VALBORG I GULLABO

Tradition i Hembygdsparken.

Det känns nästan förbjudet - att ge sig hän åt hembygden...
Just denna kväll, "siste april" som man sa på studentspråk, är Längtan till landet så stark.

Vad har staden att erbjuda en Valborgsmässoafton?
Ingenting. Jo, Sandgrenska manskören på Fredrikskyrkans trappa, vackert, men ännu vackrare är det i Småland!

Så här diktar "Velo" om Gullabo: (Melodi Smålandssången "Röd lyser stugan")

DÄR GRANSKOGEN NYNNAR SIN TIDLÖSA VAGGSÅNG
MED BJÖRKAR OCH EKAR KRING GÅRDAR OCH HUS
DÄR LEVER ETT SLÄKTE MED URGAMLA ANOR
FAST SAGA OCH SÄGEN ÄR DUNKELT DIFFUS.

Skogens studentmössor!

Längtan efter samhörighet är större än någonsin. Behovet av rötter och trygghet är nödvändig, annars vet jag inte åt vilket håll jag skall växa.
Eller varför.

För mig handlar utveckling inte om att ta bort det gamla.
Gärna mer kunskap - åh, jag är stolt över min studentmössa! - men inte på bekostnad av klokskap och beprövad funktion!

Jag bär inte kunskapen. Kunskapen bär mig.

GULLABO-BYGDEN ÄR MARKEN VI ÄRVDE
VÅR HEMBYGD, VÅR STAMORT, VÅR FÄDERNEJORD.
KÄR ÄR OSS TORVAN VI FÅTT ATT FÖRVALTA
NATUREN ÄR KARG, MEN VÅRT HEM HÄR I NORD.

Titta här vilket hantverk, att kunna vrida till ett staket av störar och slanor, utan en spik... Kan du det?

Händers skicklighet i Gullabo.

Jag läser att vid byastämmorna förr i tiden hölls översyn av gärdesgårdarna "vilket betingades av att kreaturen vid denna tid brukade släppas på bete."
(Nordisk familjbok).

Och eldarna skulle skrämma iväg rovdjuren.

Dagens "ko-släpp" håller traditionen vid liv!

Elden skrämmer. Och värmer.

STENIGA TEGAR OCH LUMMIGA HAGAR
SUSANDE MOAR I SOMMARENS TID.
MÖRKA OCH KYLIGA MIDVINTERNÄTTER
SNÖTYNGDA SKOGAR I JULKVÄLLENS FRID.

Vitsipporna har blommat i över en månad i år. När de kom i mars, trodde jag det var snö...
Så kom kylan och de stängde sina klockor, men blommar nu så hejdlöst generöst att jag blir alldeles lycklig!
I stan finns det inga självblommande blommor...

Älsklingsblomma.

DET ÄR BYGDEN VI LÄRT OSS ATT ÄLSKA
BYGDEN VI ÄGNAR VÅR MÖDA OCH SÅNG
OCH SIST NÄR VI FULLGJORT VÅRT UPPDRAG I TIDEN
NYARE SLÄKTEN TAR ÖVER EN GÅNG.

Det var häftigt att åka genom småbyarna hemåt igen, och se alla valborgsmässobålen glimma.
I tysk folktro ansågs natten för Valborg vara häxornas stora sabbatsdag, det som motsvarar skärtorsdagsnatten i nordisk folktro.

Ack ja, Jesus behövs än idag... med sin befrielse från magi och betvingelse av mörkrets makt.
Kraften i nattvarden överstiger all vidskepelse:
- Som den älskande ger sin kropp, så ger Gud sig själv åt mänskligheten i nattvardens bröd och vin.

Kristus ger sig själv åt oss.

Visste Valborg - denna anglosaxiska kungadotter och nunna - att hon skulle vara levande i almanackan 1300 år efter sin levnad?! Fantastiskt.
Jag läser igen i den präktiga Nordisk familjebok att Valborg "blev abbedissa i klostret Heidenheim i Schwaben"...

... "Redan innan Valborgs namn knöts till dagen har denna - troligen genom keltiskt inflytande - varit en viktig dag i festkalendern som början för sommarhalvåret."

Genom att högtidlighålla helgondagarna blev man inte utmattad... eller utbränd....
Men passa dig för brasan!

För nära.

Vet du vad jag är rädd för? Jo, att alla röda dagar skall försvinna, att alla helger ska tas bort, ty det är ju orättvist att vi bara ska kristna högtidsdagar i almanackan...
Och alla namnsdagar är ju egentligen helgonnamn som står där, för att vi ska komma ihåg vad män och kvinnor före oss har gjort och vågat för sin tros skull.

Men gläd er! Imorgon kommer en av två profana helgdagar; arbetarrörelsens 1 maj.
Då skall jag demonstrera för mer vila åt folket... och mer arbete åt dem som måste få komma in på arbetsmarknaden.

Lantliga hälsningar,
- Helene Sturefelt, evig student.