Vill du åka med?
Vilken konstig rubrik: Den barmhärtiga följebilen...
Och hur ont kan man ha innan det blir farligt?
Här kommer det tredje föredraget från Pilgrimsteologidagarna i Vadstena.
Det är diakon Sanna Lindström - gift med Hans-Erik Lindström, som satte igång vandrandet i Sverige - som ger sin infallsvinkel på pilgrimslivet.
Allt medan snömassorna glider nedför taken, skriver jag nu såsom jag uppfattade det hela, med egna kommentarer och foton.
Moll möter Dur.
MÄNNISKAN ÄR GJORD FÖR ATT GÅ - INTE ATT GÅ FÖRBI.
Liknelsen om den Barmhärtige Vandraren.
Här kommer pilgrimens diakonala - och diagonala! - dimension.
I Lukas liknelse om den barmhärtige samariern möts dur och moll.
Här finns "ögonhjärtan" för medmänniskan.
Alla rollerna i berättelsen finns också i verkliga livet:
- rövarna som slår ned
- personen som är på väg, men blir nedslagen
- de som går förbi
- den som stannar
- åsnan - eller följebilen!
- värdshusvärden som sköter om.
Jag tänker att vi lever i rollerna, en efter en, allt eftersom tiden går.
Jag har varit den som gått förbi, i rädsla, eller oförstånd.
Jag har också varit den som stannat och hjälpt till, i mod eller bara som en självklarhet.
Här kan man falla över. Bli överfallen.
Och åsnan, ja det är ju i pilgrimssammanhang naturligtvis den välsignade följebilen!
Nej, det är inte fusk.
Det är där man lastar in all för tung packning, alla vattendunkar och matförråd, alla ledbrutna och trötta vandrare...
Sanna Lindström sa:
- Pilgrimen får skjuts av följebilen till församlingshemmet, ja det är en riktig modern åsna, i tjänst för medmännsikan och Gud.
Jag tänkte vidare på rollerna. Jag har varit värdshusvärden som tagit hand om och gett mat och husrum.
Men just nu, är jag den slagne...
Överfall.
Det är inte roligt när andra går förbi... och jag ligger där och förstår hur rädd den förbipasserande kan vara, hur bråttom man kan ha, hur jobbigt det är att bry sig, hur rädd man är för smärta och blod och andras tårar... med eller utan handskar...
Ja, jag förstår alla som går förbi. Ni har det inte lätt. Jag har ju mig själv att skylla.
Eller...?
Nej, jag förstår inte mig själv.
Som HSP'are blandar man ofta ihop alla de känslor man registrerar. Hittar inte avsändaren. Bara att de finns, överallt.
Jag ligger där och försöker ropa, men inga ord kommer. Som i en mardröm försöker man öppna sin mun, men allt är segt och igenklibbat.
Och om jag skulle kunna säga något, vet jag inte vilka ord som passar, eller vilka som gynnar min situation bäst...
Jag klarar inte det här!
Sanna fortsatte:
- Vägen är fylld av farligheter mellan Jeriko och Jerusalem, mellan Linköping och Vadstena, mellan vardagsrum och kök, ja mellan liv och död...
Men det finns tecken! Det finns tecken längs vägen. Ser du dem?
Hennes goda ord hjälpte mig vidare i min situation.
Tecken... hm.
Jo, visst ser jag. Min "åsna" är en följebil med reg nr JAZ, och vid ratten sitter min kompis.
Hon körde mig till vårdcentralen igår och den kloke läkaren sa efter undersökningen:
- Vad är du rädd för?
Om du kan uttrycka det, kan jag bättre hjälpa dig.
Det är nog den viktigaste frågan jag fått på mycket länge - - -
Men svaret dröjer...
Rädd för iskylan...
Diakon Lindström berättade om Kal och Osborn:
Osborn hade ramlat i diket. Kal kunde inte få upp honom, han var för tung. Men Kal gjorde vad han kunde, och sa till Osborn:
- Du, jag kan ramla ned och va´ hos dig...
Detta är sann diakoni!
Lägg dig bredvid mig en stund, jag har så ont...
Tack. Åh, så gott det lindrar i själen! Ibland är det själen som fryser mest.
Värm mig.
Hon gav oss en ögonblickshändelse från en familjegudstjänst i Vreta Kloster.
Barnen skulle spela upp Lukas liknelse och de hade tränat på alla rollerna.
Men en tre-årig pojke i kyrkbänken får nog av alla som går förbi och går förbi, förbi... Det är för hemskt.
Dessutom är det hans storebror som ligger där "nedslagen".
Så tre-åringen reser sig upp, går fram till den slagne i dramat - och trycker in sin napp i hans mun !!
Det går ett sus genom församlingen... Och alla förstår med önskvärd tydlighet vad Jesus ville säga om att ta hand om sin nästa!
Sanna sa:
Pojken använde spontant Freires pedagogik, befrielseteologin, när han tog det dyrbaraste han ägde... och gav det som han visste ger den bästa trösten - Nappen.
Det till synes enkla räcker långt.
Kärlek är praktik. Kärlek vill hjälpa.
Du får min.
Några citat:
Paulina Mariadotter sa en gång:
- Att vara kristen är att vara. Inte att göra. Men att göra, utifrån varat!
Stefan Edman sa:
- En djärv kyrka är vänd inåt mot mysteriet, och sedan vänd utåt mot den minste.
Eric Fromm sa:
- Kärlek är en attityd. Inte en känsla.
Älskar jag en, älskar jag alla.
Bristen på exklusivitet kännetecknar broderskärleken.
Martin Buber:
- Att mötas är att erkänna varandras meningsfulla existens.
Sågat upp en väg igenom.
Så, hur ont orkar man ha?
Inte för ont, inte för länge, ty går de kemiska processerna på högvarv så att hjärnan till slut kan ta skada.
Det visste säkert du, men inte jag. Jo, nu.
Och "utlänningen", samariern från fiendeland, böjde sig ned över den sårade:
... OCH HAN FYLLDES AV MED-LIDANDE.
HAN GICK FRAM OCH HÄLLDE OLJA OCH VIN PÅ SÅREN, OCH FÖRBAND DEM.
SEDAN LYFTE HAN UPP HONOM PÅ EN ÅSNA OCH FÖRDE HONOM TILL ETT VÄRDSHUS...
Läs mer i Lukas kap 10:25
Förbundna (?) hälsningar, på diagonalen,
Helene Sturefelt,
- som undrar var min napp är...
Åk inte förbi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar