Portal till verkligheten.
Snön föll återigen över skärgården.
Jag somnade trött och nöjd och lät allt engagemang lägga sig i Guds hand.
Drömmen tog mig med in i sagolandet.
Med stora sjumilakliv sprang jag genom stan. Ja, likt en tre-stegs-hoppare for jag fram över gator och torg, väggar och kvarter.
Ut ur stan.
Hoppa över.
Riskera mer än andra anser säkert.
Visa mer medkänsla än andra anser klokt.
Dröm mer än andra anser realistiskt.
Drömsk verklighet.
Skogen öppnade sin portal. Endast de som har sina känslor i behåll får komma in i den vintervita sagan.
De andra ser inte.
De ser bara snöskottning, halkbekämpning och problem. Den verkligheten är mycket mindre än min.
Men även i deras lugg ser jag snökristallerna fastna, medan de letar upp skyffeln. Alltid något.
Snöpudrade grenar berättade om kontakt med himlen.
Till och med de döda träden vittnade om ett rike, där vitaste vitt kläder det torra med nytt liv.
Förvänta dig mer än andra anser möjligt.
Kontakt.
Är den undersköna skogen hotad?
De fula spåren efter helvetesmänskornas utsugning var nu täckt av förlåtelse.
Under snötäcket stillnade deras gråt, när de insåg vad de gjort... Stulit energi från både skog, medmänskor och Gud, själva själlösa som svarta hål.
Sagoskogen visade mig pilgrimsbryggan, där båten väntade.
Möjligheternas språng.
Det finns alltid en färd över till andra sidan.
Men bryggan är smal. Hal. Hög och ranglig. En fara för den som kör turbo. Och som inte har räfflade sulor.
Bara ödmjukheten och saktfärdigheten ger balans.
Och vassen vajar varnande.
Sundet, synden och rädslan är smutsigt gul av dy och gyttja, men båten är redo.
Pilgrimen alltid redo för uppbrott.
Varningen uppfattad. Vassen ger skydd.
Den StarkSköra sätter sig i båten. Nya perspektiv ger distans och känslosvallet lägger sig till ro.
Pilgrim på fruset hav. Men under ytan är det varmt. Fyra plus.
Vart bär vinden idag? Tillbaka, tillbaka...
- Gud, hjälp mig att se vilka uppbrott som ger livsrum, och vilka som bara ger tomhet. Amen.
Den vintervita bokskogen går att läsa. Just som en bok.
Skriven av Gud.
Helig litteratur.
Den berättar om livets Helighet.
Om den vilande saven och klorofyllen som också väntar.
Skogsbäcken vägrar frysa. Den samlar upp tårarna. Tårebäcken.
De små bokslanorna böjer sig i respekt.
Vägvisare för vandrare, hundrastare och skolbarn.
Respekt för livet.
Sjung som om ingen lyssnar!
Älska som om det aldrig kommer att göra ont.
Dansa som om ingen ser dig.
Sagoskogen hjälper mig att se. Skönheten och odjuret. Taggarna.
Det som vill riva tag. Stormar som inte är mina.
Bördor som tillhör någon annan.
Som Jesus, den törnekrönte, har burit.
- För dig, viskar rosbusken.
För mig.
Bomullsvägen av snö visar spår efter någon som gått före.
Nu får mina spår leda den som kommer efter.
Alla lämnar spår efter sig livet. Ingen går obemärkt förbi. Rådjuren ser. Och Gud.
Tyngdlös och fri lever jag i den verkligaste verklighet.
Detta är ingen saga.
Det är dagens hets och krav som är mardrömmen.
Lev som om detta vore himmelriket på jorden.
Rådjuren vakar över mänskobyn.
Men jag väljer att ta med mig det snövita in i dagen.
Och jag bestämmer mig för att vila där några dagar och nätter.
I min inre syn ser jag Gud på en snövit tron - det vackraste jag vet.
Där andas jag djupa tag. Välsignad.
DET ÄR GOTT ATT BIDA, HERRE, VID DIN PORT.
HIMLAR ÖPPNAS VIDA,
HÄR ÄR HELIG ORT!
HÄR MIN SJÄL FÖRNIMMER GLÄDJENS NYA TON.
OCH JAG SER ETT SKIMMER, FRÅN EN SNÖVIT TRON.
Svensk Psalm 206:4
Turkos nyans av vitt.
Skimrande hälsningar till er alla, Helene Sturefelt,
- som citerat ur "Det är aldrig kört" boken och som fotograferat Gullberna Parks bokskog, i vaket tillstånd... tror jag.
Nu kommer plogbilen. Tack. Jo, visst är du välsignad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar