Bilgrim i Jämtland, Kvarnsjö.
Det blev långt över förväntan!
Denna helg åkte vi upp till våra vänner i Kvarnsjö, en liten by i södra Jämtland, i Bergs församling.
Hur skulle jag klara detta...
... kan inte åka skidor, kan inte ta in för många nya intryck... kan inte... men vill allt!
Men ibland måste man göra sådant som går utöver den egna förmågan, för vänners skull, och äktenskapets.
Det skulle visa sig bli mycket välsignade dagar... under Guds ledning.
Jag vill dela med mig av några bilder, några möten samt tankar ur Dag Hammarskjölds "Vägmärken" - en bok som blir allt viktigare för mig.
Civiliserat!
Där är ju kyrkan! Vi provar och ser om den är öppen. Nej... Jo, vänta, man vrider om järnringen så här... Ja!
Vilken kyrka! En helt annan stil än vad vi har i söder.
Vi tryckte på en guideknapp och fick höra Klövsjöpsalmen klinga ur högtalarna, åh så fint!
Andakten sänkte sig över oss.
Turisten blev pilgrim.
Lyssnar. Turisten blev pilgrim.
"Ju trognare du lyssnar inåt, dessto bättre skall du höra vad som ljuder omkring dig.
Och blott den som hör, kan tala.
Går här vägen till en förening av de två drömmarna:
- att i klarhet få spegla livet,
- att i renhet få gestalta liv?
Klövsjö kyrka, i renaste snö.
I kyrkans bokhörna hittade vi en bok: Jämt - Norgevägen, vandringsguide i Pilgrimers spår.
Var är vi någonstans, egentligen?
Oj, på leden mot Nidaros, Trondheim... åh! Är vi så långt norrut!
Att vara en modern pilgrim handlar inte tvunget om att orka gå en massa mil.
Nej, det är hjärtats inställning som avgör.
Om heliga Birgitta levt idag, skulle hon säkert nyttjat både tåg, buss och bil, eller vad tror du?
Jämt-Norgevägen i min hand.
Jag läser:
"I över tusen år har Jämtland/ Härjedalen utgjort genomgångsland i samfärdsel mellan Bottenhavet och Atlanten.
Genom historiens lopp har färdlederna tvärs över den skandinaviska halvön haft större betydelse för folket, än vad kungamakternas riksgränser haft." (Paul Jenssen).
Dag Hammarskjöld, en gång FN´s generalsekreterare, visste mer än väl vilken skillnad det är mellan folkets makt, och den officiella.
Tyst i sitt inre, utan någons vetskap, räknade han också med den Högsta Makten:
"Hur skulle du kunna bevara förmågan att höra, när du aldrig vill lyssna:
- att Gud skall ha tid med dig anser du visst lika självklart, som att du inte kan ha tid med Gud.... "
Ovikens nya kyrka samt skola
som församlingshem.
En ynka plusgrad fick snön att tjockna i söndags, allt medan snö och minusgrader tyngde Blekinge.
Hur skulle det gå med tjej-Vasan? Och var skulle vi gå i kyrkan någonstans?
Det var nätt och jämt att I-phonen hade täckning där uppe i Kvarnsjö, men vi lyckades hitta pastoratets gudstjänster.
Kvällstid är bastutid, alltså fick det bli kl 11.00 - jaha, då blir det till att köra 5 mil...
Ovikens kyrka var stängd, både den nya och gamla. Men i skolhuset hade man inordnat ett fint församlingshem, med kyrksal.
Usch så synliga vi var, vi tre främlingar, som satte oss i halvcirkeln bland de tio andra...
När jag deltar i en gudstjänst, vill inte jag ha närhet utan integritet! Luft. Egen space.
Annars kan jag varken tänka eller be.
Bilgrimer dröjde sig kvar vid kyrkkaffet.
Dock var predikan i Ovikens gamla skola alldeles utmärkt:
- Fariséerna var tvugna att vakta sina lagar och regler mot ockupationsmakten.
Men Jesus visar att lag-buden inte är en framkomlig väg, varken till Gud eller medmänniskan.
Synderskan i Simons hus torkade Jesu fötter med sitt hår och sina tårar. Hur vågade hon bryta kvinnans plats?!
Jesus sa:
- Hon har visat mig stor kärlek. Den som får litet förlåtet, visar liten kärlek.
Din tro har hjälpt dig kvinna. Gå i frid. (läs mer i Lukas 7).
Komminister Catharina Larsson sa:
- Guds kärlek är så jobbig, den går alltid utöver våra gränser. Det räcker nu, Jesus!
Nej, det räcker inte. Våra "ordningar" kan inte stoppa Guds kärlek. Den är långt större än vad vi tycker är passande.
Tack gode Gud för det!
Det var mycket att fundera över vid kaffet...
Godhjärtad präst öppnar gamla kyrkporten.
- hon öppnade Ovikens gamla kyrka för oss!
Och där låg en pilgrimsstämpel!
Trots att vi inte hade gått mer än några steg, så fick vi en stämpel i våra pilgrimspass!
Hurra! Pilgrimsstämpel i min bok!
Från altare till altare. I bön för varandra. I välsignan och fröjd.
En tyst gemenskap mellan människor som vill höra samman, i Jesu namn.
Dag Hammarskjöld är tuff, när han skriver:
Icke blir människodjurets livskrav en bön bara för att du sätter Gud som adressat...
Ovikens gamla kyrka. Så fin!
"År 1303 utfärdade kung Erik Magnusson en förordning om att varje pilgrim skulle vara försedd med ett rekommendationsbrev, underskrivet av sockenprästen, där det skulle framgå att brevinnehavaren var känd som en ärlig och god kristen, på pilgrimsfärd till S:t Olofs grav i Nidaros.
Pilgrimer på vandring hade både kungens och ärkebiskopens beskydd, och även speciella förmåner, vad gällde mat och husrum."
Under de kommande dagarna ska jag fortsätta berätta om upplevelserna på fjället. Nu är jag trött och bröstkorgen värker.
Klocktornet kallar oss.
Svensk geografi rullade förbi - forsen Noppikoski, Orsa, skidåkarna i Mora med röd valla undertill, gruvan i Långban, Örebro, Motala och en kaffe i Vetlanda - och sedan hälsades välkommen hem av katten.
Ikväll ska vi äta en bedräglig måltid; köttbullar... Jag haver hört att det äntligen är riktigt kött i dem - hästkött! Eller blir det kanske hellre renskav?
Undrar om det är "spår av häst" även i Hästens säng? Nog gnäggat om detta.
Nu är det hjort, sa älgen som ville bli ren.
Helene Sturefelt, bilgrim.
Detta var mitt 900:e inlägg sedan bloggen startade i dec 2009. Roligt, tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar