglar - kostymen är förstor, tills man inser att allt måste krympa.
Kylskåpet töms och Livmodern är tom.
Men livet fortsätter! Frågan är bara Hur...
Så nu vill jag stanna upp här en stund, tillsammans med Maria - allas Moder - och det svåra att lämna ifrån sig dem man älskar.
Beredd till uppbrott?
Beredd till uppbrott. Vart går herr Gårman?
Jag lär mig något av DET OSYRADE BRÖDETS teologi.
Igår var vi samlade till bibelsamtal i Pilgrimscentrums bibliotek. En brasa värmde - det var minus 15 grader i natt i Vadstena, på Marie Bebådelses Dag...
Vi läste den gammaltestamentliga texten från 2 Mosebok 13:6-10, om Israels folk.
De skulle vara beredda till uppbrott från de plågsamma seklerna i det ogudaktiga Egypten.
MOSE SA TILL FOLKET:
- I SJU DAGAR SKALL DU ÄTA OSYRAT BRÖD, OCH DEN SJUNDE DAGEN SKALL DET HÅLLAS FEST TILL HERRENS ÄRA.
INGEN SURDEG FÅR FINNAS NÅGONSTANS.
DETTA SKER TILL MINNE AV DET SOM HERREN GJORDE FÖR MIG, DÅ JAG DROG UT UR EGYTPEN.
Tre generationer.
Anna, Maria, Jesus.
En surdeg är som ett barn.
Den kräver ständig omvårdnad och passning. När det är dags, knådas surdegen in i den större helheten och får allt att växa... precis som ett barn gör i familjens och släktens gemenskap!
Men nu kom budet att vara beredda till uppbrott. Då gick det inte an att hålla på och passa på degen...
Nej, brödet skulle vara osyrat och lätt att ta med sig, snabbt.
Alltså, Stilla veckan är en vecka i Knäckebrödets tecken!
Vilar. Beredd till uppbrott.
Pilgrimscentrum.
I överförd betydelse står "Egypten" för tiden i fångenskap.
Var och en får lägga in sitt eget liv i den tanken - fångad i sjukdom, arbetslöshet, ensamhet...
Men evangeliet - det glada budskapet - är, att den tiden är begränsad!
Och det bestäms inte av Försäkringskassan... utan av Gud själv.
Var beredd till uppbrott, att lämna allt... Den nya tillvaron väntar.
Mötte en man som berättade hur elden tagit hans hus. Alla tillgångar, ja ett helt liv brann upp.
Men han såg inte ledsen ut...? Nästan lite nöjd.
Befriad till ett enkelt liv i pilgrimsanda.
- Men jag själv lever ju! Oskadd.
Gisslet döljer inte himlen.
Att "bli utan barn", utan hus och hem, måste det vara negativt?
Går det att se detta svåra som en nödvändig fas i livet?
Nej... Jo, kanske.
Om jag får lov att sörja, tala om förlusten, tala om glädjen i barnens självständiga vuxenliv och min blödande kärlek... jo, då kan jag se det som något positivt.
Påskriset påminner oss denna vecka om det gissel som plågade Jesus.
Fjädrarna är mjuka och gulliga, men riset är vasst...
Så vandrar jag en timme till, med den mjuka kärleken till allt det som är "mina barn", och med den smärta över det jag måste lämna.
Smak av ris. Och osyrat bröd.
Pax et Bonum.
Knäckebrödprästen Helene F Sturefelt.
Halv åtta hos mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar