Alltid något som hindrar...
- Trälig askonsdag på dig! hälsade käre maken från sänghalmen i morse.
Undrar om det blir mycket grus i maskineriet idag? Alltid är det något som hindrar när man vill iväg.
Igår kväll var det mycket grus och blöta skor i Kungsmarkskyrkan, då föredragsserien "Livsviktig" startade.
Första gäst var Katarina Hultling.
Gäst i Kungsmarkskyrkan.
Hon berättade personligt och roligt om svåra situationer i livet, som alldeles för ofta styrs av rädsla:
- Konferens: ingen vågar säga vad man tycker, utom på kafferasten.
Alltså: 15 min föredragande och 1 timmes kafferast!
- Föräldramöte: berätta vad ni heter... och gärna lite om er själva.
Det blir dödstyst. Ingen vågar. Utom Bertil som säger att han är nyinflyttad och frånskild...
Det öppnade upp modet hos andra och kvällen blev fantastisk, sa Katarina.
Hm, det låter som när vi träffas i katekumentatet, tänkte jag.
Det var roligt att höra henne berätta "live", om hur hon tog sig in i den manliga sportkommetator-studion där, hon vågade stå upp för sig själv - även om hon inte fick någon egen kavaj i början, utan bara låna den vinröda från sin företrädare...
Våga stå för sig själv.
Konsten att våga stå upp för sig själv.
Jag tänker på modet att våga stå upp för att vara kristen idag.
Och jag tänker gå in i fastetiden nu, på mitt sätt.
Medvetenheten om den kristna fastan ökar.
Kyrkorna annonserar Askonsdagsmässa på många håll. Men den är inte lika tydlig som muslimernas ramadan, där man ingenting äter under de ljusa timmarna. Kollektivet håller ihop och man stärker varandra.
I dagens kristna sammanhang är fastan mer en överenskommelse mellan den enskilde och Gud. Man "skyltar" inte med sin fasta. Det är ett "tyst kollektiv".
Det ska liksom inte synas, då berövas kraften.
Det syns att det snöar. Min blogg-utsikt.
Det handlar om modet att avstå - inte bara mat (skulle jag göra det, svimmar jag) eller pengar, utan lika väl annat som lägger sig hindrande mellan mig och Gud.
Vad det kan vara, är ju olika för oss alla.
Min tid här vid datorn är ett sätt för mig att tillämpa min kristna tro, dela mitt liv med dig en stund, samt tyst be för alla mina läsare... och det tänker jag inte avstå ifrån!
Jag tänker också på att det är skillnad mellan kvinnor och män:
- En man kanske behöver avstå sin egentid, till förmån för familj och relationer?
- En kvinna behöver mer avstå tiden med familj och relationer, för att få just egentid!
Syftet är att få fatt i Gud. Se Kristus i sin medmänniska. Höra Guds hjärtslag i de egna hjärtslagen. Men då måste det vara tyst.
Ord-fasta. Pladder-fasta. Reklam-fasta.
Skval-fasta, brus-fasta och maskin-fasta.
Ungefär så.
Katarina Hultling berättade fantastiskt öppet om sin bröstcancer. Rakt på sak. Utan tvekan eller senitmentalitet. Respekt!
- Hur ska jag förhålla mig till det här? sa hon. Jag måste ju hitta ett förhållningssätt till det jag möter.
- Jo, jag skall vara en bra patient, ta emot all hjälp jag kan få. Extra allt. Samarbeta. Operation och strålbehandling.
Och allt det blonda håret ramlade av...
Skallig.
Medverkade i Skavlans pratshow, tog av sig peruken i TV-sändningen... Så här ser man ut! Folk drog efter andan...
Och tog sedan på sig en fin, svart-o-vitprickig mössa. Modigt!
Idag har hon ett snyggt stålgrått hår.
Katarina Hultling citerade Moberg:
TA VARA PÅ LIVET. SLARVA INTE BORT DET.
DIN STUND PÅ JORDEN.
- Det är aldrig försent att börja. Varför vänta till "efter detta"...? Sen är det ju slut, liksom.
Hon är en utmärkt föreläsare, ja en slags modern sekulariserad resepredikant, men här blev det fel...
Att stå i en kyrka, med altaret bak ryggen, och säga "varför vänta med att leva till efter detta" väckte flera känslor och tankar hos mig:
Vi väntar inte med att leva!
Vi vet att livet har många faser, precis som för fjärilen, och livet efter detta är kanske mer riktig än det vi nu lever.
Ja, det kan många gånger vara så att blotta tanken på Livet Efter Detta kan hjälpa en igenom dagen... Det kommer inte alltid vara så här djävligt... det kommer en tid då all orättvisa skall få dom, all smärta skall vika och alla tårar skall torkas...
Ett sådant livsmod kan varken kick-off-coacher eller roliga föreläsare ge! Inga mediciner heller.
Bara Jesus Kristus.
Kristus i Kungsmarkskyrkans sakristia.
Och modet att vara till, och stå upp för sig själv, kanske man inte orkar uppbringa själv?
Alla är inte lika starka som du, bästa Katarina.
En vacker dag får du också syn på hur vi alla är omslutna av Guds kärlek!
Det är denna Gudskärlek som driver ut all rädsla.
Här är Modets Källa.
Kom in. Kom hem.
Plötsligt kände jag mig trött.
Det kristna budskapet fanns hela tiden mellan raderna, men utan djup och förankring.
Det var skönt att få skratta. Men nu ville jag hem.
När korstecknet ska tecknas i pannan ikväll på sinnesromässan, då ska jag tänka att det är ett "vändkors" - att vända om från de tankemönster som inte fungerar.
Nej, jag måste äta något. Nu.
Askonsdagen uppmanar oss att inte mätta själens hunger med mat och prat. Men jag är hungrig som en häst!
Man kanske skulle pröva en lasagne från Findus...?
Trälig askonsdag på dig!
Helene Sturefelt, som försöker tro på ett liv före döden. Också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar