VANDRA PÅ HOGNAFJÄLLET

Vandring över kalfjället.

Vilket är viktigast;
- att uppleva för att skriva, eller att skriva som en upplevelse?

Jag ska ta dig med på en fjällvandring över Hognafjället.
Men först detta.

Med rårörda lingon från jämtländska skogsmyrar blev frukost-yoghurten en sann naturupplevelse.
I morgontidningen läser jag om sociala medier:

- En bra twittrare hatar allt. Dina flesta följare där känner dig inte, så då kan du sura på!

- Storbloggarna, som sätter trender, har extrema åsikter men skriver inte särskilt bra, och stavvar gamska dålligt...

- Men på facebook, där du har släkt, vänner och gamla klasskamrater där ska du visa dig aktiv, glad, hurtig och lyckad.
(signerat Ida Beckman).

Vem är jag? Allt eller inget? Både ock.

Med tekoppen i hand tänker jag nu; hur ska jag skriva det här inlägget från fjällturen?

- ska jag hata snöskotrarna som förstörde friden?
- ska jag strunta i grammmatiken och bara ordspruta utan kontroll?
- eller ska jag lyfta fram hur oerhört duktig jag är som gör denna "promenad" bara för att skryta?

Usch. Inget känns bra. Jag får dålig smak i mun, trots de goda lingonen.
Nej, jag hittar min egen stil.

MORGON MELLAN FJÄLLEN, HÖR HUR BÄCK OCH SKOG
SORLANDE MOT HÄLLEN, SJUNGER GUD ÄR GOD.

Bilgrimer vid Storhognans fjällhotell.

Sätt dig i bilen, nu kör vi. Från Kvarnsjö till Storhognan.
Har du ordentliga kläder på dig? Vattenflaska? Nivea?

Jag är dålig på historia. Men se, Karlskronas konung Karl den XI har också gångat över Hognafjället.
Vart var han på väg? Och vad skulle han erövra här?

Insikt om livets storhet... och människans oändliga värde?

Karl den elftes väg mot Vemdalsskalet.

SE HUR DAGEN BRÄCKER, FRAM GÅR LJUSETS FLOD
DALEN SOM DEN VÄCKER, SJUNGER GUD ÄR GOD.

Svisch! Se upp!
Med skidspår på båda sidor om gångstråket möttes vi av nedfarande skidåkare i full fart.

Och väl uppe på krönet blev vi omåkta av pappor med små barn i slädpaket, och mammor med hundar fastspända i magbälte.

Omkörda.

De förb... unghanarna på snöskoter ska vi bara inte tala om...
Det var vild trafik!

Gud är gooood och ääälskar alllaaa, men mitt tålamod var som bortblåst - trots att det var vindstilla på fjället...

Konsten att vara pilgrim är att vara i kontakt med sin insida, tillsammans med sig själv och Gud.
Det är en djupare form av mindfulness, med en Närvaro som går utöver allt.

Helvetes-oljud! Varje dag.

Jag kämpade med min splittring - du vet, en HSP (högsensitiv person) tar in allt, utan urskillning, och det blir väldigt mycket för mycket...

Dessutom behövde jag gå på toaletten... på kalfjället !?? Hur planerar du egentligen, Helene?

SKOGENS GRENAR GLITTRAR OCH MED GLADLIGT MOD
FÅGLARNA SOM KVITTRAR SJUNGER GUD ÄR GOD!

Hundspann på fjället.

Ett hundspann fångade min uppmärksamhet. Ivriga och starka drog de tre vuxna, lätt och smidigt.

Uppe hos grannen i stugbyn står tretton hundar och ylar varje dag, instängda i hundgården, i brist på sysselsättning och riktigt hundliv. Ledsamt.
Ni ska ju vara ute och springa och dra, som det här gänget.

Här har maken zoomat och fångat ögonblicket riktigt bra:

Ryggklining.

Efter 3 km var vi framme vid Samevistet.

Nu vill jag ha fet mat! Blodsockerhöjare, fort.
Kall pizza och varmt, sött te ur termos fick snabbt upp humöret.

Likaså besöket i det lilla huset...

Puh.

SJÄL VAK UPP OCH SVARA DEM MED NYFÖTT MOD
HÖJ DIN LOVSÅNG KLARA, GUD VÅR GUD ÄR GOD!
                                                                             Sv Psalm 179.

Jodå.
Jag har en avdelning i hjärnan där det är krig och hat i bästa twitterstil.

En annan del skriver långa extrema artiklar i huvudet medan fötterna går.
I den tredje avdelningen bor det präktiga över-jaget och målar upp förträffligheter kring den egna personen och dess upplevelser...

Men Jag är inte där...
Jag är i mitt inre rum.

Jag befinner mig i hjärtats hemliga avdelning, dit hjärnan inte når med sina försvar och förklaringar och annat plågamt.

Sameflaggan.

När vi vände tillbaka från samevistet över fjället, då sjöng lovsången sig själv, i hjärtat.
Jag vilade stilla, hörde skoterbruset, skidåkarsvischet och hundskallet, men allt var lugnt och gott inuti.

Den som hade tunga ben tog vi i handen och agerade "motor" åt. Fyra vänner på fjället.

Och som en bekräftelse bröt solen igenom molnen och lyste på berget framför oss... i renaste, vitaste vitt!

Himmelriket.

Närmare Gud till Dig...

De kalaste hälsningar, Helene Sture Fjällfelt,
- som känner sig som lingonet i den krämiga yoghurten - rårörd!