Making good time.
Varje vecka kommer en båt lastad med polska turister tvärs över havet.
Gud har lagt det på mitt hjärta att försöka möta dem, så ofta jag har möjlighet.
Bygga broar. Över havet. Mellan människor. Mellan kyrkor.
I söndags stämde allt...
Jag smög in i Fredrikskyrkan kvart i tio, medan den tillresta kören från Kristianstad övade.
De polska turisterna stod och frös vid Karl XI statyn - det är ju iskalla minusgrader som biter ordentligt i oss, dessa dagar.
Makten och härligheten...
Med åren har jag lärt känna flera av dem. De är mycket trevliga och otroligt välutbildade - och talar nästan felfri svenska!
Jag kan inte ett ord polska... Det är bara zxyw yztjch...
- Välkomna in i kyrkan, sa jag. Vi tar emot er!
70 turister bänkade sig tacksamt längst bak i kyrkan, allt medan valven fylldes av höga, täta klanger.
Jag krokade arm med Suzanna, guiden, och de såg häpet den vänskap som är etablerad sedan länge.
Smygfotografering från höften...
Suzanna tolkade och översatte min gläjde över att de vill besöka vår stad, och att jag gärna besöker Gdansk.
- Svenskarna har tappat mycket av den kristna tron, men andligheten är på väg tillbaka.
Vi behöver bli inspirerade av er tro...
... och kanske ni även av oss...
- Vi har inga helgonaltare här, bara en enda väg rakt fram, till Kristus...
Och ni tycker säkert det är märkligt att se en kvinna i prästdräkt...
Jag kände hur Suzanna tryckte min arm, omärkligt.
Uppmärksamheten var total, körklangen vilade fortfarande tät under valven, och vi hade full ögonkontakt.
- Men jag förkunnar inte mig själv, jag gör samma sak som en man... predikar om Jesus Kristus.
Det är inte redskapet som är viktigt, utan vem som håller det i handen.
Där stod vi två kvinnor, sida vid sida, och utförde var sitt uppdrag, Gud till ära!
Körövning och guidning, samtidigt.
- Vi behöver era böner för vår stad, fortsatte jag, liksom vi ber för er och det viktiga valet av ny påve!
Jag vill avsluta med välsignelsen...
Och alla 70 polska turister reste sig upp, med en gång:
HERREN VÄLSIGNE ER OCH BEVARE ER,
HERREN LÅTE SITT ANSIKTE LYSA ÖVER ER OCH VARE ER NÅDIG,
HERREN VÄNDE SITT ANSIKTE TILL ER OCH GIVE ER FRID,
I FADERNS OCH SONENS OCH DEN HELIGE ANDES NAMN, AMEN!
Brödsöndagen...
Hoppas Joakim Olsson Kruse fick smaka!
När de lämnade kyrkan, var det inte turister utan 70 pilgrimer som gick ut ur Fredrikskyrkans stora, gröna port...
Många av dem vände sig om, knäböjde och tecknade korstecket.
Jag älskar denna respekt!
Den berör mig så djupt. Jag vill också... men vågar inte.
Den värme vi kände kunde torgets iskalla vindar inte ta ifrån oss!
- Det här är mycket speciellt, sa Suzanna.
Tårarna var inte långt borta. Så berörda, båda två.
Ja, det är det verkligen! Unikt. Helt i heliga Birgittas anda.
Broderfolken välsignar varandra.
Systerkyrkorna välsignar varandra.
Kvinnor och män välsignar varandra.
Visst är pilgrimsvägen över havet i funktion!
Men den finns inte på kartan - än. Verkligheten först.
Ja!
Nu några ord om själva välsignelsen.
1. Den är kollektiv:
Herren välsigne ER... inte den enskilda individen en och en...
Välsignelsen tillhör Gudsfolket, vars gemenskap välsignas.
Detta missförstås av yngre präster, tycker jag.
Även på radiogudstjänster kan man höra denna olat:
Herren välsigne dig och bevare dig...
Nej, nej, jo, men nej igen! Individen välsignas inte utanför gemenskapen. Utan inuti den!!
"No man is an island"...
Individen i kollektivet...
2. Välsignelsen ges av Gud, via prästens ord och händer.
Men att då lägga till det lilla ordet "sin" gör att prästen liksom tar över, känner jag:
.. och ger dig sin frid och sin fred.
Vems annars?? undrar jag.
Detta är språklig klåfingrighet! Prästen tar över med sina egna förstärkningsord.
Och det är vanligare i frikyrkan än i Svenska kyrkan.
Och varför ha med både "frid" och "fred"? Ordet Frid innehåller allt.
Det nya handboksförslaget tillåter två tempus:
- presens "välsignar och bevarar", som är ett påstående.
Men också det gamla:
- konjunktivet "välsigne och bevare", som är en bönens förhoppningsfulla uttryck.
Man kan vara gammaldags bara för att vara gammaldags.
Eller så kan man tänka efter vad man menar... och konjunktivet är mer ett bönens språk, för mig.
Jag kan ju aldrig veta vem eller vad som Gud välsignar, jag kan bara bedja om det...
Och just nu ber jag Gud välsigna dem som har det stora ansvaret att välja en ny mänsklig ledare för stora delar av världens kristenhet...
Och jag ber om välsignelse över Stena Line och de kommande pilgrimsresor som vi hoppas på, där Birigttakyrkan i Gdansk ska kunna bindas samman med heliga Birigttas klosterkyrka i Vadstena.
Amen!
Herre, när? NÄR?
Birgittaklostret i Oliwa, Gdansk.
Turistprästen på Trossö Torg,
Helene Sturefelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar