VASSRUGGEN TALAR, to Naghmeh and Karin Boye

Sista snön i vassruggen.

Ett poetiskt mellanspel.
Avsteg från infartsleden. Sidospår. Inte villospår, nej, Vilospår. Vila.

Jag gör sällskap med Mose i vassen.

Måste gömma mig. Osynliggöra mig. Till skydd för min ömtåliga varelse. Dölj mig!
Det goda skyddet.

Men tänk om det kommer en egyptisk prinsessa och upptäcker mig...?

Så ja.

Det gjorde det. Fast hon var från Iran.
Och stod på busshållplatsen.

Vilket märkligt möte det blev.
I sin hand hade hon en kamera i fodral. Hon väntade också på bussen. Det var kallt. Kan den inte komma snart?

Hm, undrar vad hon har fotograferat för någonting, tänkte jag.
Ska jag våga fråga?
Nä, inte störa. JO! Absolut våga fråga och byta några ord i kylan.

- Hej, fin kamera du har.
- Eh.. in english please!
- Ujj, well, najs kamera you havv....

Denna försiktiga trevare visade sig leda till ett mycket spännande samtal på bussen, med utbyte av elektroniska adresser.

Hela världen finns representerad i Karlskrona.
Naghmeh kommer från Iran och jag drog in hela den gamla persiska kulturen i mitt sinne.
Ett kulturmöte!
En syster till....

To you, I dedicate my pictures from "vassruggen" near Sunna kanal.

Många.

Tänk att så tunna strån kan ge så gott skydd!
Är de bara tillräckligt många så...


Vindskydd. Insynsskydd. Integritet.
Ifred-strån.


Vinden tog tag i hela vassruggen och fick den att vaja och svaja - eller böjde de sig för mig?
De kanske ville dansa?
Gud log och skrattade.

Helig Ande alltid närvarande.

Får vi lov? : )

När man hämtat kraft bakom vassruggen, kan man titta fram igen.

Vid lunchen på middagsbönen kom ännu ett spännande möte.
Nu en åldrad man med vänsterarmen hängande vid sidan...
Till den dillstuvade potatisen och isterbanden fick vi höra honom deklamera Karin Boye:

Jag vill möta...


Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram --
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.


Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.


Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.


Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter,
vapenlös.

Ur diktsamlingen "Härdarna".

Vapenlös vassvippa.

Tack Gud för ditt skydd vid Sunna kanal.
Tack för alla möten idag.
Och dansen! Amen.

Imorgon kommer ett inlägg om Guds rustning.
Går det att leva vapenlös?
Det beror på vad vilka vapen man menar...

Rustad, rak och pansarsluten... eller omgjordad av barmhärtighet och kärlek?

Vi ses imorgon.
Vassa hälsningar, vassvippan Helene Sture Ruggfelt