FIRA ATT MAN FINNS

Luftig inredning.

Mitt i Stilla veckan firar vi födelsedagar.
Sannolikheten att fylla år just vid den här tiden är mycket stor. Ja, den vanligaste födelsedagen är den 22 mars.

Varför?
Jo, midsommarafton var förr alltid den 21 juni, då de flesta gifte sig.
Detta var på den tiden då man väntade med samlivet till giftemålet... jodå... och räkna så framåt nio månader... vips! Det blir den 22 mars.

Ganska otroligt egentligen, att det är så exakt.

4 årskalas.

Så när påsken infaller i slutet på mars, får vi bråda dagar här hemma.

Det brukar vara predikoarbete och tårtbakning, gudstjänstfirande och paketinslagning, psalmvalslistor och flaggupphängning, samt påskägg och all maten ändå...

I en prästfamilj frågar man sig vem som ska komma först - Jesus? Eller jag? Vi?
Hm, han får vara med hela tiden...
Det är han ju ändå!

Jesus älskar alla barnen.

Mitt i de tunga passionstexterna om bönevakan i Getsemane och svek och förräderi, firar vi att vi finns.
Vi firar att Jesus finns också.

Jag firar - alltså finns jag.
Jag skriver - alltså finns jag.
Jag äter tårta - alltså fyller jag år.

Jag tänker - alltså finns jag, och heter troligen Descartes...
Jag blåser ballonger - alltså fyller någon annan år.
Jag bloggar - alltså syns jag...
... och då finns man! Teologiskt inkorrekt.

Kom! Det è roligt!

Jag hoppar i bollhavet - alltså skrattar jag.
Jag leker - alltså finns jag.
Jag sjunger Jamådduleeeva - alltså har någon blivit äldre.

Påskveckan kan aldrig vara så dyster att vi stannar där på knä i mörkret...
Jo, vi måste vara där i vår Getsemanekamp en tid, tills modet återvänder till att våga göra det nödvändigt svåra.

Men sen går vi vidare.
Vi vet ju hur berättelsen slutar... ; )

Jesus uppstår ur graven!

Att ständigt bedja med ansiktet mot marken är inte mitt sätt att be.
Den kroppshållningen tillhör undantaget, när jag inte funnit kärleken hos Levande Gud.
Även om jag kan vara förtvivlad många gånger, lyfter jag ändå ansiktet uppåt mot den Gud som välsignar mig, inte trycker ned mig och kräver min underkastelse.

Jag klamrar mig inte fast vid marken, jag lyfter hellre mina händer upp mot himlen - med öppna handflator -  för att ta emot.

Ungefär som att åka rutchkana på Leklandet...

- Nu kommer jag Momo!

Många går bara på Långfredagens tunga gudstjänst då Jesus ger sitt liv på korset.
- Nu har vi firat påsk. Suck. Får vi äta ägg nu?

Det är inte att fira påsk...
Så oändligt många har gett sitt liv på plågsamma sätt, men bara EN har besegrat dödens förbannelse.
- Det är fullkomnat.

Det är ju Påskdagen som är det stora! Uppståndelsen. Ljuset och glädjen som återvänder.

Jag firar påsk - alltså lever jag.

Jag finns. Men var är alla?

Jag bakar bröd på Skärtorsdagen - alltså minns jag nattvarden.
Jag sörjer på Långfredagen - alltså minns jag försoningsdöden.
Jag inväntar vändningen på påskafton...

Och när Påskdagen kommer  - minns jag uppståndelsen och går ut i trädgården och hittar vårens första krokus!

Annandag Påsk pilgrimsvandrar jag till Emmaus... eller det räcker med ett varv runt ekdungen i Gullberna Park, i tacksamhet över livet.

Livets seger. Syskonkärlek.

Nej, påsken är ingen teater som man "tittar på".
Inte heller något man "besöker" i en kyrka.

Påsken för mig är något vi deltager i.
Och när jag "firar", då "händer" det igen! Upprepas i en levande föreställning som gäller mitt liv, här och nu.

När jag firar den som fyller år, då "händer" den, igen! Finns. Existerar.
Jamådduleeeva...

Prästen ropar:
- Kristus är uppstånden!
Församlingen svarar:
- Ett fyraldigt leve: Hurra, hurra, hurra och halleluja.

Vi kom igenom!

Och lika viktigt som det är med kyrkan, är det med vårt hem. Så här har jag gjort, under många år, för att påsken ska vara levande här hemma:

http://helenesturefelt.blogspot.se/2011/04/pasken-i-hemmet.html

Stilla men glada hälsningar, med smak av tårta,
Helene Sture Firarfelt.

Missionskyrkan i Motala, så bra!